lilla-t i stora världen

Idag önskar jag att vädret kunde spegla mitt inre. Men istället för regn hånler solen mig rakt upp i ansiktet. En dag som endast är ledsam i egendomens tecken. För det materiella är symboler för det emotionella.  Spruckna drömmar och trasiga illusioner. Det som skulle bli något att bygga vidare på är nu ett minne blott. Min dröm om ett liv på landet och att bo i en liten dragig stuga, med sneda vinklar och en lukt av öppen spis. Jag hade det i många år och älskade det. Röd stuga med vita knutar högt belägen utan insyn från grannar. Där fann jag ro. Långt från stadens liv och faciliteter. Där en brasa knastrade och katter som kurrade mig till söms. En fristad där jag kunde andas. Ingen upplyst gata,så nätterna var underbart tysta och stjärnklara. Frisk luft, härliga skogar, öppna landskap och vackert vatten. Inget som störde mina sinnen. Ett hus med en själ så vacker. En historia att berätta. Nu är det någon annans. Saknar Dig otroligt mycket mitt lilla hus.

Nu är det nya tider. Bort med det gamla. Nya mål att nå. Jag lever nu med en dröm om att åter kunna skapa en idyll. En ny era i mitt liv börjar nu. Hoppas kunna återfå den ro jag hade där. Nerpackat i kartonger är allt jag äger, i väntan på att hitta något nytt. Kartonger som symboliserar mitt kaos. Hittar inget, hittar allt. Sakerna bär på mycket minnen. Både goda och mindre goda. Den spruckna drömmen finns kvar i mina lådor. De är staplade och inväntar min ork att gå igenom dem. Vissa minnen är mer smärtsamma än andra så jag avvaktar ett tag. Mycket har jag slängt. Vill någonstans inom mig börja om. Då måste mycket försvinna från det förflutna.

Så idag kramade jag om stugan och berättade hur mycket jag älskar det. Berättade att jag inte ville flytta. Stängde försiktigt den mycket slitna men underbara ytterdörren. Lämnade över nycklarna till min dröm till min efterträdare. Svalde mina tårar och tittade en sista gång mot stugan som stod så vackert i höstsolen. Jag gick ner de 51 stegen mot bilen och kämpade mot gråten. Vinkade adjö till en granne som var ute. Jag vände mig inte om. Jag åkte. Jag orkar inte le idag. Jag orkar inte. För min dröm är förstörd.

Nu ska jag se framåt. Finns nog en stuga där ute någonstans som ropar efter min kärlek och omvårdnad. Tidsnog ska jag finna en ny dröm. En ny framtid. Men den framtiden är min egen och jag ska resa dit ensam. För jag vet att jag kommer lyckas. Jag vet att jag kommer må bra en dag. Jag behöver bara lite tid….

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

This entry was posted on torsdag, september 30th, 2010 at 16:58 and is filed under Fall. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.