Arg
Har idag stora och starka känslor av hat. Det är ett mycket starkt ord som ska användas med försiktighet. Men mitt hat just nu gör mig både arg och irriterad. Känslorna som bubblar måste bara ut!! Men ilskan är trots sin existens bra att ha att göra med. Jag blir otroligt mycket mer kreativ och känner att adrenalinet rinner genom mina vener. Det är just inget speciellt som gjort mig arg denna dag utan mer att jag har en förmåga att irritera mig på saker i min omgivning. Det kan vara någon som inte använder blinkers och tvingar mig att bromsa hårt. Det kan vara något på tv eller någon på radio som använder ord på ett inkorrekt sätt. Ja allt och inget kan man säga. En temperamentsfull kvinna som har åsikter om precis allt! En sak som jag tänker på är det jag hörde av en löst bekants bekant, när denne fick en snabb uppdatering av mitt senaste år. Den personen sa något i stil med ( blev så paff så jag inte kan citera) :
-Du det där med lyckopiller. Det är ju inget man ska hålla på att trycka i sig. Va faan , bara vila ett tag och allt blir bra ska du se.
Mitt svar blev nåt mumlande och jag gled snabbt in på ett annat ämne. Det där gnagde ett bra tag efteråt i mitt sinne. På ett sätt är det rätt att man inte ska använda mediciner om man verkligen inte behöver dem. Men i mitt och många andras fall är det ett måste för att ”vakna” ur apatin. Ett tillfälligt medikament för att sedan längre fram i tiden kunna trappa ner och leva som Er andra ”friska”. Det är kanske fel att jag blev arg inombords och ödslade med energin. Men jag kan inte ändra andras uppfattningar, endast informera om och hoppas att det kan leda till insiktsfullhet.
Min värsta insikt so far är den att jag är inte arg på någon annan, det är mig jag är arg på. Hade varit skönt att kunna skylla på antingen det ena eller det andra. Men hur sjutton bråkar man med sig själv? Hur ska jag resonera? Hur ska jag kunna föra en givande diskussion med mig själv? Jösses så man kan trassla in sig! Min utväg blir helt enkelt att förlika mig med tanken om att det som varit går ej att ändra på. Utan att i framtiden bli den jag vill vara.
Listan över mina själv -aggressioner är lång. Kan nämna några. Hur kunde jag låta andra påverka mig så mycket? Varför var min strävan att bli omtyckt så stor? Varför pressade jag mig till det yttersta i alla situationer? Varför sa jag aldrig nej? Ja ni ser….. kan fortsätta i all evighet. Men trots att min insikt gör ont ända in i själen så är jag glad att jag inte är för sent ute att ändra mitt sätt att värdera Jaget. För det är faktiskt en uppgift jag ska ägna mig till nu. Jag ska göra det som är bra för mig. Jag ska utveckla mig framåt. Jag ska lära mig älska mig. Jag är ju trots allt tvungen att leva med mig själv resten av mitt liv. Alla andra i min omgivning kommer att komma och gå. Mitt Jag är värt lika mycket som Ditt. Jag har inte förrän idag satt mig främst. Jag lovar här och nu att bli bättre på att sätta gränser, lära mig säga nej, lära mig mina begränsningar och lära mig av mina erfarenheter.
Nåja…om det finns någon därute som läser allt jag rapar upp, så tänker jag avsluta dagens inlägg med några rader ur en låt som jag lyssnar på för att finna styrka att klara av dagen. Låten heter Supergirl och gruppen heter Reamonn.
She’s my girl, my supergirl.
And then she’d say, it’s Ok, I got lost on the way
but I’m a supergirl, and supergirls don’t cry.
And then she’d say, it’s alright, I got home late last night, but I’m a supergirl, and supergirls just fly.
Kram på er alla var Ni än är / Lilla-T