lilla-t i stora världen

En händelserik vecka har passerat, och jag överlevde. Mirakel! Jag tog mig en behövlig bloggpaus då jag inte fann orden som annars kommer till mig. Jag vill skriva direkt från hjärtat utan omsvep. Jag är ärlig och rak med det som pågår i mitt liv.

Denna blogg var från början ett sätt för mig att ventilera mina känslor som bubblade inom mig. Det skulle bli en berättelse om min väg tillbaka till livet efter min kollaps.

För skrivandet har alltid varit min terapi. Ett sätt för mig att uttrycka mig. Trots att jag i verkliga livet pratar och är öppen så har jag ändå alltid haft lättare att uttrycka mig i skrift.

Det var inte meningen att starta en blogg som skulle bli stor. Det var min blogg och mina tankar. Ett sätt för Er att få en titt in i ett huvud på en person som gått in i väggen på riktigt. Jag har ofta förbannat mig över hur folk kan nonchalera denna sjukdom med att säga: Ja lite deppig är vi alla mellan varven.

Efter två år av krigande kan jag se tillbaka och inse hur sjuk jag var då. Jag har lärt mig mycket och välkomnar min nya kunskap. Jag vill med denna blogg sprida kunskapen vidare.

Jag inser nu att jag har tagit mig närmare mitt mål. Jag har klarat av många delmål, men jag har även förstått att jag fortfarande är mycket skör. Jag har mycket lätt att falla tillbaka och är mycket sårbar. Jag är inte stark, men jag är starkare.

Den inläggslösa vecka som passerat har jag hunnit tänka mycket. Jag har analyserat och vänt på många stenar. Jag har fallit och rest mig. Jag har förlorat och jag har återfått.

Efter tystnad så är det nu åter igen musiken och skrivandet som lyfter mig.

Jag vet inte exakt hur få som läser här. Men jag vet att Era kommentarer får mig att inse att jag inte är ensam.

/ Lilla-T

This entry was posted on söndag, februari 12th, 2012 at 10:07 and is filed under Bla bla bla, Fall. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.