lilla-t i stora världen

Så kom hösten. Inte av mig efterlängtad, men samtidigt så fantastiskt vackert. Solen som inte riktigt värmer, men får trädens alla färger att glänsa så klart. Termometern orkar sig ännu över på rätt sida noll. Det är nu som de gosigaste strumporna åker på. Den mjukaste polotröjan träs över huvudet. Sommartäcket byts ut mot ett av tjockare slag. Mysdagar.

Herr Katt har kortare och kortare dagar ute. Han är ömsom i mattes knä eller ihop kurad på filten i garderoben. Ja jag vet att han är bortskämd. Jag har inrett en hylla i garderoben som är hans. Där är det lagom mörkt och lagom mjukt. Önskar när det är kallt som idag att kunna göra honom sällskap på hyllan.

Det allra bästa är när jag går till sängs. Om natten somnar jag till hans lugna spinnande.  Herr Katt är idag mitt allt. Jag blir varm inombords bara av att säga hans namn. Det är Vi liksom. Han kommer mig till mötes och hoppar upp i min famn. Han ligger hos mig när jag har en dålig dag. Han ligger i mitt knä och snarkar djupt på kvällen. Herr Katt och jag är bästa vänner. Den kärlek han ger mig är obeskrivbar. Den är så tydlig. Han kommer in efter en tur i det fria och jamar. Som om han berättar vad som hänt där ute. Fantastiskt.

Tänk vad djur kan få en människa att må bra. Spelar just ingen roll av vilken sort. Men katter är det bästa jag vet.

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

Idag var en dag då jag tog på mig en roll jag inte tidigare haft. En roll som gjorde mig en aning starkare. Jag som varit ”offer” i åtta månader, kunde idag ställa mig som ”frisk”. Idag var en dag då jag var bollplanket. Det var jag som tog ett stadigt tag om någons hand. Jag hörde ett förtvivlat rop på hjälp. Jag såg mönster och signaler genom min erfarenhet som ”sjuk”. Jag kunde tyda och tolka. För när det är som värst saknas ord. Jag var en länk. För några timmar var jag den som fick hjälpa. Från att ha en massa skrot i huvudet, blev jag fullständigt klar på nolltid. Reagerade och var lugn. Strukturerad. Ångestens grepp släppte och jag var fullständigt fokuserad.

Jag vet att det är svårt att be om hjälp. Jag vet hur det känns när ångesten river i själen. Jag vet hur det känns när tårarna inte slutar falla. Jag vet hur innerligt man vill försvinna från de egna tankarna. Samtidigt som jag känner lättnad, känner jag även stor sorg. För jag vill inte se någon annan i det skicket jag var i när detta året tog sin början. Min sorg är att veta vilken resa det är rent psykiskt. Min lättnad är att kunna vara till någon annans nytta. För jag har sagt det tidigare. Jag hoppas och tror att de som betraktar min färd även kan ta del av mina erfarenheter. Att veta att man inte är ensam. Ingen blir gladare än jag när människor tar till sig min ”sjukdom”.

Det underbara är ändå att våran vänskap har fått en stämpel. Vi har varandra att luta oss mot. För Vi kan förstå känslor Vi känner som ”friska” inte tampas med. Jag är otroligt glad, stolt och tacksam att Du kom till mig. Nu ska Vi tillsammans åt samma håll. Vi behöver inte vara ensamna längs vägen. Nu är det Vi mot världen. Jag sviker Dig aldrig.

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T