Peace of Cake
Bubbel helvetet sprack för en sekund. Vill inte känna. Vill inte vara ledsen. Torkar tårarna och kryper tillbaka in i bubblan. Stänger av. Har läst de senaste av mina inlägg och insett att jag varit ytlig mot mig själv. Inte mottaglig för min egen sjukdom. Förnekelse.
Trampat på i något slags monotont tillstånd. Jag brukar säga att hellre känna än inte känna trots smärtan. Men ack så fel jag har haft. Jag vill verkligen slippa känna. Slippa ångestens starka grepp om min strupe. Jag får svårt att svälja och hjärtat dunkar så förbannat hårt. Mina fingrar darrar och jag har svårt att tänka klart.
Stegen framåt kastas tillbaka och jag halkar. När jag ser på mig själv så vet jag precis vad det är som händer. Jag har fått lära mig min sjukdoms alla steg. Jag ser på det som om det var någon annan än jag. För jag har i mina ”vakna” stunder självinsikt. Då jag vet vad som är fel och hur min resa mot målet ser ut.
Men samtidigt är allt i en gråskala och jag vet inte hur jag ska ta mig framåt. Hur jag ska få min livsgnista åter. Om tre veckor och en dag är det ett år sedan jag stod beredd att hoppa framför tåget. Ett år! Vart tog det vägen? Min situation känns fortfarande hopplös. Ser inte de framsteg jag gjort eller dess betydelse. Även om jag får höra det från de i min närhet, så går det ändå inte in. För det är jag som måste arbeta fram en metod som bevisar mitt avancemang.
Jag står utanför mig själv. Jag tittar. Jag är bitter på den jag blev. Jag förstår inte hur jag som var en kvinna av stål, kunde bli en betydelselös vattenpöl. Jag söker inte medlidande. Jag vill inte ha medlidande. För jag vill inte erkänna mig som svag. Men ändå så vet jag att jag är just så svag som jag inte vill vara. Jag söker heller inte förståelse. Jag söker själsfrid.
Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T
Det där kunde ha varit jag som skrivit .. för så känner jag idag .. Kramar om
jag slutade dricka alkohol för två år sedan . min direkta tanke är att det va då jag började må dåligt . men det är inte riktigt hela sanningen . jag började långt innandet att göra saker som påverkar mig idag . skulle självklart vilja att det bara var 2 år men vet innerst inne att så inte är fallet . även om man tyckte att jag va en glad och rolig prick så var det bara en fasad som jag gömde mig bakom . tycker själv att jag skulle må bättre idag än för 2 år sen men det går upp och ner har jag fått lära mig . sitter själv här och undrar hur jag ska kunna ta några steg framåt men just nu känns det hopplöst . vet inte hur jag ska komma ur den här gråa massan som jag just nu befinner mig i . det är geggigt och mycket tankar som snurrar runt i huvudet .
men en sak som är säker det är att jag inte ger upp . vet att jag måste fortsätta jobba med mig själv för att kunna gå framåt . bakslag får jag räkna med för det ingår liksom i historien . tankar , funderingar ett litet ord från någon som inte är något speciellt men i mina öron blir gigantiskt jobbigt att hantera , med ett självförtroende som ett tillplattat grässtrå .
det är inte lätt men jag måste i varje fall tro på att jag går mot ljusare tider . förhoppningar och drömmar kanske men fullt möjliga att uppnå .
kram / Tobbe
Tack Tobbe!
Du reser mig.
Du stärker mig.
Tack för dina ord!
Kramar i massor från okloka jag till visa och kloka du
Ni är värda att må bättre! Hoppas själv att man ska kunna ta sig ur det tillstånd man har varit i allt för länge. Känns tyvärr allt för ofta som att det går åt fel håll!
Och du Lilla-T du är allt annat än en betydelselös vattenpöl.
måste bara säga att (även om du inte ville ha medömkan ) du är inte oklok !!! varför tror du att du har alla tankar i huvudet
så liten och obetydlig som jag är , är jag ingenting . men mitt mål är att bli stor !!!! 
Jag hoppas att EN dag .. EN vacker dag så ska vi alla få må bra igen .. kunna få leva .. kunna få känna glädje .. Kram på er alla