lilla-t i stora världen

Idag önskar jag att vädret kunde spegla mitt inre. Men istället för regn hånler solen mig rakt upp i ansiktet. En dag som endast är ledsam i egendomens tecken. För det materiella är symboler för det emotionella.  Spruckna drömmar och trasiga illusioner. Det som skulle bli något att bygga vidare på är nu ett minne blott. Min dröm om ett liv på landet och att bo i en liten dragig stuga, med sneda vinklar och en lukt av öppen spis. Jag hade det i många år och älskade det. Röd stuga med vita knutar högt belägen utan insyn från grannar. Där fann jag ro. Långt från stadens liv och faciliteter. Där en brasa knastrade och katter som kurrade mig till söms. En fristad där jag kunde andas. Ingen upplyst gata,så nätterna var underbart tysta och stjärnklara. Frisk luft, härliga skogar, öppna landskap och vackert vatten. Inget som störde mina sinnen. Ett hus med en själ så vacker. En historia att berätta. Nu är det någon annans. Saknar Dig otroligt mycket mitt lilla hus.

Nu är det nya tider. Bort med det gamla. Nya mål att nå. Jag lever nu med en dröm om att åter kunna skapa en idyll. En ny era i mitt liv börjar nu. Hoppas kunna återfå den ro jag hade där. Nerpackat i kartonger är allt jag äger, i väntan på att hitta något nytt. Kartonger som symboliserar mitt kaos. Hittar inget, hittar allt. Sakerna bär på mycket minnen. Både goda och mindre goda. Den spruckna drömmen finns kvar i mina lådor. De är staplade och inväntar min ork att gå igenom dem. Vissa minnen är mer smärtsamma än andra så jag avvaktar ett tag. Mycket har jag slängt. Vill någonstans inom mig börja om. Då måste mycket försvinna från det förflutna.

Så idag kramade jag om stugan och berättade hur mycket jag älskar det. Berättade att jag inte ville flytta. Stängde försiktigt den mycket slitna men underbara ytterdörren. Lämnade över nycklarna till min dröm till min efterträdare. Svalde mina tårar och tittade en sista gång mot stugan som stod så vackert i höstsolen. Jag gick ner de 51 stegen mot bilen och kämpade mot gråten. Vinkade adjö till en granne som var ute. Jag vände mig inte om. Jag åkte. Jag orkar inte le idag. Jag orkar inte. För min dröm är förstörd.

Nu ska jag se framåt. Finns nog en stuga där ute någonstans som ropar efter min kärlek och omvårdnad. Tidsnog ska jag finna en ny dröm. En ny framtid. Men den framtiden är min egen och jag ska resa dit ensam. För jag vet att jag kommer lyckas. Jag vet att jag kommer må bra en dag. Jag behöver bara lite tid….

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

Jösses!! Hur svårt ska de göra det för oss vanliga dödliga? Har precis betalat alla månadens räkningar. Fy en sån tid det tar när man är tvungen att använda lupp och förstoringsglas för att se de små små siffrorna. Som dessutom är HUR långa som helst!! Borde förbjudas att ha OCR-nummer längre än fem siffror i följd. Inte bara en utan ett par gånger fick jag börja om från början. Galet omöjligt! Jag knappade siffror och datorn skrek. Knappade fler siffror och datorn skrek. Tänkte en sekund att nu åker fanskapet ut! Men problemet var ju inte det som står på skrivbordet. Felet ligger i den som sitter på stolen framför datorn! Men jag tar på mig det. Åter igen har jag ingen att skylla på. Hahaha.

Den sten som satt i mitt bröst över alla dessa miljarder räkningar har nu släppt lite. Istället har ångesten kommit och tagit ett stadigt grepp om min strupe. Har tagit en extra dos av ångestdämpande medicin och hoppas på att det släpper snart. I mitt fall så är det en ständig kamp bara att öppna breven som kommer. Det är mycket enklare att bara lägga dem i en hög och ”glömma” dem. För syns de inte finns de inte. Har tidigare aldrig haft dessa problem, men de uppkom i och med mitt insjuknande. Självklart blir det inte billigare att hamstra räkningar då det blir en massa extra kostnader, påminnelseavgifter och förseningsavgifter. Men så tänkte inte jag att det kunde bli. Så med darrande fingrar öppnade jag kuvert efter kuvert. Har smärtsamt fått erfara alla dessa avgifter. Men NU har jag inte bara öppnat alla brev, utan jag har även betalat ALLA räkningar!!!!! Duktigt eller hur?

Förstår om det låter lite banalt men för mig tog jag ett jättekliv framåt. Det är dit jag strävar. Framåt framåt. Sakta steg för steg. Men nu är den biten avklarad för den här månaden i alla fall. Känns innerst inne ganska bra. Ska inte glömma att klappa mig själv på axeln innan jag somnar. För det är jag värd! Ingen annan förutom jag ( möjligtvis fodringsägarna ) är glad att det är gjort. Så nu flyger det bara flugor ur plånboken igen. Men vad gör det när jag inte har mer kravbrev att betala? Pank men fri. Eller som min kära mor sa till mig. Vad spelar det för roll om du är fattig. Du lever. TACK mor! Hon ser det hela ur ett litet annat perspektiv och jag älskar henne för det. Nu är min energi slut för idag. God natt gott folk. På återseende.

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

Luftrörskatarren börjar så sakteligen lägga sig. Skönt. Kanske blir hostfri snart. Har efter en veckas hostande fått rejält med träningsvärk i magen! Vem säger att man inte tränar när man är sjuk! Hahaha! Är fortfarande sjukt trött. Tror att kombinationen av alla tabletter som jag äter tar ut sin rätt. Men snart är penicillin kuren slut, hostmedicinen urdrucken och alvedonen mot febern ett minne blott. Sen blir det bara de vanliga pillerna för att må ungefär som Ni andra.

En sak som är lite störande är att medicinen tar bort udden av de flesta känslorna. Jag blir liksom lite lagom av allt. Ett jämnt streck. Helt klart med många uppgångar och fall. Men i det stora hela ganska nollställd. Vet inte riktigt ibland hur jag mår eller vad jag känner. Jag får gå mer på magkänsla och erfarenhet av hur jag borde känna i en känd situation. Det svåraste tycker jag är att veta hur jag känner för nya människor. Och ibland känner jag flera saker samtidigt. Kaos. Ett exempel på tvåsidigt kännande är att samtidigt som jag vill ha närhet och ömhet, känner jag att jag måste ta avstånd. Kvävningskänsla. Panik att vara fasthållen. Fast det är jag som vill kramas. Vet inte riktigt hur jag ska hantera denna nya situation. Så främmande och så långt ifrån mitt  friska jag. Det jobbiga är hur jag ska hantera detta och hur det tas emot av mina nära.

Så mitt inre krig fortsätter. Har kanske för mycket tid nu att tänka. Tid att begrunda varje minut av mitt liv. Tid att fundera, begrunda och reflektera. Till viss del är det vad jag behöver, men det ökar även min ångest. För det finns inte mycket i mitt liv som distraherar mina tankar. Om natten kommer tankar och jag ligger och funderar på saker som varit så obetydliga förut. Det som stärker mig är min en-gång-i-veckan psykolog. När jag träffar henne kan jag verkligen berätta allt. Öppna mig och låta henne se mina skruvade tankar. För henne är jag inte onormal. För henne är jag mig själv. Hon ser under ytan och hjälper mig att sakta sakta bearbeta mitt liv. Inför henne känner jag heller ingen skam. För det är skammen som gör att jag inte vill vara ute bland folk. Jag skäms för jag inte kan läsa mer än några rader i taget. Jag skäms över att jag inte kan titta på en film utan att tappa handlingen. Jag skäms i samtal när jag inte hittar ord jag vill säga. Jag känner mycket skam.

Kram på Er alla var Ni än är / lilla-T

Det är Ni som är dom konstiga

Det är jag som är normal

Kram på Er alla var Ni än är/ Lilla-T

Jag befinner mig mitt i kriget med mig själv. Efter en trevlig kväll vaknar jag med en känsla så stark. En känsla av att jag är ensam i världen. Det är jag mot Er. Jag har inget att förlora så jag strider med de vassaste vapen. Världen är så enkelriktad och alla går i någon annans fotspår. Jag väljer att välja min egen väg och inte lyssna på Er. Jag är kall och hård. Jag vill inte vara som Er. Jag vill inte vara en i mängden. Jag vill vara jag och ingen annan. Jag må vara konstig, men jag tror det är jag som är normal. Är så trött på att inte vara frisk. Är så trött på att inte orka göra det jag vill. Trött på allt som rör sig där ute i världen. Kan jag bli frisk och förändra livet. Finns det verkligen bara ett sätt att leva sitt liv på? Finns det inte ett bättre alternativ? Är det bara jag som är så trött på allt det vanliga? Jag vill leva på mitt sätt. Jag vill inte behöva välja utefter Era önskemål. Bereda min väg och leva utan Era blickar. Ja jag är udda. Ja jag tänker inte som Ni. Ja jag är inte den som följer enkla regler om mode. Ja jag väljer ett liv utan barn. Ja jag är kritisk mot det mesta.

Jag vet inte om Ni är lyckligare för att Ni valde den stora breda motorvägen. Jag väljer de vägar som är lite krokigare och endast omgivna av öde marker och skog. Jag söker fortfarande meningen om livet. Tror inte det ska vara enkelt. Jag vill upptäcka allt som finns i livets avkrokar. Jag kommer aldrig sälla mig till den stora massan. Jag är i minoritet. När jag blir president så kommer världen att bli en bättre plats för oss. En bättre plats för den egna viljan. En plats utan motorvägar och snabba filer. En plats där naturen bestämmer och inte Vi. De glömda skall åter finnas runt omkring oss. Det glömda som sätter livet i fokus. Livet är mycket mer än det vi kan. Jag ska predika om livets möjligheter. Jag tänker visa Er en människas ödmjukhet. Jag vet att världen har så mycket för oss om vi är villiga att ta emot. Öppna ögon som ser klarsynt. Ingen dimma som döljer ögats riktiga nyans. Jag ska bli president!

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

Ja då var det fredag igen. Löningshelg och stan kommer att fyllas med en massa festande människor. Fulla av lust att ha roligt och rumla runt. Kommer att sälla mig till dessa men utan att förtära alkohol. Fasar för att försöka hitta en parkeringsplats då det är näst intill omöjligt på fredagar. Tur dock att man är ägare till en liten bil och är en jäkel på att fickparkera. Sedan får jag antagligen leka taxi mot småtimmarna. Men vad gör man inte för sina vänner så att de ska komma hem ordentligt. Jag har förberett mig väl på att tvingas lyssna på fylle-snacket! Samma sak så fort det finns alkohol med i bilden. Inget som jag inte klarar av, utan det är mest intressant hur mycket ens vänner förändras i takt med antalet nersköljda drinkar. När natten går mot sitt slut är det alltid ett : Vet du att jag älskar dig? Jag menar verkligen det. Hahaha så gulligt att sanningen kommer fram till slut!!!! Nästan som sanningsserum. Jag trivs bra med att vara konstant nykter. Jag vaknar med avsaknad av huvudvärk. Jag vet var jag varit. Jag vet vad jag sagt. Jag behöver inte känna ångest över att plånboken är tom.       ( vilket den är ändå ).

Så till tonerna av musik försöker jag måla naglarna och göra mig fin. Många val nu. Vilka jeans, vilken tröja, vilken frisyr? Hahaha. Snacka om I-lands problem! Blir nog bra till slut hoppas jag. Ha en underbar kväll alla Ni där ute i Sverige. För det tänker jag ha!!

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

Stanna inomhus idag!!!! Dårhusen är stängda!

Förstås sagt med skratt-tårar. För idag tror jag alla tokiga ( inklusive jag ) är ute på stadens gator och torg.  Det börjar på vårdcentralen. En vänlig lapp på dörren uppmanar oss besökare att ta en nummerlapp. Så jag tar en och sätter mig ner och väntar på min tur. Efter en stund blippar mitt nummer upp och jag beger mig mot receptionen. Precis när jag nästan kommit fram springer en farbror förbi och ursäktar sig med ett: – Jag ska bara….   Meh. HALLÅ! Jag sa förstås inget men räknade inombords till tio för det är sådant som inte ska irritera mig. Alla har sina problem och jag är öppen och förstående. Till en viss gräns. Resten av mitt besök förflöt och jag får diagnosen luftrörskatarr. Så penicillin måste hämtas på apoteket. Lätt som en plätt, eller hur? ICKE!

Redan på parkeringen utanför kommer nästa tokiga människa i min väg. Bilen bredvid min har liksom sneddat in och står halvt på min sida. Inget farligt men krångligt att behöva klättra in från passagerar sidan och över växelspaken, med handväska, nycklar och Gud vet vad. Så väl inne i bilen styr jag mot apoteket. En ny parkeringsplats och ser en bil som genar över gångvägen och en bit av torget för att sedan vara ute på vägen. Jösses tänkte jag. Han hade nog väldigt bråttom då det tar max 10 sekunder den vanliga vägen. Spatserar in på apoteket och stegar fram till nummerlapps maskinen. Jaha… Då var den ur funktion. Så det ligger en rulle ovanpå, så jag tar en lapp och sätter mig ner. Nu…. Blir det kaos. Damerna bakom recept disken verkar vara förvirrade om vilket nummer som är på tur. Så en äldre farbror tar på sig rollen som kontrollant. Det är mycket glädjande och vi som väntar är nöjda. Tills hans nummer kommer upp och kontrollanten försvinner! Då utbryter ett mindre kaos igen! Hahahaha. Total förvirring och damerna ropar nummer som om det var en bingo hall! Jag tittar på min lapp, nummer 36. Damen som blir ledig ropar: 34? 35? 35?35?34?34?36? BINGO ropar jag och går mot henne. Nä nä nä…. då kommer en tant som stått och pratat i sin mobil springande och skriker: JAG HAR 35!!!! Jag backar, räknar till 10 och sätter mig ner. Då går min blick till flickan som står och fyller på varor. Jösses…… Hon verkar ha beslutsångest om hur tuberna ska ligga. Hon tar upp en, tittar en stund på den tomma hyllan, lägger ner tuben, tittar, tar och vrider tuben, tittar. NU blev det nog bra verkar hon tänka. Jag kokar inombords! Efter ett otal år i butiks branchen så får jag verkligen värja mig för att inte gå fram och hjälpa henne. MEN TEMPO KVINNA TEMPO!!!!

När jag äntligen får hjälp att hämta ut mina tabletter så tycks damen vara måttligt glad. Blir irriterad då jag ber om en extra doseringsmått till min host medicin. Förlåt att jag besvärar dig! Det är väl inte mitt fel att hon har en dålig dag. Men jag ler ändå och tackar för hjälpen. Pust. Smiter in i butiken bredvid och där är det ytterligare en farbror som tränger sig! Kan säga att det var mycket nära att informerat honom om att kösystemet gäller ALLA! Men åter igen räknar jag till 10. Kan det hända mer nu? Små sprang till bilen och åkte direkt hem. In på mitt rum, stängde dörren och lyssnade. Tyst….. Är i säkerhet. Fasar dock över att jag har ett ärende till ikväll….. Jösses… Hahahaha. Jaha gott folk! Nu har pulsen återgått till normal och jag ska försöka att inte bli irriterad mer idag. Så Ni alla galningar. Lämna mig fri väg ikväll! Hahahaha

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

Veckan fortsätter visst i samma svacka som den började. Idag vill jag ingenting, vill inte göra någonting. Ångestens grepp om min strupe trycker allt hårdare. Idag har jag ingen lust att tänka på alla måsten, idag har jag ingen lust att vara kraftfull. Så jag sitter här på min sängkant med datorn i knät. Telefonen ligger avstängd vid min sida och jag undrar om det gör någon skillnad? Hade någon ringt om den var på? Hade någon velat prata med mig? Men idag vill jag inte tala. Tisdag betyder psykolog besök. Inte ens det orkade jag. Trots att det är dessa dagar jag behöver det som mest.  Dock inget ont som inte har något gott med sig. Sitter här och lyssnar på underbar musik och inspirationen flödar. Genom dimman av ångest kommer det lösa ord, meningar och fraser till mig. Det är dem som söker upp mig. Jag greppar tag i en penna och kladdar ner det jag hinner. Sedan är det upp till mig att skriva. För dessa till synes osammanhängande strofer blir till dikter, eller sätts upp på mitt klotter plank. För att vid ett senare tillfälle komma till nytta.

Snart har hela dagen gått mig obemärkt förbi. Endast klockan som påminner om att tiden inte står still. Försöker samla krafter att ta tag i alla måsten imorgon. En spark där bak kan behövas ibland. För imorgon är det en ny dag. Nya äventyr. Nya förväntningar och förhoppningar. Idag bestämmer jag att imorgon blir en bra dag! Äta ordentligt till kvällen och bums i säng. Inga krusiduller på vägen. Sömn är bra och ska vara sammanhängande minst sju timmar. Blir lätt att rucka på den regeln när dag och natt inte har så skarpa konturer.

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

Ny vecka, ny dag och nya tag. Har en förfärlig hosta som inte vill kapitulera. Tur att det inte märks i skrift! Haha. Förra veckan som till största del innehöll hög puls och rastlöshet. Är nu som förbytt till en aning nedstämd och förvirrad. Mycket som förändras just nu i mitt liv som tar på krafterna. Därtill kommer en massa frågor, både stora och små. Frågor jag inte vet exakta svaren på och ingen annan än framtiden vet svaren. Frustrerande, ångest framkallande och likgiltighet.

Den stora frågan på tapeten är den om mitt ”happy place”. En plats dit jag kunnat fly och gömma mig. Där jag kunnat vara ensam. Mitt ställe. Min ensamhet. Min trygghet. Mitt varma krypin. En plats som snart är borta. Vad händer då? Vad gör jag med min tid då jag behöver vara ensam? Vart tar jag vägen för att finna fri luft? Finns det ett nytt happy place som ersättning? Finns det en plats för mig? Finns det frisk luft att andas och hitta nya krafter? Jag vet att jag inte i detta nu är kapabel att bo och leva ensam. Jag vet att jag behöver hjälp. Men någonstans vill jag känna mig fri, känna att det är min hemlighet. Har tryckt dessa tankar framför mig länge. Men nu är det så nära. Måste tampas med allt det jobbiga nu. För snart är min stuga någon annans. Någon annan som sitter vid brasan på vintern och myser. Någon annan som ser till att stugan står kvar på bergets topp. Någon annan som kramar om det och älskar det. I ett realistiskt synsätt vet jag att det är det bästa som kan göras, det bästa för att jag ska kunna gå ett steg vidare. Men jag vill inte, vill inte tappa det sista som är bara mitt!

Mitt nya happy place vet jag inte vart jag ska finna. Måste finna ett andnings hål att åka till där bara JAG existerar. Där jag kan vara den jag är, vara lycklig, vara ensam och finna trygghet. Jag känner att om jag ska försöka tvinga fram en sådan plats kommer jag inte att trivas. Jag vill bli hittad.

Trots alla mina negativa tankar idag så vill jag framåt. Vill leva och lära mig nya saker. Jag vill skapa mig ett nytt liv med allt det vackra jag kan tänka mig. Jag tänker inte ge upp nu! Jag har kommit en bit på vägen och någonstans ser jag en framtid.

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

Jag har förstått av de muntliga komentarer jag fått, att det är inte alla som vill skriva en kommentar här så alla kan läsa. Därför har jag skapat ett mailkonto som Ni kan använda Er av. Dit kan Ni skicka det som Ni vill förmedla till mig. Åsikter,kritik,frågor eller vad helst Ni vill. Saker Ni kanske vill ha min åsikt om och vill att jag bloggar om. Eller bara skriva av Er. Självklart garanterar jag full anonymitet, då jag själv valt att blogga anonymt ett tag framöver. Adressen finns under galleri arkiv x. Skriver den här också.

[email protected]

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

Stopp! Stanna! Vänta! Hallå! Lyssna!

Vad hände igår? Jag som var så full av vilja. Full av upprymdhet inför att få umgås och ett nödvändigt miljöombyte. För nu börjar dessa fyra väggar bli allt för påträngande. Alldeles för kvaft för att jag ska kunna andas normalt. Spelar ingen roll om fönstret är öppet och släpper in hösten. Så full av vilja och så lite ork. Jag hade inte kraften att ställa mig upp och göra min i ordning. Sängen lockade och jag kröp istället under täcket. Klart jag inte mår bra över att ha sagt till vänner att dyka upp men ibland tvärvänder humöret och känslorna. Då blir jag den där jag inte vill vara, nämligen den man inte kan lita på. Men jag har analyserat mig själv (no shit!), och kommit fram till att det är den jag är just nu.

Ställ inga krav på mig,  och bli inte besviken när jag inte kan hålla det jag försöker lova. Därför är jag öppen med hur jag mår mot både kreti och pleti. Jag skäms inte längre för att vara sjuk. Jag skäms inte över att jag måste ta mitt liv timme för timme. För med min öppenhet hoppas jag på förståelse. Absolut inte medlidande men i alla fall en inblick i mitt liv. Jag vet att det inte är många som kan säga att de förstår, för man måste uppleva allt vad detta helvete har att erbjuda först. Men om jag är öppen mot Er alla så kan ni kanske dra paraleller till annat och då förstå på erat eget vis. Jag kräver inte att Ni ska förstå. Men jag kräver att Ni ska ha tålamod med mig.

En sak jag vill förmedla är vikten av att Ni håller det Ni lovar mig. För jag griper efter halmstrån varje dag, måste bygga mitt liv från noll igen. Kan vara en så banal sak som ett lovat samtal från någon. Ringer Du inte så har jag och min skruvade hjärna en massa förklaringar varför samtalet uteblev. Sa jag något fel? Har det hänt något? Var Dina ord bara tomma? Tycker du inte om mig mer? Och så fortsätter det i en rasande fart. Därför vädjar jag till Er där ute. Försök stå ut med mitt skiftande humör, försök att tycka om mig idag och imorgon, försök förstå att jag över analyserar allt. För jag kan inte alla dagar ta mig samman att ta kontakt med Er. Kan inte eller vill inte. Det är förvirrande jag vet. Var inte rädd att fråga mig något, var inte rädd att be mig förklara. Jag berättar mer än gärna hur livet som utbränd är, jag berättar den nakna sanningen bara du frågar.

Kram på Er alla var Ni än är / lilla-T

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

Så var det så dax att inse att jag har förlorat en dag. Insjuknade i tisdags kväll med feber och förkylning. Hela onsdagen är mer eller mindre borta ur minnet. Torsdag vet jag att jag var manisk. Trots feber och allmänt hängig. Närminnet är inte det bästa och förhoppningsvis blir det bättre i takt med att hjärnan läker. Lite trist bara att lyckas tappa en dag. Undra om jag gjorde nåt kul?!!! Haha. Idag är jag väldigt trött och vimsig. Trött av att vara sjuk på flera plan samtidigt. Men även av att det gått åt så mycket energi av att ha haft en manisk dag.

Denna maniskhet tedde sig så att jag hade ett mycket stort överskott av adrenalin. Ville göra så mycket på en gång. Ville skriva på min bok, blogga, chatta och försöka bygga en hemsida. Allt skulle helst ha varit klart redan igår. Så åter igen faller jag tillbaka i stress träsket. En känsla svår att sätta ord på men hjärtat bultar snabbt och hårt, händerna en aning ostabila, yrsel, forcerat tal och myror i benen. Att bli manisk är väl en del i allt som kroppen utsätts för, tänker på medecinering, ångest och tankar. En aning jobbigt att inte kunna slappna av. Att sitta still och vila med en vilopuls över 100 är inte lätt.

Så idag ska jag trotsa min utebbande förkylning och bege mig in till stan ikväll. Är feberfri och har en längtan att träffa trevliga människor en stund. De sista veckorna har jag inte varit så social som jag bör vara. Har känt mig lite upphängd och nedsläppt. Min goa terapeut har ordinerat mig minst en social kontakt varje dag. Sen om det är att gå till affären eller träffa familj och vänner spelar mindre roll. Allt för att jag inte ska utveckla en allt för svår socialfobi. Det är mycket lätt att stänga in sig istället för att möta livet i dess helhet. Eftersom i alla fall hos mig är jobbigt att se så frisk ut men ändå vara så sjuk. Detta har jag nämnt tidigare och kommer antagligen fortsätta att skriva om. För för mig är det viktigt att verkligen få poängtera det.

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

Kan jag sjukskriva mig från min sjukskrivning? Attans vad en liten förkylning kan få en däckad. Har svårt att tänka som det är, och ännu svårare med fetvadd mellan öronen!!! Hahahahha. Men en snabb tillbaka blick över mina yrkesverksamma år, så slås jag av att idag är en av de få gånger jag varit sjuk och inte jobbat. Har alltid resonerat som så att det är bara svälja en ipren och gå och jobba. Mitt synsätt har tärt på kroppen. Inte bara psykiskt utan även fysiskt. Klart man inte ska vara hemma för minsta sak och belasta sin kollegor i onödan. Men har man feber är det ju nästintill idiotiskt att gå till jobbet. Inte får man saker gjorda som när man är fit for fight. Stoppet i livet jag gör nu har fått mig att se saker om än små att reflektera. Tid till analys och eftertanke. Försöker att inte tänka för mycket för det har jag hört att man inte blir bättre av. Sant. Men. Detta är min hållplats att ta en paus på. Jag har alltid varit en tänkare. Tills jag började arbeta. Där någonstans tappade jag min analytiska förmåga. Tappade saker jag inte sett som förluster tills nu. Åh vad jag saknat mitt skrivande. Insett hur mycket ord betyder för mig, jag älskar att uttrycka mig i skrift. Någonstans på vägen försvann mitt ego och tiden till det jag helst vill göra.

De visa säger att det är aldrig försent att ändra inriktning och göra det man brinner för. Tror fasiken de har rätt! Är något ringrostig dock, men övning ger färdighet. Sen är den stora frågan. Är det någon som vill läsa? Det får bli ett senare problem. En sak i taget. MÅSTE lära mig att inte vara så forcerad hela tiden. Lära mig att det gör inget att det tar lite längre tid. Det är tufft men jag ska försöka. Det som är en sådan härlig känsla som fyller mig är, det att jag äntligen kommit på vad jag vill göra när jag blir stor!

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

MIN SANNING ÄR DIN LÖGN

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

Har idag stora och starka känslor av hat. Det är ett mycket starkt ord som ska användas med försiktighet. Men mitt hat just nu gör mig både arg och irriterad. Känslorna som bubblar måste bara ut!! Men ilskan är trots sin existens bra att ha att göra med. Jag blir otroligt mycket mer kreativ och känner att adrenalinet rinner genom mina vener. Det är just inget speciellt som gjort mig arg denna dag utan mer att jag har en förmåga att irritera mig på saker i min omgivning. Det kan vara någon som inte använder blinkers och tvingar mig att bromsa hårt. Det kan vara något på tv eller någon på radio som använder ord på ett inkorrekt sätt. Ja allt och inget kan man säga. En temperamentsfull kvinna som har åsikter om precis allt!  En sak som jag tänker på är det jag hörde av en löst bekants bekant, när denne fick en snabb uppdatering av mitt senaste år. Den personen sa något i stil med ( blev så paff så jag inte kan citera) :

-Du det där med lyckopiller. Det är ju inget man ska hålla på att trycka i sig. Va faan , bara vila ett tag och allt blir bra ska du se.

Mitt svar blev nåt mumlande och jag gled snabbt in på ett annat ämne. Det där gnagde ett bra tag efteråt i mitt sinne. På ett sätt är det rätt att man inte ska använda mediciner om man verkligen inte behöver dem. Men i mitt och många andras fall är det ett måste för att ”vakna” ur apatin. Ett tillfälligt medikament för att sedan längre fram i tiden kunna trappa ner och leva som Er andra ”friska”. Det är kanske fel att jag blev arg inombords och ödslade med energin. Men jag kan inte ändra andras uppfattningar, endast informera om och hoppas att det kan leda till insiktsfullhet.

Min värsta insikt so far är den att jag är inte arg på någon annan, det är mig jag är arg på. Hade varit skönt att kunna skylla på antingen det ena eller det andra. Men hur sjutton bråkar man med sig själv? Hur ska jag resonera? Hur ska jag kunna föra en givande diskussion med mig själv? Jösses så man kan trassla in sig! Min utväg blir helt enkelt att förlika mig med tanken om att det som varit går ej att ändra på. Utan att i framtiden bli den jag vill vara.

Listan över mina själv -aggressioner är lång. Kan nämna några. Hur kunde jag låta andra påverka mig så mycket? Varför var min strävan att bli omtyckt så stor? Varför pressade jag mig till det yttersta i alla situationer? Varför sa jag aldrig nej? Ja ni ser….. kan fortsätta i all evighet. Men trots att min insikt gör ont ända in i själen så är jag glad att jag  inte är för sent ute att ändra mitt sätt att värdera Jaget. För det är faktiskt en uppgift jag ska ägna mig till nu. Jag ska göra det som är bra för mig. Jag ska utveckla mig framåt. Jag ska lära mig älska mig. Jag är ju trots allt tvungen att leva med mig själv resten av mitt liv. Alla andra i min omgivning kommer att komma och gå. Mitt Jag är värt lika mycket som Ditt. Jag har inte förrän idag satt mig främst. Jag lovar här och nu att bli bättre på att sätta gränser, lära mig säga nej, lära mig mina begränsningar och lära mig av mina erfarenheter.

Nåja…om det finns någon därute som läser allt jag rapar upp, så tänker jag avsluta dagens inlägg med några rader ur en låt som jag lyssnar på för att finna styrka att klara av dagen. Låten heter Supergirl och gruppen heter Reamonn.

She’s my girl, my supergirl.
And then she’d say, it’s Ok, I got lost on the way
but I’m a supergirl, and supergirls don’t cry.
And then she’d say, it’s alright, I got home late last night, but I’m a supergirl, and supergirls just fly.

Kram på er alla var Ni än är / Lilla-T

Hm…. Undra varför jag alltid är som tokigast på natten?  Undrar var allt kommer ifrån. När det är som tystast i rummet, då vaknar min hjärna. Här kan man verkligen tala om tomtar på loftet!!  Men jag välkomnar de alla och hoppas de ska trivas. Om ett par timmar möter vi morgonen med allt det vackra. Vad kan vara mer vackert än en soluppgång? Att vara vaken och se en stad vakna ur nattens dimma. Att vakna och inse att nattens alla virvlande tankar är klara och tydliga. Allt känns så mycket enklare på dagen. Alla ljud som distraherar från det som är kallt och trist.

Såg idag höstens första intåg. Trädens blad som börjar skifta nyans och falla till marken. Vilket skådespel! Jag tycker vi ska skatta oss lyckliga i den här delen av världen som får uppleva så tydliga årstider. Visst känner jag att sommaren var alldeles för kort, som man känner nästan varje höst. Man vet att det är höst då affärerna rear ut grillkol och ute möbler. Ska nog handla lite kol så jag kan förlänga sommaren, och känna dess smak. Allt för att skjuta hösten en liten bit längre fram i tiden. Att skotta fram grillen på vintern är en underbar upplevelse! Att stå ute i minusgrader med full mundering och invänta den perfekta glöden. DET är något jag längtar till!

Nu är det dax att ropa på John Blund för en go´natt saga. Om Ni vill så ses Vi imorgon.

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

Liksom i min hjärna känner jag att jag hoppar mellan ämnena, men det är lite av den jag är. Så jag hoppas Ni hänger med. Kan tyckas lite osammanhängande och fladdrigt. Är mitt uppe i tivolits värsta karusell. Det gäller att hålla i sig ordentligt. I mina svackor är mina vänner de bästa jag har. I mina toppar är mina vänner det bästa jag har. Min familj är självklart inkluderad. Det är inte alltid det behövs ord för att stötta en människa. Ord kan i vissa lägen vara överflödiga. När jag är riktigt nere och inte känner en enda gnutta hopp är det en kram jag behöver. Den fysiska kontakten säger mer än tusen ord. Jag må låta klyschig men det stämmer i detta nu.

Vet inte om den dagliga huvudvärken beror på ändring i medicineringen, detox av twix eller att min hjärna går på högvarv. En sak som är säker är att det är mycket irriterande. Men oavsett orsak är det riktigt skönt att veta att hjärnans signaler fungerar. Signaler om att det inte är okej. Inte bara psykiskt utan även fysiskt. Jag kan endast spekulera i orsakerna men den enda som vet svaret är min hjärna. En alvedon och problemet är löst. Tänk om allt i livet skulle vara så enkelt. Ett piller och man mår kanon. Huvudvärken är möjligen en efterverkan av saker som är olösta knutar som behöver lösas upp.

Mina knutar är många och jag vet inte i vilken ände jag ska börja. Har tyckt mitt liv fram till nu varit rätt så enkelt. Helt plötsligt ska jag dagligen tampas med en knut eller två. Jag vet att med tiden blir jag starkare och knutarna allt färre. Men det är en lång resa fram till ett liv fri från dessa olösta knutar. Jag inser att hur ont det än gör så måste jag bearbeta bit för bit. Tröttande. Vissa dagar vill jag bara inte vara med på resan, och vilja dra i nödbromsen. Men jag är innerst inne en supergirl. Jag ska kämpa och övervinna min ångest. Övervinna mina rädslor och ta hem första priset. Priset som är FRIHET!

Kram på Er alla var Ni än är /Lilla-T

Snuddade vid ämnet energi i slutet av förra inlägget. Det som är hos oss som gått in i väggen är det att innan det ”smäller” har man gjort slut på all sin energi och alla reserver. Så sömn är något som är en väsentlig stor del i tillfrisknandet. Jag trodde som sagt att jag var fri från att bli ”svag”, fri från att falla, fri från att på något sätt hamna i detta tillstånd. Men ack så fel jag hade. Jag har tidigare inte förstått att energi är något som kan ta slut. Min dagliga energi är väldigt väldigt liten. Det gäller att hushålla med den och planera dagen utifrån det. Min underbara hjärnskrynklare har sagt de goda orden att det handlar om att vara ”tråkig”. Med tråkig menas det att göra upp ett schema dag för dag och upprätta fasta tider och rutiner.

Helt vansinnigt om man är ”frisk” , tyckte jag iallafall. Men insikten i att vara sjuk innebär att veta sina begränsningar i brist på energi. Att bygga upp en vardag som för andra är klar redan med jobb,barn,vänner,hobbies mm mm . Jag behöver hjälp att gå upp varje morgon, äta tre mål om dagen, komma utanför dörren och att sköta sånt som är en naturlig del i vardagen. För det absolut enklaste är att bara krypa under täcket och inte göra någonting över huvud taget.  Det är inget roligt att vara beroende av andra personer, då jag är en vuxen kvinna och mycket självständig och aldrig bett om hjälp tidigare. Hela situationen är främmande och skrämmande. Har lite svårt att förstå att jag inte är den jag var. Svårt att förstå att min hjärna inte har samma funktioner som förut. Det är helt galet stressande att titta in i sitt rum som är stökigt, och inte veta vart jag ska börja. Det blir kaos,ångest och tårar. Ibland undrar jag om jag är riktigt riktigt galen! Men detta är en del i sjukdomen. Hjärnan har ”brunnit”. Det är vid dessa tillfällen jag är beroende av en annan persons energi. Någon som hjälper mig att strukturera. Någon som inte hånar mitt ”barnsliga” sammanbrott. Jag är i andra människors händer. Är piskad att våga lita på att inte bli sviken.

Så igår tog jag det lugnt på dagen och satt en stund vid datorn, tittade lite förstrött på tv och sov middag. Allt för att behålla dagens dos av energi till kvällen. Träffade underbara vänner och hade mycket roligt. Jag fick skratta och glömma för ett par timmar den ”svaga”, och vara mitt starka jag. Helt enkelt underbart. Så när klockan blev sent och jag kommit hem till sängen somnade jag ovaggad och sov hela natten i ett sträck. Var uppe tidigt idag och tog medicin och ett litet nikotin intag för att sedan somn om ett par timmar med lugn musik.

Jag är idag en människa som gärna omger mig med människor som har energi att ge. De människor som har ett överskott. Jag har tyvärr ingen energi att ge tillbaka, men jag hoppas en dag få ge och ge. För jag är så tacksam till de som ger till mig idag.

Ni vet vilka Ni är. Detta är mitt offentliga tack till Er.

Kram på Er alla var Ni än är/ Lilla-T