Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T
Så var det så dax att inse att jag har förlorat en dag. Insjuknade i tisdags kväll med feber och förkylning. Hela onsdagen är mer eller mindre borta ur minnet. Torsdag vet jag att jag var manisk. Trots feber och allmänt hängig. Närminnet är inte det bästa och förhoppningsvis blir det bättre i takt med att hjärnan läker. Lite trist bara att lyckas tappa en dag. Undra om jag gjorde nåt kul?!!! Haha. Idag är jag väldigt trött och vimsig. Trött av att vara sjuk på flera plan samtidigt. Men även av att det gått åt så mycket energi av att ha haft en manisk dag.
Denna maniskhet tedde sig så att jag hade ett mycket stort överskott av adrenalin. Ville göra så mycket på en gång. Ville skriva på min bok, blogga, chatta och försöka bygga en hemsida. Allt skulle helst ha varit klart redan igår. Så åter igen faller jag tillbaka i stress träsket. En känsla svår att sätta ord på men hjärtat bultar snabbt och hårt, händerna en aning ostabila, yrsel, forcerat tal och myror i benen. Att bli manisk är väl en del i allt som kroppen utsätts för, tänker på medecinering, ångest och tankar. En aning jobbigt att inte kunna slappna av. Att sitta still och vila med en vilopuls över 100 är inte lätt.
Så idag ska jag trotsa min utebbande förkylning och bege mig in till stan ikväll. Är feberfri och har en längtan att träffa trevliga människor en stund. De sista veckorna har jag inte varit så social som jag bör vara. Har känt mig lite upphängd och nedsläppt. Min goa terapeut har ordinerat mig minst en social kontakt varje dag. Sen om det är att gå till affären eller träffa familj och vänner spelar mindre roll. Allt för att jag inte ska utveckla en allt för svår socialfobi. Det är mycket lätt att stänga in sig istället för att möta livet i dess helhet. Eftersom i alla fall hos mig är jobbigt att se så frisk ut men ändå vara så sjuk. Detta har jag nämnt tidigare och kommer antagligen fortsätta att skriva om. För för mig är det viktigt att verkligen få poängtera det.
Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T