lilla-t i stora världen

Vaknade svettig ganska tidigt idag. Somnade om. Både jag och kroppen är trötta. Hjärtat fortsätter att hoppa upp och ner i hastighet. Tog en promenad för att rensa huvudet. Men istället kom tankar som jag måste ventilera. Frågor om något kunde gjorts annorlunda. Antagligen ja. Ska sätta mig ner och författa ett brev till husläkarmottagningen. För jag anser att skulden ligger där och inte hos de nära som gjorde allt vad läkaren sa. För visst kan man lita på sin doktor?

Dagen efter den som var tänkt som min sista, kördes jag till min husläkare. Kommer inte ihåg besöket där så väl. Kunde inte själv föra min talan. Jag var apatisk. Det jag minns är hennes milda och medlidande ögon. Vi åkte därifrån med recept på tabletter som skulle få mig att vakna lite mer. Dessa tabletter tog jag i höga doser och visste inte då att de var kraftigt beroendeframkallande. Jag äter dessa ångestdämpande tabletter än idag men i mycket mindre omfattning. Min kropp har blivit beroende.

Nu när jag har fått lite distans till allt som hänt så kommer ilskan. Hur kan en apatisk patient bli hemskickad med en burk piller? Tror inte jag behöver vara läkare för att förstå och se att den personen behöver specialistvård. Möjligen i form av ett besök på psykakuten. Istället fick mina nära försöka vårda mig och jag är dem evigt tacksam att de fanns där för mig. Men åter igen kommer jag tillbaka till det som varit centralt i mitt liv. Kan själv. Det lilla jag minns från den här perioden var ett besök av en psykolog som kom hem för att prata med mig. Men tråkigt nog såg hon inte att mitt problem var en aning större än att jag var mellanbarn! Inte heller hon som var utbildad psykolog hänvisade min familj till specialister. Jag förstår nu vilket helvete de måste ha genomlidit.

Det tog två remisser och fem månader innan jag kom till psykavdelningen i min kommun. Väl där kom frågan varför jag inte kommit tidigare. Jag svarade att den första remissen blev avslagen på grund av att jag inte ansågs tillräckligt sjuk. Herr överpsykolog tittade på mig och frågade om han fick lägga in mig en tid på sjukhus för att få en bättre bild av mitt psykiska tillstånd. Jag avböjde. För precis som förut tyckte jag inte att jag var så illa däran. Fanns de som behövde vården bättre tyckte jag. Något dumt kanske såhär i efterhand. Fick genom denna man kontakt med min psykolog som jag nu träffar en gång i veckan. Hon är fantastisk.

Så nu ska jag författa detta brev till min husläkare. Inte anklaga, utan mer berätta hur hon kanske ska handla nästa gång hon sitter med en apatisk människa framför sig. Jag tänker mest på mina anhöriga som skulle vårda mig. För själv led jag inte så mycket i början. Jag var i min bubbla. Först nu som jag kan tänka, hur mycket längre hade jag kommit om jag fått rätt vård direkt? Kunde tablettberoendet  ha undvikits? Jag har inget svar. Jag är inte bitter men jag hoppas ingen annan behöver gå samma väg.

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T