lilla-t i stora världen

Lite strul på vägen. Men nu tycks gästboken äntligen fungera!

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

Skrivkrampen idag är lika tung som värken i huvudet. Har ingen kraft. Den där dagliga promenaden får vänta. Jag vet att jag antagligen skulle må en aning bättre efteråt. Istället sitter jag som fastklistrad vid datorn och gör just ingenting. Funderar på om det finns någon förklaring till varför det gör ont. Jätte onödigt då det bara är att gilla läget. Ibland har man ont i huvudet. Men jag analyserar allt och tror mig komma lite närmre sanningen. För lite vätska? Nej. För lite sömn? Nej. För lite frisk luft? Ja. Oro för något? Ja. Det sistnämnda får bära hundhuvudet idag. Jag skyller på att jag inte tycker det ska bli en fest att träffa försäkringskassan på onsdag.

Jag är kallad till möte med min handläggare. Brevet damp ner i brevlådan igår. Ett brev så opersonligt. Jag vet att jag bara är en i mängden, och kan inte förvänta mig något annat. Men detta maskinskrivna brev var inte ens undertecknad av vederbörande. Kändes verkligen som att personen bara tryckt på en knapp, och svisch så var det klart. En uppmaning till mig att vara förberedd på några frågor gällande min återgång i arbete. Min första reaktion var försvar! Låt mig bli frisk innan Ni tvingar mig att ens fundera på att arbeta! Sen vid närmare eftertanke så förstår jag Deras kallelse.

Jag nästan välkomnar den. För det finns ingen utom jag som kan förklara min situation. Enbart att läsa läkarjournaler kan väl inte ge en korrekt helhetsbild. Nu ger De mig chansen att med egna ord beskriva. Att kunna berätta min historia. Det jag hoppas på är att mötet blir bra. Att jag kan gå därifrån med vetskapen om att jag är förstådd. Vetskapen om att De inte tänker piska mig till arbetsförmedlingen. Jag vill läka de sår som fortfarande blöder. Jag vill kunna vara vaken en hel dag utan ångest. Jag vill kunna se en liten glimt av nedtrappning på medikament. För i dagsläget vet jag så väl att det är dem som gör att jag kan tänka igen. Att jag vågar vara ute bland folk. Att jag någonstans långt inne har en livslåga. Jag har en lång resa framför mig. Jag har mycket kvar att tampas med. Jag letar dagligen små små halmstrån som tar mig en liten bit längre fram.

Idag ville jag skriva något glatt om snön som kom tillslut. Om alla lustiga anekdoter jag sitter på. Kanske även berätta att Herr Katt fällde sin första talgoxe idag. Eller varför inte en episod ur mitt arkiv. Men det får bli en annan dag. Jag kan informera Er djurvänner därute, att Vi begravde fågeln i skogen. Herr Katt och jag. Han var något besviken, men jag desto mer nöjd. Trevlig fredag på Er ute i vimlet!

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T