lilla-t i stora världen

Det är inte lätt när det är svårt. Det är inte lätt att vilja när annat tryter. För fungerar det ena så fallerar det andra. Sitter fast i vinkelvolten och kommer inte ner. Rörigt är inte starkt nog för att förklara det lilla kaos som finns.

Jag bör inom en snar framtid hitta mitt eget boende för att ytterligare komma framåt. Att få rå om mig själv och klara mig själv utan livlinor. För just nu känns det som om jag står här och stampar och varken kommer framåt eller bakåt. För att kunna bo själv krävs det förstås en lägenhet. Men förutom det krävs det en inkomst som gör det möjligt att betala en hyra.

Inkomst har jag en liten en från försäkringskassan. Men den är pytteliten. Ansågs ju som arbetslös när jag hade aktiebolag och hela den biten som jag avhandlat tidigare. Mina överklaganden avslås. Sjukt.

Ja då vill jag ju kunna arbeta ett par timmar i veckan för att kunna öka min inkomst. Kanske inte helt omöjligt. Men det känns lite som om jag måste svälja mina bekymmer och ta ett jobb. Har talat mycket om detta med min psykolog. Risken för återfall är stor i mitt fall. Är för tidigt för att återgå i arbete om ens så ett par dagar i veckan.

Jag vet att det är ganska orimligt. För hur ska jag hantera min ångest då? Ska jag ta ännu mer av dessa beroendeframkallande piller för att tjäna lite extra pengar? Ska jag återigen trycka på ”off”-knappen och bara köra på? Har suttit i timmar nu och googlat på olika arbeten som man kan utföra hemifrån. Men jag hittar inget.

Så karusellen är i full rotation. Jag vet att jag har ett mycket bra tak över mitt huvud nu. Jag vet att jag har det bra på många sätt. Men jag vill så jätte mycket börja leva MITT liv. Ta mina beslut på mina villkor. Vara den jag är hela tiden. Min egen dörr att stänga in mig bakom. Min egen resa…

Kram på Er alla var Ni än är