lilla-t i stora världen

Det har väl inte undgått någon som följer min resa, att jag tenderar att vara en aning pessimistisk. Att jag fokuserar lite för mycket på det som är dåligt, istället för att se det positiva i allt om än det lilla. Anledningen till det är som en god vän till mig sa. Om man inte förväntar sig något så slipper man bli besviken. Stämmer om man vill vara bitter och negativ. De senaste åren har varit fulla av tragedier och jag har mer eller mindre väntat på att något illa ska hända. För en olycka kommer sällan ensam.

Så med detta som bakgrund borde alla varningsklockor ha ringt i morse. Jag vaknade glad! Det har inte hänt sedan barnsben. Har ett fruktansvärt dåligt morgon humör. Vet inte varför, men det är sådan jag är. Sen åt jag glupskt två ostsmörgåsar till frukost! Frukost? Vad är det? Så fort ordet dyker upp mår jag illa. Det har hänt att jag intagit detta mål enstaka gånger, då oftast på semestern. Så här satt jag. Mätt och belåten och med ett leende på läpparna.

Fylld av min glädje börjar jag städa mitt rum! Ensam? Utan ångest? Ingen vid min sida för att styra upp i kaoset. Gick till och med ut i garaget och rotade fram mina filmer ur kartongerna. Sorterade alla och ställde dem prydligt på hyllan i skåpet. HALLÅ! Vad var det som hände? Ingen reaktion. Små studsade in i duschen. För idag skulle jag träffa en mycket god vän. Klädde sedan på mig och tog till sist på mig mina skor och min jacka. Då! Som från ingenstans. Hjärtat ökar takten, tar ett par frivolter och bultar kraftigt. Magen knyter sig i kramper, men jag andas normalt… Förstår ingenting.

Så istället för att tillbringa dagen med en vän blev det akuten. Efter EKG, blodprov,  sedvanlig läkar undersökning och ett otal timmar i ett väntrum kom diagnosen. Frisk som en nötkärna! Jätte bra!  Men jag kände mig lite dum som offrat akutens dyrbara tid på lite hjärtklappning. Det hela är med största sannorlikhet bieffekter av mina mediciner. Så nu kanske Ni förstår att jag oftast är negativ och ser saker svart. För så glad som jag var på morgonen är inte normalt. Så därför fastnar jag i mina tankebanor om att det alltid är något farligt på gång. Även nu när allt var bra med mig så känner jag att jag borde ha anat vad som var på ingående. För att vakna på ett så strålande humör kan jag inte minnas att jag tidigare gjort. Sitter nu och har dåligt samvete mot allt. Först mot min vän, sen Mor som satt med mig hela dagen, sen för att jag besvärat akuten med mitt problem och även mot Far som vankade av och an här hemma och väntade på oss. Men nu är det slut för idag. Jätte trött och alldeles utmattad. Här ska sovas mycket många timmar framöver.

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T