lilla-t i stora världen

Bråttom är det hela tiden. Får inte missa något. Fort fort fort ska det gå. Hinna så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt. För det är en tävling jag måste vinna. Mot vem? Det vet jag inte men det spelar heller ingen roll. STANNA! Varför har jag hela tiden så bråttom? Vad är det jag ska hinna till? Vad är det som hägrar där borta? Det enda jag kör mot är en säker död. Så varför stressa dit? Dit kommer jag tids nog ändå. Så andas och njut av det som är här och nu.

Nästan allt jag gör sker fort. Jag duschar, äter, pratar, går, tänker, skriver och till och med röker fort. För jag har alltid varit såhär. Jag har inte tid. Hinner inte njuta. Jag måste stressa. Fs ( före sjukdomen) duschade jag fort för att komma till jobbet lite tidigare. För fy attans för att komma i tid eller sent. Tänk att vara den som de andra inte kan lita på. Hon som alltid är sen. Så minst en kvart innan passet stod jag på min post. För jag var hon som var skötsam. Ordentlig. Pålitlig. Stark.

Att äta alls eller snabbt för att kunna jobba lite till. Hinna lite mer. Avlasta en kollega eller två som hade för mycket att göra. Hinna vara den som alltid var redo för nya utmaningar. Äta kan jag göra stående. Att sitta ner tar endast en massa tid. Att inte äta är det ultimata, för då slipper jag gå på toaletten, slipper känna mig värdelös som tar rast. Hinner lite extra. Vinner tid. Prata fort har jag alltid gjort och gärna flera ämnen på en gång. Så det blir tufft att ändra på.

Om jag går fort hinner jag fram tidigare. Sen att jag står där och väntar gör ingenting. För jag kom i tid. Ingen som suckandes fick vänta på hon som alltid är sen. Ingen skam. Jag var alltid först. Om jag går fort, hade nog sprungit om knä och fot tillåtit, så hinner jag prestera mer på jobbet. Vad är värre än en butiksanställd som drar fötterna efter sig. Nä så snabbt betyder service. En tjej som hinner. Är på allerten hela tiden. Jag berömmer min egen väg till hjärtinfarkt. Som tur är gick jag ”bara” in i väggen.

Stress stress stress. Räcker det inte med att jag förkortar mitt liv genom att överdosera nikotin var eviga dag? Räcker det inte med att vara sådär lagom i tid? Är det inte ganska skönt att känna smaken på maten jag äter, innan den hamnar i magen? Är det inte okej att ibland vara den som kommer sist? Jag vet alla svaren. Jag är skrämmande medveten om alla fel. Jag är insiktsfull. Hur är det då möjligt att inte korrigera felen? Måste vara totalt galen.

Jag är även stressad över människor jag möter. trots att det inte har med mig att göra. När jag går fort och någon såskopp framför inte bereder väg så blir jag irriterad. När jag är i affären och köerna blir långa känner jag för att hoppa in och jobba. Irriterad över att de inte kan jobba lite fortare eller ha mer personal. Jag blir stressad när någon i trafiken är tvungen att bromsa typ 100 meter innan ett trafikljus. Men KÖR! Minst ett par bilar till hade hunnit. Stressad och irriterad till tusen. Känner hur pulsen ökar. Mitt hjärta dunkar hårt. Samma med telefonköer. Hur kan man inte svara! Ge mig iallafall musik att lyssna på! Men om det är musik blir jag arg över valet av musik. Jösses!

Nu är det upp till mig att göra ett val. Vill jag leva så här? Vill jag verkligen vara konstant arg och stressad? Nej det är självklart inget jag önskar. Så…Lugn…Andas…Stilla…

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

Nu är det dax att börja ta tag i det som fått ligga på hyllan. Nu finns det inga hinder i vägen. Inga ursäkter att komma med. För nu har jag funnit mig tillrätta i mitt gamla flickrum. Jag har sålt stugan. Altanen är färdigspikad. Mina ursäkter är nu slut för att slippa ta tag i mitt nya liv. Så nu spottar jag i nävarna!

Det som är prioritet ett är att skriva ett vecko schema! Ja just det. Ett schema för att finna rutiner. Det är tydligen viktigt att ha struktur på dagarna. Vilket jag förstår. Så nu ska jag ruta in mitt liv. Bli Skalman. Fasta tider för mat, sömn, promenader och nöjen. Har faktiskt hittat i en gammal låda färgat papper. Så det blir tydligt. En färg för varje aktivitet. Struktur. Jag förstår om detta låter simpelt för Er som är friska. Men det är ett sätt att finna ork. Finna en anledning att gå upp ur sängen varje morgon. Att ge sig själv en spark där bak. För annars blir det gärna så att det som går att skjutas upp skjuts upp.

Har fått två läxor av min hjärnskrynklare. Den första är att ha minst en social kontakt om dagen. Om än så lite som att gå till affären och handla en tidning. Att möta människor. För den sociala fobin ligger runt hörnet och bara väntar på att få slå klorna i mig. Jag vet inte hur många gånger jag hittat ursäkter för att slippa möta andra personer. Jag blir rädd, osäker, paranoid och får ångest.

Den andra är att lära mig ha tråkigt. ????? Öhhhh…… hur gör jag då? Jag har levt ett liv utan pauser. Alltid haft något för händerna. Jag blir rastlös, irriterad, stressad och arg. För det är inte bra att känna såhär. Det är dessa faktorer som ligger lite bakom min sjukdom. Jag var superkvinnan som orkade allt. Den konstanta stressen som hängde över mig. En känsla av att någon går bakom dig och blåser dig i nacken. Jagad. Så fort jag inte var aktiv kom ångesten. Tankar som cirkulerade. Att var jag inte uppe i tempo var jag lat, dålig, tråkig och ointressant.

Jag måste nu inse att det är helt okej att inte alltid vara på topp. Jag är inte en dålig människa när jag gör ingenting. Men det är en process. Måste kunna acceptera och ändra mitt sätt att tänka. Måste för att slippa stressen jag fortfarande känner. Just nu är det stressen att bli frisk som är störst. Men det är ingenting jag kan påskynda. Först måste jag inse att jag är sjuk. Att jag har begränsningar. Jag kan bara inte vissa saker. Det gör att jag känner självförakt. Så det blir ett stort projekt att ändra en så i mig djupt förankrad inställning. Det är jag som ska ändra mig. Det är jag som måste sätta gränser. Endast jag kan göra mig frisk. Mina mediciner är ett hjälpmedel. De andra verktygen för att laga mig har jag själv någonstans.

Idag öppnar jag min verktygslåda och börjar bygga från grunden.

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T