lilla-t i stora världen

Jag är en sådan människa som har ett skiftande humör. Det kan gå väldigt fort upp, för att sedan falla fritt. I många lägen är jag glad att jag har temperament. Glad att jag säger vad jag tycker, vilket inte alltid mottages med största tacksamhet av min omgivning. Jag vet att jag väljer musiken jag lyssnar på efter min sinnesstämning. Eller sysselsättning.

Jag menar, jag kan bara inte köra bil till ballader eller klassisk musik. Då är det mig alla tutar på och hytter med nävarna. Annars är det min uppgift i trafiken. Att bli upprörd och höja rösten trots att jag är ensam i bilen. Likväl som idag när jag är allmänt nere, kan jag inte lyssna på en glättig schlagerlåt. Den musiken passar bäst till städning tycker jag. Blir lite roligare då. Man kan sjunga med för full hals för att överrösta dammsugaren.

Som jag skrev på Lilla-T Tycker Till, så är jag nu förälskad i Petter. Inte för att han gjort succé med det där programmet vad det nu hette. För jag vet att sådana program inte tilltalar mig. Jag gillar honom bara helt enkelt. Eller var det för att jag tycker han är trevlig att vila ögonen på? Nåja…. Jag hittade en annan bra låt på youtube som jag vill dela med mig av. Coolio / Gangst´s Paradise

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

Det finns en dag på hela året som jag skulle kunna vara utan. Det är nyårsafton. Det är just denna dag som jag blir påmind om hur ensam jag egentligen är. Under mina gångna år har jag successivt arbetat bort mina forna vänner. Jag har inte varit tillgänglig. Jag har ändå alltid ställt upp för dem när det funnits skäl. Men jag har kanske inte vårdat vänskapen lika väl som mina arbeten.

Jag har inte släppt in dem nära mig. Jag har alltid varit stark och stått på egna ben. Inte berättat att jag mått dåligt eller haft ont. Men om jag sagt det så har jag inte varit tydlig med att det faktiskt är så illa som det är. I början på Februari 2010 hade jag bestämt mig. Jag ville inte leva längre. Många olika faktorer hade gjort att jag gradvis år efter år inte orkade längre. Då jag misslyckades med min tanke som gnagt i mig under en väldigt lång tid, föll jag i apati. Var okontaktbar under en månads tid.

Där någonstans försvann det vänner. Nu inte för att jag jobbade. Utan dessa hade stannat kvar ändå. Nu var det det faktum att jag var sjuk. Väldigt sjuk. Det kanske blev för mycket. Jag fick ofta höra: - Du vet att jag finns. Det är bara att ringa. Det låter enkelt. Men det är det inte. Jag har aldrig haft det så svårt att ringa någon som nu. Jag vill heller inte vara den som klagar över min sjukdom. För jag vet inte om den blir förstådd.

Jag har några vänner kvar. Två av dem är de goaste människorna, och som skulle göra allt för mig. Jag känner likadant för dem. Jag kan räkna mina nära vänner på en hand. Jag vet att det inte är antalet som är betydande. Men en dag som denna…… Att finna nya vänner är inget jag gör med lätthet. Jag tror mig vara ganska svår att lära känna. Jag ångrar många av mina val i livet. Men den största sorgen är nog den att jag ”medvetet” förkortade vänskapskretsen.

En kompis ringde idag. Vi var lika nedstämda båda två. Så varför inte vara det tillsammans? Sagt och gjort drog vi ut på en roadtrip. En mycket god idé med en decimeter nysnö och oplogade vägar. Eller inte. Men lilla Skruttan tog sig fram överallt! Vid tolvslaget stannade vi och tittade på raketer. Önskade varandra Gott Nytt År. För nu har jag lagt 2010 bakom mig. 2011 kan omöjligt bli värre. Nu 13 mil senare är jag åter hemma. Herr Katt mötte mig sömndrucken i dörren. Så nu ska vi gosa ner oss under täcket och invänta allt bra som kommer med 2011.

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T