lilla-t i stora världen

Låter lite som om jag satt ut en kontaktannons. Men så är inte fallet. Singellivet leker och jag får inte vara med. Nåväl..

Jag tog två beslut igår. 1: Sälja den flashiga mobilen eftersom jag inte har någon användning av att facebooka i tid och otid. 2: Sälja min ögonsten Skruttan. Det första var ett lätt val. Hellre pengar i handen än en onödig pryl. Men min bil…Innerst inne vill jag slippa sälja henne. Men jag ser inte det lönsamma i det hela. Jag åker mycket lite bil. Så amorteringar och räntor på billånet på 1300 i månaden är inte försvarbart i min trasiga ekonomi.

Så det första jag gjorde när jag vaknade var att lägga ut mobilen till försäljning på blocket. Valde den först då den inte har något känslomässigt värde för mig. Sedan for jag till psykologen. När jag kom hem och öppnade mailkorgen så hade det kommit ett par mail. Jag började att ringa till den som svarat först. Men jag förstår inte varför de inte ringde när jag lagt ut mitt nummer i annonsen. Jaja…

Efter att ha ringt alla fem så sitter jag nu fortfarande med mobilen här. Om priset var för högt? Absolut inte! Snarare tvärt om! De som jag pratade med ville pruta eller byta till en annan mobil. MEH!Fattar Ni inte hade jag lust att skrika i luren. Om jag hade velat ha ett byte så hade jag väll skrivit det! Den sista jag pratade med som faktiskt ringde av egen maskin. Han ville att jag skulle åka 2 mil till honom och överlämna mobilen och att jag skulle gå ner 300 i pris?! Tillåt mig småle!!! Hur tänkte han nu undrar jag?

Bilen la jag ut på blocket först efter lunch. Då jag velat fram och tillbaka. Pratat med diverse kompisar om vilket pris som kunde vara rätt. Fick ett mail tillbaka nästan omgående. Vajjurt! Nu blir det affär! Jag såg tusenlappar flyga i luften och jag dansandes medan de föll över mig. Jag ringde. Killen i andra änden av luren sa: Det är ett missförstånd! Sen la han på. Snopet va?

Vart finns de seriösa köparna. Ja inte på blocket i alla fall. Lite trumpen är jag nu. Jag har en ”ny” liten bil på gång. För billös vill jag inte vara. Eller kan inte vara helt enkelt. Har glömt hur man åker kollektivt! Hahhahhaha!!!!!! Bilen jag har tingat är bra. Jag har ägt en liknande för några år sedan. Så jag vet att det är en bra bil. Om jag nu får vad jag vill ha för Skruttan så blir det pengar över! Först betala tillbaka billånet. Sen köpa ”ny” bil. Och vipps så har T lite pengar!

Kanske kan bli en sådan där platt teve. Känns lite nittiotal att vara ägare till en bull teve !

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

Mitt ego behöver en knuff.

http://www.facebook.com/pages/Lilla-T/149070018477858 om Ni vill så gilla denna sida så uppdaterar jag med jämna mellanrum.

http://589900.spreadshirt.se/ köp Lilla-T kläder.

https://www.payson.se/SendMoney/?De=Lilla-T&Se=tesabiten%40hotmail.com&Cost=0&Currency=SEK&Gr=1 om du är rik så skänk en slant till en fattig Lilla-T

http://synpunkt.svenskablogg.se/ Läs om mina bravader

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

De senaste dagarna har jag varit så glad. Riktigt glad. För trots den ångest som ständigt finns hos mig så har jag känt ett lugn. En frihetskänsla. Att min resa mot målet börjar plana ut. De tvära kurvorna är något mindre böjda. Att målet inte är ouppnåeligt. Min fråga må vara obesvarad. Men meningen med mitt liv kanske jag aldrig får reda på.

Det som svärtar min nu klarblå himmel är mitt allt större midjemått. Jag vet att det fortfarande är mina mediciner som gör att jag lägger på mig extra kilon. Men jag lider. Nu är det totalförbud vad gäller godis och glass. Mina dagliga promenader kommer att bli lite längre. För så här vill jag inte se ut! Jag vet att jag inte kan klassas som överviktig. Men mina egna ideal är mer mot det magra. Kanske en aning skruvat. Men det är liksom jag. För jag skiter i hur Ni andra ser ut. Men jag är mycket kritisk mot mig själv och hur jag vill se ut.

Igår kom jag inte i mina vanliga jeans. Så det var bara att knata ut i förrådet och gräva fram de byxor jag bar för cirka åtta år sedan. En lite rundare period i mitt liv. Bara det sänkte mitt lilla självförtroende. Sen när jag provat och provat och haft Mor och Far som smakråd, åkte jag till andra sidan stan för att titta på dart och mingla. Jag vet inte vart jag ska börja….Men jag fick så många kramar och uppskattande ord att jag nästan blev lite blyg.

Har svårt att förstå att det finns människor som tycker om mig för den jag är! Hur kan det komma sig? Vad har jag gjort för att få känna mig speciell? Jag fylldes inombords med kärlek till Er alla. Jag känner hur jag är stöttad i min kamp mot mina demoner. Känner att jag blir förstådd. För det var ju det som var mitt mål när jag först började skriva om mitt liv. Att få delge Er mitt krig. Att få berätta hur mina tankar och min ångest styr min vardag. Jag vill att Ni ska kunna ta del av min resa.

Nu ska en trött T vila lite. Herr katt väckte mig alldeles för tidigt! Hmpfr!

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

ps. läs hur jag körde vilse till dartstället här. ds

Thåström/ Flicka med Guld

Jag gör om alla söndagar till lördag ikväll
och klär mig för att gå på kalas.
I en bok som jag sparat enkom för denna natt
ska jag skriva dem vackraste ord.

Sen målar jag om december till augusti för att
få klä mig i handskar och hög hatt.
Jag klipper ut alla stjärnor från himlens pappersvalv
och lägger dem i en liten blå ask.

Och ingen vet om att jag ska ge den till
en flicka med guldbruna ögon.
Nä, ingen vet om att jag ska ge den till
en flicka med guldbruna ögon.

Jag vrålar till vinden för att få den och förstå
att det är lugnet som jagat dig tills nu.
Men jag kommer med minnen från ett tivoli till dig
och jag vet att ljusen aldrig tar slut.

Och ljuset skall vattna den ros som jag bär
i mitt knapphål så den aldrig kan dö.
Varje gång som jag viskar ditt namn för mig själv
skiftar den färg från blå till röd.

Och ingen vet om att jag ska ge den till…

Sen syr jag ett täcke av alla trasiga moln
för att stoppa om dig inatt.
När Du somnat så byter jag täcket mot mig själv
och vilar på min hemlighet.

Och ingen vet om att jag ska ge mig till…
En flicka med guldbruna ögon.

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

Två dagar i rad är T (jag)på ett ganska glatt humör! Omläggningen av medicinerna tycks ha varit en succé. Jag har slutat helt med Mirtazapin till kvällen. Men fått en tablett som heter Abillify i stället. Den tar jag på morgonen tillsammans med Venlafaxin och Oxascand. Så nu är det en röd, en blå och en vit tablett. Härlig coktailfrukost!

Till kvällen har jag fått en sömntablett. Propavan. Till en början tog jag en tablett. Men jag vaknade flera gånger under natten och sov väldigt oroligt. Jag tog fram förpackning och läste vad doktorn hade ordinerat. Det stod en tablett, kan ökas till två. Så nu har jag tagit två tabletter de senaste nätterna. VIPS! Så har man sovit en hel natt! WOW! Har inte hänt på många många år!

Utvilad, pigg, gladare och mer hoppfull om framtiden! Nu när jag inte har behövt vila på dagen, så är jag ju tvungen att hitta på nåt för att aktivera mig och min hjärna. Så i morse vid halv nio åkte jag till Coop Forum för att handla. Det blev mat och ett pussel! Motivet är Drottningholmsslott och är på 1000 bitar. En utmaning, men jag tror jag kommer att klara det! Om inte annat så är det ett bra sätt att öva på att bli pensionär !

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

- Hej. Jag heter T. Jag skulle vilja prata med någon angående vilken blankett jag ska använda. Gäller min sjukskrivning.

- Mm…Då ska vi se…mm…Jag kopplar dig till en kollega.

- Tack.

Nu börjar en resa i telefonköns välsignade land.

Ingen pausmusik.

Bara ett envist tutande.

- Du pratar med X vad kan jag hjälpa dig med?

- Jo det var det här med vilken blankett jag ska använda.

- Jaha…Hm…Få se här…Jo den heter 7455.

- Tack så mycket.

Sen fortsätter jag mitt rundringande.

Den ena telefonkön efter den andra. Ibland pausmusik och ibland inte.

Vet inte vilket jag föredrar. För hos ett företag var det en och samma låt som spelades i mitt öra. Det tog

bara 12 minuter innan jag kom fram. För att sedan kopplas vidare igen.

Är riktigt trött på att sitta med en telefon i örat.

Så nu blir det en uppfriskande

promenad !

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

Detta är ingen klagan. Skriver med glimten i ögat. Men jag måste bara berätta.

De flesta av Er vet att jag är inackorderad hos mina föräldrar i ett hus i en förort till Stockholm. Ni vet nog även om att mina föräldrar hör ganska illa. Min Mor är hörselskadad och lever med hörapparater. Min Far lider av något jag skulle beskriva som åldershörselskada !

Då de inte hör som till exempel jag, trots en släng av tinnitus, så är alltid volymen på max. Det gäller ringsignalen på telefonen, plinget på ytterdörren när den öppnar eller stängs och dessutom teven vägg i vägg med mitt rum. Så oavsett vad jag önskar titta på så kan jag inte undgå att höra ”så ska det låta”, Fångarna på fortet” och ”Let´s Dance”. Jag brukar försöka överrösta med musik eller teven. Fungerar mycket bra.

Men härom dagen satt jag i min stillhet på mitt rum med datorn i knät. De väljer att knäppa på teven i köket. Okej. Jag vrider på lite musik. Perfekt. Sen lämnar de köket och sätter sig i vardagsrummet. På med den teven. Men vad nu …? Nu hör jag två olika teve program i ena örat och min musik i det andra. Suckar lite och går och stänger av teven i köket. Inga problem.

Så idag. Radion står på i köket och skvalar. Far går upp en våning och sätter på den radion på en annan megahertz! Jösses Amalia. Jag väljer att knalla ut och knäppa av radion i köket. Nu sitter jag här vid mitt skrivbord och har satt på lite egen musik!

En annan rolig lek de brukar busa till det med är att sätta igång diverse tvättmaskiner eller diskmaskiner på ”mitt” våningsplan, för att sedan gå en trappa upp och slippa oljudet! De somnar som små barn och jag trycker fingrarna i öronen och försöker somna!

Som sagt. Detta är ingen klagan! För jag älskar mina föräldrar och allt de gör för mig! De är bara inte vana med att ha en normalhörande under samma tak. Jag menar det var väll cirka åtta år sedan minstingen i barnaskaran flyttade ut.

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

Jag som i min enfald trodde att vi gick mot våren. Hörde en fågel kvittra så vackert härom dagen. Men idag vaknar jag upp till snöyra. De begynnande vårkänslorna stoppar jag undan ett tag till.

Likaså stoppar jag undan T en stund. Jobbigt att känna. Jobbigt att vara T. Jag är min vän evigt tacksam som tog mig ut igår. Jag fick skratta och ha roligt. Glömma för en sekund de irriterande tankarna som far.

Finner inte de ord och meningar som annars kommer till mig. Jag letar men det blir inte bra. Ingen inspiration idag….Jag är trött. Så hiskeligt trött. Vill sova och vila men oron i kroppen gör att jag inte finner ro.

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

Vaknade i morse utan att ha svettats på hela natten! Helt underbart! Hoppas att det fortsätter så. Var lite seg och rastlös. Det kröp i kroppen. Oro av något slag. Men det släppte så fort en kompis kom förbi.

Vi satt och tittade på gamla fotografier från våran ”ungdom”. Jösses!! Såg vi ut så??? Den ena bilden snyggare än den andra. Det var på den tiden vi var svartrockare och klädde oss därefter. Mycket svart och nitar. Men va roligt vi hade då! Vi gick igenom en väldigt stor kasse med bilder. Vissa fick oss att skratta mycket gott! Minnen.

Efter lunch åkte han hem. Då var jag alldeles slut. Trött. Mycket energi hade gått åt. Men det var det värt! För ett gott skratt förlänger livet brukar man ju säga. La mig för att vila en stund. Den lilla stunden blev visst tre timmar. Hoppsan. Kändes ju bara som jag blundade lite.

Pratade en lång stund med min underbara syster i telefonen om ditten och datten. Ni vet ju hur det blir när vi tjejer sätter igång. Bla bla bla bla och lite mer bla bla bla. Blev avbrutna av att det var middags dax. Kanske tur. Annars hade vi nog grejjat ett par timmar till i luren. Tack systra mi för att du finns!

Blir en liten kväll vid datorn. Surfa lite planlöst.

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

Det finns en del biverkningar som jag faktiskt skulle kunna vara utan. Jag har en tendens att alltid få oönskade effekter. Min yrsel har givit med sig och det är jag mycket glad över. Det nattliga svettbadet uteblev natten som var. Tror det är för att jag slutat ta Mirtazapin på kvällen.

Det som just nu stör mig är mina nervryckningar. Eller snarare muskelryckningar. Det är ingen speciell muskel utan det är lite hur som haver. Har inga ryckningar då jag rör på mig och står upp. Utan de kommer när jag sitter ner eller ligger till sängs. Högst irriterande att inte ha full kontroll på sina muskler. Första gången jag fick en ryckning trodde jag det var en sådan man kan få när man precis är till att somna.

Men i mitt fall sker de i klarvaket tillstånd. Vad jag gör nattetid vågar jag inte ens tänka på. Satt och tittade på teve nyss. Då hoppar höger lår till. Det är inga små ryckningar utan de syns och stör en sovande Herr Katt. De inträffar även då jag sitter och skriver. En axel eller en arm som hoppar till. Så nu vet Ni om jag stavar fel så är det inte mitt fel !

Känner mig nere och rastlös idag. Vill göra saker och träffa folk. Men ändå så sitter jag här i min ensamhet.

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

Hela fredagen försvann fort. Satt väldigt länge och velade fram och tillbaka. Ska jag kasta dart eller inte. Men som tur var fick jag hjälp av min vän att få rumpan ur vagnen. Det blev lite stressigt men jag hann!

Lottades ihop med en mycket duktig spelare. Stackarn fick se mina pilar flyga en hit och en dit. Vi eller rättare sagt han tog oss till final. Men där klappade jag ihop och fick inte riktigt pilarna att gå dit jag ville. Vi förlorade men blev ju i alla fall tvåa! Bra! Men det är väll som de säger: Vem kommer ihåg en tvåa…   Så länge jag är nöjd så spelar det ju ingen som helst roll!

Besök på psyk Torsdag:

Mötet med Herr Överpsykolog var mycket givande. Han förstod min ilska över viktuppgången. Så då tog han bort den medicinen och så fick jag en annan istället. TACK! Vi pratade om att det fortfarande är för liten dos jag får av det antidepressiva. Så han berättade att det finns fortfarande en möjlighet att få bli inlagd, för att kunna snabbare justera alla mina olika piller. Men jag avböjde. Jag får nån konstig ”gökboet” känsla. Sen finns det en annan behandling vi pratade om. ECT. Elchocker. Mycket goda resultat av de som genomfört det. Men mina låga doser är för höga för denna behandling i dagsläget.

Så det får vi prata om igen senare om det blir aktuellt. Nu är det lördag och nya äventyr för Lilla-T. Vet inte riktigt vad denna dag har att erbjuda. Så det blir en överraskning!

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

Det spelade ingen roll att jag tagit sömntabletten igår. Låg vaken och vred mig. Blev sötsugen vid midnatt. Men det fanns absolut ingenting att äta på av intresse. Till och med pepparkakorna smakade illa. Lyckades somna tillslut. Vaknade i en sjö av svett. Gick upp.

Men då slog begäret in igen. MÅSTE ha choklad. Tittar på klockan. Kvart i åtta. Vajjurt! Coop öppnar 07:00! Slänger mig i bilen och kör dit. Parkeringsplatsen är totalt öde. Bra för mig och slippa köa! Jag praktiskt taget springer in i affären och siktar mot godishyllorna. Få se här nu… Nämen…4 För 20:-. Vilket klipp! Jag är lättlurad som få. Det blev 2 dubbeljapp och 2 dubbelnougat.

Slirar förbi läskhyllan och grabbar 2 Pepsi-Max. Ilar till kassan och sliter med mig kvällstidningarna(?!). Ingen kö. Så i en handvändning var jag på väg ut ur butiken. Slänger in kassen och sätter mig bakom ratten. Samtidigt som jag startar bilen försöker jag desperat få upp dubbelnougaten. Lyckas. Tror jag åt den i två tuggor.

Stilla färd hemåt. Men innan klockan hann bli 15:00 så var ALL choklad slut. Mår faktiskt lite illa nu ska jag erkänna. Träffade Herr Överpsykolog på eftermiddagen. Men det berättar jag om i morgon. Tror minsann någon sa TACOS!!! Jag kommer!!!!

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

Men musiken brinner. Jag finns.

Volbeat/ Maybellene I Hoftenholder

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

Saknar ord till en rubrik. Saknar styrka. Saknar det mesta.

Jag tar musiken lite närmare. Jag höjer volymen. Kanske den överröstar mina tankar.

Herr katt kryper upp hos mig. Jag kramar honom närmare.

I wish I had an angel
For one moment of love
I wish I had your angel
tonight…./ Nightwish

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

Min kärlek…..

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

Bubbel helvetet sprack för en sekund. Vill inte känna. Vill inte vara ledsen. Torkar tårarna och kryper tillbaka in i bubblan. Stänger av. Har läst de senaste av mina inlägg och insett att jag varit ytlig mot mig själv. Inte mottaglig för min egen sjukdom. Förnekelse.

Trampat på i något slags monotont tillstånd. Jag brukar säga att hellre känna än inte känna trots smärtan. Men ack så fel jag har haft. Jag vill verkligen slippa känna. Slippa ångestens starka grepp om min strupe. Jag får svårt att svälja och hjärtat dunkar så förbannat hårt. Mina fingrar darrar och jag har svårt att tänka klart.

Stegen framåt kastas tillbaka och jag halkar. När jag ser på mig själv så vet jag precis vad det är som händer. Jag har fått lära mig min sjukdoms alla steg. Jag ser på det som om det var någon annan än jag. För jag har i mina ”vakna” stunder självinsikt. Då jag vet vad som är fel och hur min resa mot målet ser ut.

Men samtidigt är allt i en gråskala och jag vet inte hur jag ska ta mig framåt. Hur jag ska få min livsgnista åter. Om tre veckor och en dag är det ett år sedan jag stod beredd att hoppa framför tåget. Ett år! Vart tog det vägen? Min situation känns fortfarande hopplös. Ser inte de framsteg jag gjort eller dess betydelse. Även om jag får höra det från de i min närhet, så går det ändå inte in. För det är jag som måste arbeta fram en metod som bevisar mitt avancemang.

Jag står utanför mig själv. Jag tittar. Jag är bitter på den jag blev. Jag förstår inte hur jag som var en kvinna av stål, kunde bli en betydelselös vattenpöl. Jag söker inte medlidande. Jag vill inte ha medlidande. För jag vill inte erkänna mig som svag. Men ändå så vet jag att jag är just så svag som jag inte vill vara. Jag söker heller inte förståelse. Jag söker själsfrid.

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

Om och om igen. Rösten….Musiken….Rätt in i mitt hjärta!

Volbeat – Fallen

Feel the sadness burning in my heart
You left to early father love
So many things I should have said
But in you mind you knew it well
Holding on to what I got and love
But things still seems so dark and cold
The fire is burning down my happiness
But I will rise

So proud and strong you truly was
I took it with me as a tool
A gift from father to his only son
Watching over me with eagle eyes
You gave me freedom to a life
where dreams are born and truly became real

See me falling, down and lonely
Are the angles on their way, I’m in the dirt
Hear me screaming, see me bleeding
Cause the days no more the same without you

Promise me my son you always will
Cherish what you love believing in
Never loose your values, stand up for the day
Oh dear father I thank you for the years
I’m writting this song on your desk
Together we can make it through the day

See me falling, down and lonely
Are the angles on their way, I’m in the dirt
Hear me screaming, see me bleeding
Cause the days no more the same without you

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

Förkylningen håller fortfarande ett krampaktigt tag om min kropp. Vill inte riktigt släppa. Jag tror minsann den lider av separationsångest! Min näsa har nu fått ungefär samma fina färg som Tomtens ena ren Rudolf. Men han är söt som rödnäst. Det är inget man kan säga om mig direkt.

Ska förkylningen till trots gå ut en uppfriskande promenad. Lite frisk luft kan nog inte göra saken värre. Sov mycket dåligt inatt. Så jag tillbringade förmiddagen framför teven. Jag förundrades över att på alla mina 51 kanaler visades inget av intresse. Hur är det möjligt? Nu har jag stängt av teven och satt mig vid datorn. Måste försöka undvika att få zapp-tumme. Har hört att det gör mycket ont!

Jag hostar vidare nu och önskar Er alla en trevlig Lördag!

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

Ja varför är det så att jag måste uppleva något för att förstå vad någon annan sagt? Varför kan jag inte bara lita på vad som berättas för mig? Så idag kom min upplevelse att bli en nyttig insikt.

Jag har blivit åtsagd av mina läkare och anhöriga som är insatta i min sjukdom, att en promenad om dagen är bra för mitt tillfrisknande. Visst har jag lyssnat och som Ni vet försökt att göra. Har lagt manken till men har haft olika ursäkter och sen har det inte blivit av.

Idag började jag dagen med en nyttig och god fruktsallad. Fastnade en stund vid datorn. För att sedan ta mig i kragen. Tog på mig alla tjocka kläder och marscherade iväg. Det var bitande kallt i kinderna men jag traskade på. Gick till ”vårat” centrum och tillbaka. Kanske blev i runda slängar 25 minuters promenad. Då när jag var på väg hem slog det mig: Är det såhär underbart det känns när hjärnan får fritt spelrum? Nu förstår jag! Pling! (ljudet av femkronan som trillar ner).

Nu vet jag att min hjärna behöver frisk luft för att andas. Jag riktigt kände hur den började arbeta och jag fick en massa bra tankar! Det är tydligen sant! Frisk luft och motion läker!

Tydligen så var jag då tvungen att uppleva detta för att förstå det min läkare sagt. Jag har ju tyckt om mina tidigare promenader, men inte som nu. Denna aha-upplevelse var något annorlunda. COGITO ERGO SUM – jag tänker-alltså är jag.

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T