lilla-t i stora världen

En dröm jag har är att flytta. Inget emot där jag bor nu. Men jag skulle verkligen vilja flytta i till den stora Staden. En egen lya att rå om. Kunna vara ensam i mängden. Att känna mig social men ändå vara ensam. Jag skulle vilja kunna ta en promenad bland Er andra. Men ändå att ingen känner igen mig. Välja mina möten. För här stöter jag på människor som vet vem jag är och som jag inte vill vara den jag är nu inför. Undviker platser, tar omvägar för att slippa se. Det är vissa dagar ett himla sjå att pussla ihop ärenden på flera olika platser och ständigt titta ner i backen för att slippa möta igenkännande ögon.

Jag vet att det inte är genomförbart i detta nu. Många faktorer som spelar in. Det första är den trygghet jag finner i mitt boende nu. Att aldrig vara mer än ett litet rop ifrån. Att maten sköts regelbundet och av insyn. Svårt att slarva. För jag vet att just maten är ett problem. När jag inte mår bra så ”glömmer” jag bort att äta. Jag prioriterar annat. Samtidigt vet jag att det är viktigt att äta. För att inte äta är något jag kan mycket väl. Har klarat mig förr i långa perioder utan mat. Så det vet jag att jag överlever. Ett annat hinder är alla mina tabletter. Inget jag medvetet skulle drittla med. Men jätte skönt att någon annan tar det ansvaret.

Ett eget krypin. En egen dörr att stänga omvärlden ute eller släppa in. Men jag vet att jag skulle få ge upp min kärlek Herr Katt. Skulle aldrig frånta honom hans frihet att få vara ute. Anser att katter ska vara ute och inte sitta inne. En katt ska få all stimulering som den kräver. Svårt att uppfylla i en lägenhet i Stan. Sen har jag inte ekonomin som det kräver. Så om någon vill sponsra emottages det tacksamt =) !

Många hinder men jag har i alla fall en dröm. Som inte är helt ouppnåelig. Jag vet att jag en dag kan stå på egna ben. Att en dag slippa mina stödhjul som jag än så länge behöver. För ett tag sedan ville jag ut på landet igen, men jag känner mer och mer att det får bli senare i livet. Först vill jag känna doften av avgaser, myllret av vilsna människor, varuhusen som avlöser varandra och stillheten i parken. Allt har sin tid, och nu är jag här. Försöker att gilla läget och sikta framåt. Min tid kommer snart. Det känner jag.

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

Fy för att drabbas av skrivtorka! Eller mer att orden som annars kommer självmant nu i några dagar måste pressas fram. Det är trafikstockning i hjärnan. Kölappssystemet  verkar ha brakat samman. Oro i ledet. Vet inte vad det beror på, men jag som dagligdax kommer på meningar och fraser nu endast ser fragment. Halva ord och spretiga meningar utan innebörd. Trist. Trots kaoset i huvudet så är det samtidigt tomt. Det nästan ekar där uppe! En tomhet som är lite skrämmande. Har blivit van vid mitt turbulenta sinne och saknar nu dess virrvarr.

En gigantisk trötthet har infunnit sig och jag är konstant sömnig. Gäspar och kämpar för att hålla mig vaken. Som om någon dragit ur proppen och all energi runnit ut. Går upp som vanligt varje morgon, men är tvungen att sova en stund före middagen. Nu har det blivit mer än en stunds vila. Vi pratar nu om ett par timmar sömn mitt på dagen. En lite längre siesta. Detta har konstigt nog inte påverkat min nattsömn. Så jag förlikar mig med tanken om att jag just nu behöver mer sömn än vanligt. Trots min psykiska kolapps så har jag dagligen haft en massa måsten. Det största har varit att få ordning uppe i stugan. Rensa och köra till tippen med skräp. Inte bara en vända eller två utan tiotals med gånger. Det har varit både psykiskt och fysiskt ansträngande. Jag är ganska stark för min storlek men den mentala biten har varit svårare. Att skiljas från mitt hus. Att behöva stå där och se allt. Att kasta år av drömmar.

Nu när allt är över, kommer tröttheten. Mardrömmarna. Jag vaknar på morgonen alldeles svettig. Inte lite utan verkligen sjöblöt! Jag sover oroligt trots sömnpiller. Jag vrider mig om nätterna och vaknar i de mest bisarra positionerna. Har drömmar som är så verkliga. Kommer inte så ofta ihåg vad jag drömmer, men de jag lägger på minnet är inte så trevliga. Mycket av detta kan jag nog beskylla alla piller jag äter. Men lika otäckt ändå. Hade en dröm om min stuga. Har inte i vaket tillstånd tänkt på huset sen jag lämnade det. Antagligen för smärtsamt att bearbeta nu. Men efter drömmen har det flugit många tankar om det lilla röda huset. Vill men samtidigt inte åka längs ”min” väg och ta en titt. Men det får vänta. Minnen jag vill ha ett tag till.

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T