lilla-t i stora världen

Äntligen börjar värken i huvudet att avta. Abstinensen är stillad så då ska väl allt vara bra då? Inte på långa vägar! Jag ska träffa överpsykologen imorgon och diskutera min medicinering. Det känns inte som om jag har rätt sort eller dos. En tanke finns även att träffa någon annan för att få ett andra utlåtande. Nackdelen då är att behöva gräva upp allt än en gång, och börja om. Fördelen är att få en till som förhoppningsvis styrker att jag är på rätt väg.

Just nu är jag väldigt arg och ledsen. Jag har mycket som fladdrar i huvudet. En massa tankar som jag inte vill ha. En stor del handlar om min väg tillbaka. Om varför jag gör den. Det har hittills bara varit en återvändsgränd. Visst kommer jag en bit längre för varje vecka som går. Men jag är så förbannat trött och vill ta en paus. Det är mycket ansträngande att gå utan att veta vart det leder. Till vems nytta kämpar jag? Jag får höra från alla håll att det blir snart bättre och att jag ska kämpa på. Men jag orkar inte! Vad är det som säger att det blir bra sen? Är det för att jag fått min ”dos” av ont som gör att det rent procentuellt måste bli bättre? Jag menar, tänk på roulette. Om det kommer tre svarta i rad, så säger oddsen att det borde bli rött. För ju fler av samma i rad ökar chanserna för att det inte händer igen. Så ser det kanske ut för mig, eller? Att efter alla år av tragedier som avlöst varandra måste det någon gång vända. Eller när vet jag att det inte blir värre? Jag vet att jag ältat detta ämne både en och två gånger, men jag vill hellre veta än att famla i mörkret.

Det jobbigaste är att inte ha klurat ut meningen med livet. Tror att vi alla någon gång ställer oss den frågan. Och svaret blir olika för olika människor. För mig handlar det om att jag verkligen inte har en aning. Inte ens en liten gnutta av vetskap. Jag har frågat några nära om de kan ge mig en anledning att leva. De har alla svarat: För att du är älskad och du gör oss glada. HALLÅ! Jag tycker det är jätte skönt att höra. MEN. Är det skäl nog? Att jag ska leva för andras glädje? Varför?

Jag har lovat att inte göra något dumt. Jag har lovat att kämpa till sista krummiluren är död. Och det håller jag fast vid. Men jag är just idag så rent ut sagt fördjävligt trött på allt! Är nog väldigt bra att jag ska till psykologen i morgon. Så att allt detta jag känner och tycker kommer ut. Jag hoppas Ni inte blir upprörda eller ledsna eller arga av dagens inlägg. Jag var så illa tvungen att få skriva av mig. Om Ni orkat läsa ända hit så tackar jag Er.

Nu blir det choklad frosseri för hela slanten! Att sköljas ned med en härligt bubblande rumstempererad Pepsi Max. Hann inte lägga den på kylning. Var för sugen när jag kom hem från affären! Sov sött alla!

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

Vaknade så där onödigt tidigt idag. Somnade om. När jag vaknade igen hade jag en ofantlig huvudvärk. Låg och blundade en stund som om jag försökte teleportera värktabletterna. Gick inge vidare kan jag avslöja. Masade mig ut i köket och lade två brusalvedon i ett glas. Svepte och kröp ner i sängen igen. Nu har det gått två timmar och någon sitter fortfarande och bankar där inne. Tröstlöst.

Minsta lilla ljud skär genom skallen som en kniv. Det gör ont för varje steg jag tar. Så jag försöker gå stilla och lugnt. Men trots detta så är jag så illa nikotinberoende att jag pressar mig ut. Lite frisk luft är väl inte fel? När värken försvinner vilket jag hoppas är snart, beger jag mig till affären. För nu står jag inte ut en sekund längre än nödvändigt. Jag bara måste köpa en chokladkaka och läsk. Snålvattnet rinner vid tanken. Åhhh……Vill ha!

Dagens mest positiva händelse är den att det halsonda är mindre idag. Feberfri till och med. Något som är befriande i alla fall. Så nu ska till skafferiet och plocka fram lite torra kakor och blanda saft. Det får duga tills jag kommer iväg. Dämpar förhoppningsvis den akuta abstinensen.

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

Nu är det hög tid för mig och mina krummilurer att sova. Det är alldeles tyst. Lite regn som rinner i stuprören är det enda som stör. Men ändå på något sätt sövande och mysigt. Det är släkt hos alla grannarna. Verkar bara vara jag som är vaken. Underbar känsla! För det är så här jag vill ha det idag. Jag vill fly, springa så fort mina ben bär mig. Bort bort bort från allt! Jag stänger dörren till det som är Jag. Lämnar endast en liten springa öppen. Jag stänger för att slippa vara sårbar. Jag stänger för att få vara ensam.

Hade jag kunnat hade jag rymt. Men nu rymmer jag i mina drömmar i stället. Fantiserar om hur och var. Det enda som är som en röd tråd är Jag. För hur mycket jag än vill eller hur fort jag än springer, så kommer jag aldrig komma ifrån mig själv. Måste försöka komma underfund med vem jag är. Vad jag vill. Vad jag tycker om. Jag brottas med mig själv alla dagar i veckan. Jag vill kunna tycka om den Jag är. Komma underfund med hur mitt pussel ser ut. För jag kan inte kräva att Ni ska tycka om mig så länge jag är missnöjd själv. Det spelar sedan ingen roll vad jag hör som är positivt. Lösningen på gåtan ligger i att Jag måste bli bekväm med vem Jag är. Att jag inte har ett inbördeskrig i kroppen, utan total fred.

Härligt djupt så här på natten. Mina tankar virvlar fritt. Rösta på Fred i Lilla-T.

Tack!

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T