lilla-t i stora världen

Äntligen börjar värken i huvudet att avta. Abstinensen är stillad så då ska väl allt vara bra då? Inte på långa vägar! Jag ska träffa överpsykologen imorgon och diskutera min medicinering. Det känns inte som om jag har rätt sort eller dos. En tanke finns även att träffa någon annan för att få ett andra utlåtande. Nackdelen då är att behöva gräva upp allt än en gång, och börja om. Fördelen är att få en till som förhoppningsvis styrker att jag är på rätt väg.

Just nu är jag väldigt arg och ledsen. Jag har mycket som fladdrar i huvudet. En massa tankar som jag inte vill ha. En stor del handlar om min väg tillbaka. Om varför jag gör den. Det har hittills bara varit en återvändsgränd. Visst kommer jag en bit längre för varje vecka som går. Men jag är så förbannat trött och vill ta en paus. Det är mycket ansträngande att gå utan att veta vart det leder. Till vems nytta kämpar jag? Jag får höra från alla håll att det blir snart bättre och att jag ska kämpa på. Men jag orkar inte! Vad är det som säger att det blir bra sen? Är det för att jag fått min ”dos” av ont som gör att det rent procentuellt måste bli bättre? Jag menar, tänk på roulette. Om det kommer tre svarta i rad, så säger oddsen att det borde bli rött. För ju fler av samma i rad ökar chanserna för att det inte händer igen. Så ser det kanske ut för mig, eller? Att efter alla år av tragedier som avlöst varandra måste det någon gång vända. Eller när vet jag att det inte blir värre? Jag vet att jag ältat detta ämne både en och två gånger, men jag vill hellre veta än att famla i mörkret.

Det jobbigaste är att inte ha klurat ut meningen med livet. Tror att vi alla någon gång ställer oss den frågan. Och svaret blir olika för olika människor. För mig handlar det om att jag verkligen inte har en aning. Inte ens en liten gnutta av vetskap. Jag har frågat några nära om de kan ge mig en anledning att leva. De har alla svarat: För att du är älskad och du gör oss glada. HALLÅ! Jag tycker det är jätte skönt att höra. MEN. Är det skäl nog? Att jag ska leva för andras glädje? Varför?

Jag har lovat att inte göra något dumt. Jag har lovat att kämpa till sista krummiluren är död. Och det håller jag fast vid. Men jag är just idag så rent ut sagt fördjävligt trött på allt! Är nog väldigt bra att jag ska till psykologen i morgon. Så att allt detta jag känner och tycker kommer ut. Jag hoppas Ni inte blir upprörda eller ledsna eller arga av dagens inlägg. Jag var så illa tvungen att få skriva av mig. Om Ni orkat läsa ända hit så tackar jag Er.

Nu blir det choklad frosseri för hela slanten! Att sköljas ned med en härligt bubblande rumstempererad Pepsi Max. Hann inte lägga den på kylning. Var för sugen när jag kom hem från affären! Sov sött alla!

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

This entry was posted on torsdag, oktober 28th, 2010 at 22:18 and is filed under Fall. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.