Stopp! Stanna! Vänta! Hallå! Lyssna!
Vad hände igår? Jag som var så full av vilja. Full av upprymdhet inför att få umgås och ett nödvändigt miljöombyte. För nu börjar dessa fyra väggar bli allt för påträngande. Alldeles för kvaft för att jag ska kunna andas normalt. Spelar ingen roll om fönstret är öppet och släpper in hösten. Så full av vilja och så lite ork. Jag hade inte kraften att ställa mig upp och göra min i ordning. Sängen lockade och jag kröp istället under täcket. Klart jag inte mår bra över att ha sagt till vänner att dyka upp men ibland tvärvänder humöret och känslorna. Då blir jag den där jag inte vill vara, nämligen den man inte kan lita på. Men jag har analyserat mig själv (no shit!), och kommit fram till att det är den jag är just nu.
Ställ inga krav på mig, och bli inte besviken när jag inte kan hålla det jag försöker lova. Därför är jag öppen med hur jag mår mot både kreti och pleti. Jag skäms inte längre för att vara sjuk. Jag skäms inte över att jag måste ta mitt liv timme för timme. För med min öppenhet hoppas jag på förståelse. Absolut inte medlidande men i alla fall en inblick i mitt liv. Jag vet att det inte är många som kan säga att de förstår, för man måste uppleva allt vad detta helvete har att erbjuda först. Men om jag är öppen mot Er alla så kan ni kanske dra paraleller till annat och då förstå på erat eget vis. Jag kräver inte att Ni ska förstå. Men jag kräver att Ni ska ha tålamod med mig.
En sak jag vill förmedla är vikten av att Ni håller det Ni lovar mig. För jag griper efter halmstrån varje dag, måste bygga mitt liv från noll igen. Kan vara en så banal sak som ett lovat samtal från någon. Ringer Du inte så har jag och min skruvade hjärna en massa förklaringar varför samtalet uteblev. Sa jag något fel? Har det hänt något? Var Dina ord bara tomma? Tycker du inte om mig mer? Och så fortsätter det i en rasande fart. Därför vädjar jag till Er där ute. Försök stå ut med mitt skiftande humör, försök att tycka om mig idag och imorgon, försök förstå att jag över analyserar allt. För jag kan inte alla dagar ta mig samman att ta kontakt med Er. Kan inte eller vill inte. Det är förvirrande jag vet. Var inte rädd att fråga mig något, var inte rädd att be mig förklara. Jag berättar mer än gärna hur livet som utbränd är, jag berättar den nakna sanningen bara du frågar.
Kram på Er alla var Ni än är / lilla-T