lilla-t i stora världen

Beredskapsläge. Faror runt varje knut. Rädslor i huvudet. Frågan om jag är totalt sinnesrubbad. Undran om jag lider av någon bokstavskombination. Varför känner jag inget? Har stängt av. ” Off” knappen aktiverad. Vill känna, men smärtan det medför är för tung för att bära idag. Mina händer är något instabila och har ett enormt behov av socker. Inte ens tre bullar och 100 gram choklad stillar darrningarna. Den tjocka smaken ligger kvar i munnen.

Idag går tankarna huller om buller. Trådar som inte har något slut. Försöker fånga dem i flykten. Misslyckas.  Hur långt har jag kommit? Hur långt har jag kvar?  Var är jag? Tittade på ett papper med frågor. Sådana frågor läkarna vill att man fyller i, för att kunna utvärdera en persons psykiska status. Jag kan efter åtta månaders rehabilitering konstatera att jag fortfarande har alla akuta symtom. Inser just att jag måste ha varit sjukare än vad jag vill minnas då. Sen kommer det frågor om jag verkligen har rätt dos på medicinen. Är det meningen att jag fortfarande ska stå på ruta ett?

Ska jag fortfarande hamna i facket för det som klassas som akut? Tycker att jag kämpar framåt för varje dag som går. Men vägen är krokig och bakom varje böj fortsätter vägen. Ser inte målsnöret. Ser inte ens en skymt av det. Jag har skrivit ett flertal gånger om att jag har fler dagar som är upp än ner. Men vid en närmare koll så har jag de senaste veckorna haft mest ner. Jag orkar inte. Saknar vilja, lust och energi. Önskar det fanns att köpa. Är trött. Bara trött. Utmattad.

Idag kommer det inte ske några mirakel från min sida. Idag ska jag bara ta det lugnt och stilla. Ett måste har jag. Det är att försöka masa mig till duschen. För det vet jag kan lätta lite på trycket. En varm dusch och sedan hoppa i rena mjuka kläder. Det är dagens uppgift.

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T