Skam
Luftrörskatarren börjar så sakteligen lägga sig. Skönt. Kanske blir hostfri snart. Har efter en veckas hostande fått rejält med träningsvärk i magen! Vem säger att man inte tränar när man är sjuk! Hahaha! Är fortfarande sjukt trött. Tror att kombinationen av alla tabletter som jag äter tar ut sin rätt. Men snart är penicillin kuren slut, hostmedicinen urdrucken och alvedonen mot febern ett minne blott. Sen blir det bara de vanliga pillerna för att må ungefär som Ni andra.
En sak som är lite störande är att medicinen tar bort udden av de flesta känslorna. Jag blir liksom lite lagom av allt. Ett jämnt streck. Helt klart med många uppgångar och fall. Men i det stora hela ganska nollställd. Vet inte riktigt ibland hur jag mår eller vad jag känner. Jag får gå mer på magkänsla och erfarenhet av hur jag borde känna i en känd situation. Det svåraste tycker jag är att veta hur jag känner för nya människor. Och ibland känner jag flera saker samtidigt. Kaos. Ett exempel på tvåsidigt kännande är att samtidigt som jag vill ha närhet och ömhet, känner jag att jag måste ta avstånd. Kvävningskänsla. Panik att vara fasthållen. Fast det är jag som vill kramas. Vet inte riktigt hur jag ska hantera denna nya situation. Så främmande och så långt ifrån mitt friska jag. Det jobbiga är hur jag ska hantera detta och hur det tas emot av mina nära.
Så mitt inre krig fortsätter. Har kanske för mycket tid nu att tänka. Tid att begrunda varje minut av mitt liv. Tid att fundera, begrunda och reflektera. Till viss del är det vad jag behöver, men det ökar även min ångest. För det finns inte mycket i mitt liv som distraherar mina tankar. Om natten kommer tankar och jag ligger och funderar på saker som varit så obetydliga förut. Det som stärker mig är min en-gång-i-veckan psykolog. När jag träffar henne kan jag verkligen berätta allt. Öppna mig och låta henne se mina skruvade tankar. För henne är jag inte onormal. För henne är jag mig själv. Hon ser under ytan och hjälper mig att sakta sakta bearbeta mitt liv. Inför henne känner jag heller ingen skam. För det är skammen som gör att jag inte vill vara ute bland folk. Jag skäms för jag inte kan läsa mer än några rader i taget. Jag skäms över att jag inte kan titta på en film utan att tappa handlingen. Jag skäms i samtal när jag inte hittar ord jag vill säga. Jag känner mycket skam.
Kram på Er alla var Ni än är / lilla-T