lilla-t i stora världen

Vaknade svettig ganska tidigt idag. Somnade om. Både jag och kroppen är trötta. Hjärtat fortsätter att hoppa upp och ner i hastighet. Tog en promenad för att rensa huvudet. Men istället kom tankar som jag måste ventilera. Frågor om något kunde gjorts annorlunda. Antagligen ja. Ska sätta mig ner och författa ett brev till husläkarmottagningen. För jag anser att skulden ligger där och inte hos de nära som gjorde allt vad läkaren sa. För visst kan man lita på sin doktor?

Dagen efter den som var tänkt som min sista, kördes jag till min husläkare. Kommer inte ihåg besöket där så väl. Kunde inte själv föra min talan. Jag var apatisk. Det jag minns är hennes milda och medlidande ögon. Vi åkte därifrån med recept på tabletter som skulle få mig att vakna lite mer. Dessa tabletter tog jag i höga doser och visste inte då att de var kraftigt beroendeframkallande. Jag äter dessa ångestdämpande tabletter än idag men i mycket mindre omfattning. Min kropp har blivit beroende.

Nu när jag har fått lite distans till allt som hänt så kommer ilskan. Hur kan en apatisk patient bli hemskickad med en burk piller? Tror inte jag behöver vara läkare för att förstå och se att den personen behöver specialistvård. Möjligen i form av ett besök på psykakuten. Istället fick mina nära försöka vårda mig och jag är dem evigt tacksam att de fanns där för mig. Men åter igen kommer jag tillbaka till det som varit centralt i mitt liv. Kan själv. Det lilla jag minns från den här perioden var ett besök av en psykolog som kom hem för att prata med mig. Men tråkigt nog såg hon inte att mitt problem var en aning större än att jag var mellanbarn! Inte heller hon som var utbildad psykolog hänvisade min familj till specialister. Jag förstår nu vilket helvete de måste ha genomlidit.

Det tog två remisser och fem månader innan jag kom till psykavdelningen i min kommun. Väl där kom frågan varför jag inte kommit tidigare. Jag svarade att den första remissen blev avslagen på grund av att jag inte ansågs tillräckligt sjuk. Herr överpsykolog tittade på mig och frågade om han fick lägga in mig en tid på sjukhus för att få en bättre bild av mitt psykiska tillstånd. Jag avböjde. För precis som förut tyckte jag inte att jag var så illa däran. Fanns de som behövde vården bättre tyckte jag. Något dumt kanske såhär i efterhand. Fick genom denna man kontakt med min psykolog som jag nu träffar en gång i veckan. Hon är fantastisk.

Så nu ska jag författa detta brev till min husläkare. Inte anklaga, utan mer berätta hur hon kanske ska handla nästa gång hon sitter med en apatisk människa framför sig. Jag tänker mest på mina anhöriga som skulle vårda mig. För själv led jag inte så mycket i början. Jag var i min bubbla. Först nu som jag kan tänka, hur mycket längre hade jag kommit om jag fått rätt vård direkt? Kunde tablettberoendet  ha undvikits? Jag har inget svar. Jag är inte bitter men jag hoppas ingen annan behöver gå samma väg.

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

Det har väl inte undgått någon som följer min resa, att jag tenderar att vara en aning pessimistisk. Att jag fokuserar lite för mycket på det som är dåligt, istället för att se det positiva i allt om än det lilla. Anledningen till det är som en god vän till mig sa. Om man inte förväntar sig något så slipper man bli besviken. Stämmer om man vill vara bitter och negativ. De senaste åren har varit fulla av tragedier och jag har mer eller mindre väntat på att något illa ska hända. För en olycka kommer sällan ensam.

Så med detta som bakgrund borde alla varningsklockor ha ringt i morse. Jag vaknade glad! Det har inte hänt sedan barnsben. Har ett fruktansvärt dåligt morgon humör. Vet inte varför, men det är sådan jag är. Sen åt jag glupskt två ostsmörgåsar till frukost! Frukost? Vad är det? Så fort ordet dyker upp mår jag illa. Det har hänt att jag intagit detta mål enstaka gånger, då oftast på semestern. Så här satt jag. Mätt och belåten och med ett leende på läpparna.

Fylld av min glädje börjar jag städa mitt rum! Ensam? Utan ångest? Ingen vid min sida för att styra upp i kaoset. Gick till och med ut i garaget och rotade fram mina filmer ur kartongerna. Sorterade alla och ställde dem prydligt på hyllan i skåpet. HALLÅ! Vad var det som hände? Ingen reaktion. Små studsade in i duschen. För idag skulle jag träffa en mycket god vän. Klädde sedan på mig och tog till sist på mig mina skor och min jacka. Då! Som från ingenstans. Hjärtat ökar takten, tar ett par frivolter och bultar kraftigt. Magen knyter sig i kramper, men jag andas normalt… Förstår ingenting.

Så istället för att tillbringa dagen med en vän blev det akuten. Efter EKG, blodprov,  sedvanlig läkar undersökning och ett otal timmar i ett väntrum kom diagnosen. Frisk som en nötkärna! Jätte bra!  Men jag kände mig lite dum som offrat akutens dyrbara tid på lite hjärtklappning. Det hela är med största sannorlikhet bieffekter av mina mediciner. Så nu kanske Ni förstår att jag oftast är negativ och ser saker svart. För så glad som jag var på morgonen är inte normalt. Så därför fastnar jag i mina tankebanor om att det alltid är något farligt på gång. Även nu när allt var bra med mig så känner jag att jag borde ha anat vad som var på ingående. För att vakna på ett så strålande humör kan jag inte minnas att jag tidigare gjort. Sitter nu och har dåligt samvete mot allt. Först mot min vän, sen Mor som satt med mig hela dagen, sen för att jag besvärat akuten med mitt problem och även mot Far som vankade av och an här hemma och väntade på oss. Men nu är det slut för idag. Jätte trött och alldeles utmattad. Här ska sovas mycket många timmar framöver.

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

En dröm jag har är att flytta. Inget emot där jag bor nu. Men jag skulle verkligen vilja flytta i till den stora Staden. En egen lya att rå om. Kunna vara ensam i mängden. Att känna mig social men ändå vara ensam. Jag skulle vilja kunna ta en promenad bland Er andra. Men ändå att ingen känner igen mig. Välja mina möten. För här stöter jag på människor som vet vem jag är och som jag inte vill vara den jag är nu inför. Undviker platser, tar omvägar för att slippa se. Det är vissa dagar ett himla sjå att pussla ihop ärenden på flera olika platser och ständigt titta ner i backen för att slippa möta igenkännande ögon.

Jag vet att det inte är genomförbart i detta nu. Många faktorer som spelar in. Det första är den trygghet jag finner i mitt boende nu. Att aldrig vara mer än ett litet rop ifrån. Att maten sköts regelbundet och av insyn. Svårt att slarva. För jag vet att just maten är ett problem. När jag inte mår bra så ”glömmer” jag bort att äta. Jag prioriterar annat. Samtidigt vet jag att det är viktigt att äta. För att inte äta är något jag kan mycket väl. Har klarat mig förr i långa perioder utan mat. Så det vet jag att jag överlever. Ett annat hinder är alla mina tabletter. Inget jag medvetet skulle drittla med. Men jätte skönt att någon annan tar det ansvaret.

Ett eget krypin. En egen dörr att stänga omvärlden ute eller släppa in. Men jag vet att jag skulle få ge upp min kärlek Herr Katt. Skulle aldrig frånta honom hans frihet att få vara ute. Anser att katter ska vara ute och inte sitta inne. En katt ska få all stimulering som den kräver. Svårt att uppfylla i en lägenhet i Stan. Sen har jag inte ekonomin som det kräver. Så om någon vill sponsra emottages det tacksamt =) !

Många hinder men jag har i alla fall en dröm. Som inte är helt ouppnåelig. Jag vet att jag en dag kan stå på egna ben. Att en dag slippa mina stödhjul som jag än så länge behöver. För ett tag sedan ville jag ut på landet igen, men jag känner mer och mer att det får bli senare i livet. Först vill jag känna doften av avgaser, myllret av vilsna människor, varuhusen som avlöser varandra och stillheten i parken. Allt har sin tid, och nu är jag här. Försöker att gilla läget och sikta framåt. Min tid kommer snart. Det känner jag.

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

Fy för att drabbas av skrivtorka! Eller mer att orden som annars kommer självmant nu i några dagar måste pressas fram. Det är trafikstockning i hjärnan. Kölappssystemet  verkar ha brakat samman. Oro i ledet. Vet inte vad det beror på, men jag som dagligdax kommer på meningar och fraser nu endast ser fragment. Halva ord och spretiga meningar utan innebörd. Trist. Trots kaoset i huvudet så är det samtidigt tomt. Det nästan ekar där uppe! En tomhet som är lite skrämmande. Har blivit van vid mitt turbulenta sinne och saknar nu dess virrvarr.

En gigantisk trötthet har infunnit sig och jag är konstant sömnig. Gäspar och kämpar för att hålla mig vaken. Som om någon dragit ur proppen och all energi runnit ut. Går upp som vanligt varje morgon, men är tvungen att sova en stund före middagen. Nu har det blivit mer än en stunds vila. Vi pratar nu om ett par timmar sömn mitt på dagen. En lite längre siesta. Detta har konstigt nog inte påverkat min nattsömn. Så jag förlikar mig med tanken om att jag just nu behöver mer sömn än vanligt. Trots min psykiska kolapps så har jag dagligen haft en massa måsten. Det största har varit att få ordning uppe i stugan. Rensa och köra till tippen med skräp. Inte bara en vända eller två utan tiotals med gånger. Det har varit både psykiskt och fysiskt ansträngande. Jag är ganska stark för min storlek men den mentala biten har varit svårare. Att skiljas från mitt hus. Att behöva stå där och se allt. Att kasta år av drömmar.

Nu när allt är över, kommer tröttheten. Mardrömmarna. Jag vaknar på morgonen alldeles svettig. Inte lite utan verkligen sjöblöt! Jag sover oroligt trots sömnpiller. Jag vrider mig om nätterna och vaknar i de mest bisarra positionerna. Har drömmar som är så verkliga. Kommer inte så ofta ihåg vad jag drömmer, men de jag lägger på minnet är inte så trevliga. Mycket av detta kan jag nog beskylla alla piller jag äter. Men lika otäckt ändå. Hade en dröm om min stuga. Har inte i vaket tillstånd tänkt på huset sen jag lämnade det. Antagligen för smärtsamt att bearbeta nu. Men efter drömmen har det flugit många tankar om det lilla röda huset. Vill men samtidigt inte åka längs ”min” väg och ta en titt. Men det får vänta. Minnen jag vill ha ett tag till.

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

Undrens tid är icke förbi. Lilla Skruttan som trilskades så förra veckan och behövde vård av mekaniker. Startade i morse helt utan problem! Inte en enda lampa blinkade på instrumentpanelen. TJOSS! Tror nog mina böner om dyra reservdelar hördes. En självlagande bil är det inte många som har! Så modig som jag är tog jag mig en tur. Jag stannade vid en mack och köpte färdkost. Några bananer, en klase vindruvor, en vaniljbulle och självklart en läsk. Glad i hågen styrde Vi ut till skogs. Vi körde över kommungränsen och in på små grusvägar. Rakt ut i naturen.

Passerade, eller mer tog en omväg faktiskt, det lilla bageriet som gräddar de godaste kringlorna. Ett måste på bilfärden. Så mysigt och underbart. Riktig frihets känsla. Vi kunde stanna när som och åka vart som. Vinden ven och det yrde löv från träden. Men vad gjorde det? Jag satt alldeles trygg bakom ratten. Men säg den glädje som varar. Efter sisådär femton mil är man ganska mör. Så nästan hemma inträffar det hemska.

Mitt i ett filbyte så hörs det ett högt TUT och hela instrumentpanelen liknar en upplyst blinkande julgran! Men vad nu då!!!!???? Hinner svära en harang innan instruktionsboken kommit fram. Hittar rätt sida och läser nåt om ABS bromsar och antisladd eller vad det heter. Provar att bromsa och det fungerar. Pust! Så jag kör vidare och i huvudet kommer åter dessa virvlande tankar om reservdelar, mekaniker, dyrt,dyrt och åter dyrt. I en redan stram budget finns det inget utrymme för sådana utgifter. Så väl hemma och Skruttan stannat så sitter jag kvar en stund. Inväntar något. Vad? Vet inte. Men magin från i morse kanske finns kvar…..

Vrider om nyckeln efter en stund. Vad tror Ni? Snart börjar jag nog tro på att det bor snälla tomtar här. För åter igen så fanns det inga lampor som skrek eller blinkade. TJOHO!! Vad Tomten än heter så är jag honom evigt tacksam! Nu kan jag sova lugnt inatt. God natt på Er alla, människa eller tomte.

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

Beredskapsläge. Faror runt varje knut. Rädslor i huvudet. Frågan om jag är totalt sinnesrubbad. Undran om jag lider av någon bokstavskombination. Varför känner jag inget? Har stängt av. ” Off” knappen aktiverad. Vill känna, men smärtan det medför är för tung för att bära idag. Mina händer är något instabila och har ett enormt behov av socker. Inte ens tre bullar och 100 gram choklad stillar darrningarna. Den tjocka smaken ligger kvar i munnen.

Idag går tankarna huller om buller. Trådar som inte har något slut. Försöker fånga dem i flykten. Misslyckas.  Hur långt har jag kommit? Hur långt har jag kvar?  Var är jag? Tittade på ett papper med frågor. Sådana frågor läkarna vill att man fyller i, för att kunna utvärdera en persons psykiska status. Jag kan efter åtta månaders rehabilitering konstatera att jag fortfarande har alla akuta symtom. Inser just att jag måste ha varit sjukare än vad jag vill minnas då. Sen kommer det frågor om jag verkligen har rätt dos på medicinen. Är det meningen att jag fortfarande ska stå på ruta ett?

Ska jag fortfarande hamna i facket för det som klassas som akut? Tycker att jag kämpar framåt för varje dag som går. Men vägen är krokig och bakom varje böj fortsätter vägen. Ser inte målsnöret. Ser inte ens en skymt av det. Jag har skrivit ett flertal gånger om att jag har fler dagar som är upp än ner. Men vid en närmare koll så har jag de senaste veckorna haft mest ner. Jag orkar inte. Saknar vilja, lust och energi. Önskar det fanns att köpa. Är trött. Bara trött. Utmattad.

Idag kommer det inte ske några mirakel från min sida. Idag ska jag bara ta det lugnt och stilla. Ett måste har jag. Det är att försöka masa mig till duschen. För det vet jag kan lätta lite på trycket. En varm dusch och sedan hoppa i rena mjuka kläder. Det är dagens uppgift.

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

Så kom hösten. Inte av mig efterlängtad, men samtidigt så fantastiskt vackert. Solen som inte riktigt värmer, men får trädens alla färger att glänsa så klart. Termometern orkar sig ännu över på rätt sida noll. Det är nu som de gosigaste strumporna åker på. Den mjukaste polotröjan träs över huvudet. Sommartäcket byts ut mot ett av tjockare slag. Mysdagar.

Herr Katt har kortare och kortare dagar ute. Han är ömsom i mattes knä eller ihop kurad på filten i garderoben. Ja jag vet att han är bortskämd. Jag har inrett en hylla i garderoben som är hans. Där är det lagom mörkt och lagom mjukt. Önskar när det är kallt som idag att kunna göra honom sällskap på hyllan.

Det allra bästa är när jag går till sängs. Om natten somnar jag till hans lugna spinnande.  Herr Katt är idag mitt allt. Jag blir varm inombords bara av att säga hans namn. Det är Vi liksom. Han kommer mig till mötes och hoppar upp i min famn. Han ligger hos mig när jag har en dålig dag. Han ligger i mitt knä och snarkar djupt på kvällen. Herr Katt och jag är bästa vänner. Den kärlek han ger mig är obeskrivbar. Den är så tydlig. Han kommer in efter en tur i det fria och jamar. Som om han berättar vad som hänt där ute. Fantastiskt.

Tänk vad djur kan få en människa att må bra. Spelar just ingen roll av vilken sort. Men katter är det bästa jag vet.

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

Idag var en dag då jag tog på mig en roll jag inte tidigare haft. En roll som gjorde mig en aning starkare. Jag som varit ”offer” i åtta månader, kunde idag ställa mig som ”frisk”. Idag var en dag då jag var bollplanket. Det var jag som tog ett stadigt tag om någons hand. Jag hörde ett förtvivlat rop på hjälp. Jag såg mönster och signaler genom min erfarenhet som ”sjuk”. Jag kunde tyda och tolka. För när det är som värst saknas ord. Jag var en länk. För några timmar var jag den som fick hjälpa. Från att ha en massa skrot i huvudet, blev jag fullständigt klar på nolltid. Reagerade och var lugn. Strukturerad. Ångestens grepp släppte och jag var fullständigt fokuserad.

Jag vet att det är svårt att be om hjälp. Jag vet hur det känns när ångesten river i själen. Jag vet hur det känns när tårarna inte slutar falla. Jag vet hur innerligt man vill försvinna från de egna tankarna. Samtidigt som jag känner lättnad, känner jag även stor sorg. För jag vill inte se någon annan i det skicket jag var i när detta året tog sin början. Min sorg är att veta vilken resa det är rent psykiskt. Min lättnad är att kunna vara till någon annans nytta. För jag har sagt det tidigare. Jag hoppas och tror att de som betraktar min färd även kan ta del av mina erfarenheter. Att veta att man inte är ensam. Ingen blir gladare än jag när människor tar till sig min ”sjukdom”.

Det underbara är ändå att våran vänskap har fått en stämpel. Vi har varandra att luta oss mot. För Vi kan förstå känslor Vi känner som ”friska” inte tampas med. Jag är otroligt glad, stolt och tacksam att Du kom till mig. Nu ska Vi tillsammans åt samma håll. Vi behöver inte vara ensamna längs vägen. Nu är det Vi mot världen. Jag sviker Dig aldrig.

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

En ny vecka, en ny dag. Känns som om tiden bara går och här står jag. Mitt uppe i något jag inte själv har någon vidare kontroll över. Det är få saker som jag med egen vilja kan råda över. För någon annan ser till att jag får rätt medicin. Någon annan ger mig min medicin på rätt tider och rätt dagar. Någon annan ser till att jag går upp varje morgon. Det är människor i min närhet som har den mentala kontrollen. Min kontroll ligger först i att bearbeta och reflektera över det som varit. Komma till insikt om att det som hänt har hänt. Inse att det inte går att ändra på. Nu ligger fokus framåt och vad jag kan åstadkomma härifrån och dit. Ta lärdom av mina misstag. Ta lärdom av hur jag var då. Skapa mig ett mer stabilt jag. En person som inte ska vara så fruktansvärd prestations inriktad. Att lära mig njuta här och nu. För imorgon kommer ändå.

Mina krav på mig själv har alltid varit höga. Jag har fått bekräftelse genom mina prestationer. Men jag har bittert fått erfar baksidan. Det finns ingen som har tackat mig för att jag körde slut mig själv. Inte ens jag. Jag tror att vi alla söker bekräftelse på ett eller annat sätt. Jag valde men blev jag nöjd? Nej. Jag kunde alltid prestera mer och bättre. Om jag nu inte längre presterar jobbmässigt, så vill jag ändå få bekräftelse. Just på att jag existerar. För nån grå prick som försvinner i den stora massan är inget jag drömmer om.

Jag vet att det inte är ett måste men jag vill hitta andra kanaler som gör att jag finns. Få höra att jag duger. Få ett övertag rent psykiskt. Att inte mina tankar om mig själv som misslyckad ska besannas. Det är en av anledningarna till att jag inte trivs. Finns så otroligt mycket som jag nu i efterhand ångrar. Jag har helt enkelt misslyckats. Det är något jag försöker arbeta bort. Ge mig själv en klapp på axeln ibland och intalar mig om att jag duger. Måste sänka mina krav. Annars fastnar jag i vinkelvolten. För något jag inte vill är att behöva gå tillbaka till det stressiga liv jag levde. Jag vill inte missa fler högtider med mina nära. Jag vill träffa och se mina syskonbarn växa upp och vara med i deras utveckling i livet. Finnas som en närvarande moster/faster. Inte vara en avlägsen släkting som skickar ett vykort till födelsedagen. Jag vill som alla andra vara älskad. Men jag vill bli mest älskad av livet. För det är där Vi är nu. Mitt i livet. Mitt emellan då och sen.

Jag kommer i sinom tid älska livet. Kommer livet älska mig?

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

Orkar inte höra på allt. Trista ord som blir till trista meningar. För idag vill jag vara ensam. Vill inte svara. Jag vill krypa ihop som en boll och dra täcket över huvudet. Har absolut ingen aning om varför jag är arg. Det finns ingen som varit elak. Det är bara inombords det brinner. Försöker slå bort tankar, men de studsar tillbaka. Orkar inte spela glad. Så idag gömmer jag mig här.

Tycks som om mina timmar har sprungit iväg. Hur kan snart dagen vara slut. Vill inte sova. Vill inte att det ska bli kväll. Samtidigt hatar jag att sitta här. Sitta och inte veta vad jag vill eller veta hur jag känner. Blir tokig när det är två viljor. Varför kan jag inte bara få känna mig tillfreds med allt? Varför finns det inte glädje till oss alla? Hur kan det vara ranson på lycka? Klart jag har förmågan och möjligheterna att förändra. Men jag ORKAR inte! Låt mig vara ifred. Jag har sådan lust att fylla mina lungor och skrika rakt ut. För jag vill bli hörd.

Till råga på allt så har bilen bestämt sig för att inte fortsätta vara hel. En massa ilskna lampor som blinkar och tutar. Så klart att bilen måste till en verkstad. För under motorhuven finns ingenting! Hur tänkte dem nu? Jasså…. En säker inkomstkälla från oss hederliga bilister. Knappt att man kan fylla på olja utan att behöva ringa en mekaniker. Tröttsamt. Irriterande. Typiskt. Är inte fri utan min skrutta. Men det är kanske lika bra att allt kommer på en gång. Så får det vara bra sen. Självklart inträffar sådant endast då jag har bråttom. Jag var lite sen redan innan. Men ett snabbt bilbyte och jag hann i tid. Tur att min familj är så snäll att låna ut en fungerande bil. En applåd till mig som lyckades med en perfekt fickparkering!

När den värsta gallan över bilen var spydd så blev resten av kvällen riktigt lyckad. Kom hem lagom sent och somnade ovaggad tillsammans med kissen.

Min kväll. Min ensamhet. Min TV. Min säng. Min katt. Min Ego-Trip. Låter faktiskt ändå rätt skönt.

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

Känner inget alls. Känner inget men samtidigt känner jag mycket. Idag är allt motsträvigt. Försöker finna kraft och lust att gå en promenad. Idag skulle världen kunna gå under och jag skulle inte ens höja på ögonbrynen. Idag skulle jag kunna vinna en miljon och jag skulle endast rycka på axlarna. Det sköna är att få en dag utan krummilurer i huvudet. Utan en massa om, när, ifall, kanske eller vad. Idag var jag tvungen att fråga vilken dag det var. För det spelar ingen som helst roll just nu. Mitt liv är ändå samma dag ut och dag in.

Mister överdoktor på psyk sa förra veckan, att nu när han höjer dosen på mina antidepressiva tabletter så kan ökad ångest uppkomma. Även ett mindre fall i depressionen. Så jag får tro på hans ord och hoppas att det blir bättre imorgon. Har god lust att hämta bipacksedeln och läsa lite.  En och annan biverkning lär jag ha drabbats av. Lite farligt dock. För jag lyckas att få de biverkningarna som är mest ovanliga. Direkt efter läsningen så känner jag att, tror minsann jag har den, eller den eller kanske båda. Hypokondri på hög nivå! Tur jag inte gått till läkaren, för han/hon skulle nog bara bekräfta min galenskap. Hahaha.

För gränsen mellan intelligens och galenskap är hårfin. Jag kanske bara är det första!!! Kanske vaknar någon dag och har knäckt värsta koden!!! Hm… Trevlig tanke. Var inte Einstein lite knäpp? Måste anlägga en mer crazy frisyr så ingen misstar sig på att jag är super intelligent! (Tänkte på Einsteins lite gråa burriga och vilda frisyr ).

Lite kul att jag bara skruvar saker, och jag förstår om Ni inte hänger med. För det gör inte jag heller. Hoppas Ni har överseende med lilla galna jag idag. För i mitt huvud ser jag saker som inte Ni ser. Så när jag går tillbaka ett stycke och läser, ser jag hur skruvat allt kan vara. Om jag inte var jag utan någon annan och läste samma text. Skulle jag nog inte riktigt hänga med! Hoppsan! Rörde jag till det ännu mer nu? Hahaha!

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

Bråttom är det hela tiden. Får inte missa något. Fort fort fort ska det gå. Hinna så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt. För det är en tävling jag måste vinna. Mot vem? Det vet jag inte men det spelar heller ingen roll. STANNA! Varför har jag hela tiden så bråttom? Vad är det jag ska hinna till? Vad är det som hägrar där borta? Det enda jag kör mot är en säker död. Så varför stressa dit? Dit kommer jag tids nog ändå. Så andas och njut av det som är här och nu.

Nästan allt jag gör sker fort. Jag duschar, äter, pratar, går, tänker, skriver och till och med röker fort. För jag har alltid varit såhär. Jag har inte tid. Hinner inte njuta. Jag måste stressa. Fs ( före sjukdomen) duschade jag fort för att komma till jobbet lite tidigare. För fy attans för att komma i tid eller sent. Tänk att vara den som de andra inte kan lita på. Hon som alltid är sen. Så minst en kvart innan passet stod jag på min post. För jag var hon som var skötsam. Ordentlig. Pålitlig. Stark.

Att äta alls eller snabbt för att kunna jobba lite till. Hinna lite mer. Avlasta en kollega eller två som hade för mycket att göra. Hinna vara den som alltid var redo för nya utmaningar. Äta kan jag göra stående. Att sitta ner tar endast en massa tid. Att inte äta är det ultimata, för då slipper jag gå på toaletten, slipper känna mig värdelös som tar rast. Hinner lite extra. Vinner tid. Prata fort har jag alltid gjort och gärna flera ämnen på en gång. Så det blir tufft att ändra på.

Om jag går fort hinner jag fram tidigare. Sen att jag står där och väntar gör ingenting. För jag kom i tid. Ingen som suckandes fick vänta på hon som alltid är sen. Ingen skam. Jag var alltid först. Om jag går fort, hade nog sprungit om knä och fot tillåtit, så hinner jag prestera mer på jobbet. Vad är värre än en butiksanställd som drar fötterna efter sig. Nä så snabbt betyder service. En tjej som hinner. Är på allerten hela tiden. Jag berömmer min egen väg till hjärtinfarkt. Som tur är gick jag ”bara” in i väggen.

Stress stress stress. Räcker det inte med att jag förkortar mitt liv genom att överdosera nikotin var eviga dag? Räcker det inte med att vara sådär lagom i tid? Är det inte ganska skönt att känna smaken på maten jag äter, innan den hamnar i magen? Är det inte okej att ibland vara den som kommer sist? Jag vet alla svaren. Jag är skrämmande medveten om alla fel. Jag är insiktsfull. Hur är det då möjligt att inte korrigera felen? Måste vara totalt galen.

Jag är även stressad över människor jag möter. trots att det inte har med mig att göra. När jag går fort och någon såskopp framför inte bereder väg så blir jag irriterad. När jag är i affären och köerna blir långa känner jag för att hoppa in och jobba. Irriterad över att de inte kan jobba lite fortare eller ha mer personal. Jag blir stressad när någon i trafiken är tvungen att bromsa typ 100 meter innan ett trafikljus. Men KÖR! Minst ett par bilar till hade hunnit. Stressad och irriterad till tusen. Känner hur pulsen ökar. Mitt hjärta dunkar hårt. Samma med telefonköer. Hur kan man inte svara! Ge mig iallafall musik att lyssna på! Men om det är musik blir jag arg över valet av musik. Jösses!

Nu är det upp till mig att göra ett val. Vill jag leva så här? Vill jag verkligen vara konstant arg och stressad? Nej det är självklart inget jag önskar. Så…Lugn…Andas…Stilla…

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

Nu är det dax att börja ta tag i det som fått ligga på hyllan. Nu finns det inga hinder i vägen. Inga ursäkter att komma med. För nu har jag funnit mig tillrätta i mitt gamla flickrum. Jag har sålt stugan. Altanen är färdigspikad. Mina ursäkter är nu slut för att slippa ta tag i mitt nya liv. Så nu spottar jag i nävarna!

Det som är prioritet ett är att skriva ett vecko schema! Ja just det. Ett schema för att finna rutiner. Det är tydligen viktigt att ha struktur på dagarna. Vilket jag förstår. Så nu ska jag ruta in mitt liv. Bli Skalman. Fasta tider för mat, sömn, promenader och nöjen. Har faktiskt hittat i en gammal låda färgat papper. Så det blir tydligt. En färg för varje aktivitet. Struktur. Jag förstår om detta låter simpelt för Er som är friska. Men det är ett sätt att finna ork. Finna en anledning att gå upp ur sängen varje morgon. Att ge sig själv en spark där bak. För annars blir det gärna så att det som går att skjutas upp skjuts upp.

Har fått två läxor av min hjärnskrynklare. Den första är att ha minst en social kontakt om dagen. Om än så lite som att gå till affären och handla en tidning. Att möta människor. För den sociala fobin ligger runt hörnet och bara väntar på att få slå klorna i mig. Jag vet inte hur många gånger jag hittat ursäkter för att slippa möta andra personer. Jag blir rädd, osäker, paranoid och får ångest.

Den andra är att lära mig ha tråkigt. ????? Öhhhh…… hur gör jag då? Jag har levt ett liv utan pauser. Alltid haft något för händerna. Jag blir rastlös, irriterad, stressad och arg. För det är inte bra att känna såhär. Det är dessa faktorer som ligger lite bakom min sjukdom. Jag var superkvinnan som orkade allt. Den konstanta stressen som hängde över mig. En känsla av att någon går bakom dig och blåser dig i nacken. Jagad. Så fort jag inte var aktiv kom ångesten. Tankar som cirkulerade. Att var jag inte uppe i tempo var jag lat, dålig, tråkig och ointressant.

Jag måste nu inse att det är helt okej att inte alltid vara på topp. Jag är inte en dålig människa när jag gör ingenting. Men det är en process. Måste kunna acceptera och ändra mitt sätt att tänka. Måste för att slippa stressen jag fortfarande känner. Just nu är det stressen att bli frisk som är störst. Men det är ingenting jag kan påskynda. Först måste jag inse att jag är sjuk. Att jag har begränsningar. Jag kan bara inte vissa saker. Det gör att jag känner självförakt. Så det blir ett stort projekt att ändra en så i mig djupt förankrad inställning. Det är jag som ska ändra mig. Det är jag som måste sätta gränser. Endast jag kan göra mig frisk. Mina mediciner är ett hjälpmedel. De andra verktygen för att laga mig har jag själv någonstans.

Idag öppnar jag min verktygslåda och börjar bygga från grunden.

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

Tänk om jag kunde få vara så liten som jag känner mig vissa dagar. Tänk att få vara liten igen. Utan ansvar och betungande beslut. Att vara bekymmersfri och full av spring i benen. Tänk att få vara barn för en dag. Mitt i min turbulenta resa åker jag åldersmässigt upp och ner. Mesta delen är jag i tonåren. Svallande humör och en känsla av att inte veta vem jag är. Det är förvirrande för de nära och kära att inte veta från dag till dag hur gammal min mentala ålder är. En idé. Att sätta upp kort på mig själv i olika åldrar på väggen. Det enda jag behöver göra är att peka. Då skulle det bli lättare. För det är inte alltid jag har orken att visa. Många gånger sätts masken på och jag sväljer allt istället. Den där ”off” knappen finns alltför nära. Jag kämpar för varje dag. Jag kämpar för varje steg. Jag kämpar för varje andetag. Jag kämpar varje dag för att inte kasta in handduken.

Helt ärligt så önskar jag INGEN att behöva vara jag. Att känna den ångest som river. Att känna självförakt. Att höra min röst eka i huvudet. För jag hör min egen rösts trista monologer hela dagarna. Jag har vilda diskussioner. Helst om påhittade scenarion som jag är rädd ska hända. För jag är riktigt rädd. För vad går inte att sätta fingret på. Men det kastas och laboreras om och hur och vad konstant. Den enda gång jag upplever total tystnad är när jag sover. Men då har jag istället skruvade drömmar. Går att genomlida, kanske analysera om jag har lust.

Har bestämt mig för att övervinna mina röster och faktiskt vinna diskussionen. Vet nu att jag har fler dagar som är upp än ner. Jag kommer sällan ihåg de bra lika klart och tydligt som de dåliga. Jag fastnar ibland. Ser inte mina framsteg. Jag är rädd för vad som kommer ske. Jag vet inte om jag vågar. Det som inte dödar härdar. Så när jag trampat igenom detta helvete, hur härdad kommer jag inte vara då? Inget kan någonsin vara lika farligt, hemskt eller fruktansvärt rent känslomässigt som detta. Jag blickar fram. Jag är ensam på min resa. Vill Ni vara vid min sida och lätta på bördan?

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

Öppnar mina ögon och möter en ny dag. En ny dag som som slår rot. Mina sinnen är klara och jag är öppen. Tar ett djupt andetag och känner den friska luften fylla mina lungor. Andas en stund och känner hur lugnet sprider sig i min kropp. Jag tar en dag i taget. Steg för steg. Mitt pussel har bara börjat, och jag hittar för varje dag nya bitar.

Idag är jag väldigt lugn. Jag är på noll. Känner mig varken mer eller mindre. Noll är inget negativt. Noll är en start. Min start. Ibland behöver jag startkablar, men inte idag. Oket jag bär känns en aning lättare. Jag tittar ut och vill idag känna mig lite starkare. Vara lite större. Så liten och klen ska jag försöka lägga bakom mig. För idag är en ny dag i mitt liv. En ny dag som bär på min tro. Just idag tror jag på Lilla-T.

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

Skulle inte jag hoppa i säng? Jo. Men det kom en sak emellan. Sitter här nu med en massa tårar som rinner, så synen är alldeles dimmig. Jag är täppt i näsan av all gråt. Det är mycket som fladdrar i mitt huvud nu. Kan inte riktigt sortera allt. Vet inte om jag gråter för att jag är ledsen eller arg. Eller kanske både och. Till saken hör att det finns ord och meningar som träffar precis där det gör som mest ont. Kanske sagda i desperation för sin egen sorg. Inte riktigt menade att komma ut som de gjorde. Det spelar faktiskt mindre roll för mig nu. För jag är likt förbannat ledsen. Jag kommer att kravla mig upp ur detta hål, det vet jag. Men ett slag i fel riktning blev det. Så idag (natt), kommer jag först. Jag tycker synd om mig själv och tänker bedriva självömkan ett tag. Larvigt, men ibland är det skönt.

Jag är definitivt inget helgon, och jag har med all säkerhet sagt saker som någon mått dåligt av. Det har vi nog alla. Vi är trots allt bara människor. Men jag vill ändå påpeka vikten av att sträva efter det rätta. Att inte tala utan att ha korrektur läst manuset. Som den förvirrade varelsen jag är så har jag en förmåga att tala först och tänka sen. Men jag har aldrig mig veterligen haft viljan att såra någon. Jag har däremot sagt saker jag ångrar då någon avfyrat salvan först. I rent självförsvar. Men det är tyvärr ingen tröst för den ångest man känner efteråt. Hoppas jag minns rätt nu =)!!! ( Kanske har glömt att jag sårat någon med vilja.)

Jag ska inte tråka ut Er mer idag. Sov gott alla där ute i vårt avlånga land.

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

Söndagen börjar lida mot sitt slut. Helgen gick förbi i en rasande fart. Händelserika två dagar för min del då jag oftast befinner mig inom dessa fyra väggar. En hel helg med min hobby. Så jag har träffat en hel bunt med människor. Har fått skratta och prata. Jag är HELT slut nu. All energi är som bortblåst. Mina kuddar ropar mitt namn och jag faller snart till föga. Oändligt tacksam att alla jag kände tog mig för den jag är. Inga konstigheter. Ingen som tvingade mig till att förklara mitt psykiska tillstånd. Jag fick vara Lilla-T hela helgen!

Jag känner mig trött. Men sådär skönt trött. Jag hoppas att vakna imorgon med ett leende på läpparna. För jag vill att mitt minne ska vara intakt. Jag har ett mycket kort minne nu, och kan glömma bort saker direkt. När gjorde jag vad? Hur kom jag hit? Vad har jag sagt till vem? Många luckor de sista månaderna. Därför är detta med min blogg ett sätt att föra lite dagbok. Inte så kul att ha ett dåligt minne. Jag kämpar hårt för att inte visa det, och får ibland ställa ledande frågor. Men detta ingår i min strid att bli frisk igen. Har alltid papper och penna nära till hands. Så jag använder fler sinnen som kan leda mig. För har jag både hört och skrivit ner, borde jag inte glömma. Men det händer! Oj vad pinsamt det kan bli.

Nu tänker jag inte kämpa mot tröttheten längre. Vad gör det att inte klockan slagit godnatt än? Mot bingen på direkten.

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

Satt uppe halva natten och skrev på det som är min bok. Eller mer min andningsventil. Det kanske blir något att titta tillbaka i när man blir äldre. För jag skriver den nakna sanningen. Min sanning. Jag skriver direkt från hjärtat och raderar ingenting. För det är just så jag känner när jag sitter framför datorn. Jag kan inte gå in efteråt och ändra för då är det inte min sanning för stunden. Jag vet jag är snurrig och osammanhängande. Ska inte sticka under stol med att jag börjar känna mig tillfreds med den känslan. För lite galenskap gör livet lite lättare att leva. Så jag fortsätter på den inslagna vägen. Mitt eget dårhus har slagit upp portarna!

Sitter och funderar på om det är mig det är fel på? Måste det vara. För både igår och idag har jag haft lite problem. Jag som vanligtvis skäller och gormar på andra bilister är inte mycket bättre själv! Haha! Jag insåg att jag har bort rationaliserat blinkersen, och har separationsångest från kopplingen! Löjligt!! Jag vet!!! Så till Er jag mött på stadens gator ber jag nu om ursäkt. Lovar att bättra mig. Hoppas ingen blev ilsken.  Hahaha!

Nåväl…. Är på strålande humör idag och jag vill sprida den glädjen vidare. Jag känner mig full av hopp. Känner mig glad i sinnet. Borde inte vara så rent allmänt, efter gårdagens pärs. Men jag tackar vem det nu är som bestämmer mitt humör. Det kan svänga fort, så nu gäller det att ta tillvara på den stund det varar! Tack vare mina mediciner och samtalsterapi så har jag nu fler och fler dagar då jag mår bra. Det finns hopp även för en sinnessjuk som jag! Måste kunna driva med mig själv, så jag bjuder på min galenskap alldeles gratis! Varsågoda.

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T