lilla-t i stora världen

Bråttom är det hela tiden. Får inte missa något. Fort fort fort ska det gå. Hinna så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt. För det är en tävling jag måste vinna. Mot vem? Det vet jag inte men det spelar heller ingen roll. STANNA! Varför har jag hela tiden så bråttom? Vad är det jag ska hinna till? Vad är det som hägrar där borta? Det enda jag kör mot är en säker död. Så varför stressa dit? Dit kommer jag tids nog ändå. Så andas och njut av det som är här och nu.

Nästan allt jag gör sker fort. Jag duschar, äter, pratar, går, tänker, skriver och till och med röker fort. För jag har alltid varit såhär. Jag har inte tid. Hinner inte njuta. Jag måste stressa. Fs ( före sjukdomen) duschade jag fort för att komma till jobbet lite tidigare. För fy attans för att komma i tid eller sent. Tänk att vara den som de andra inte kan lita på. Hon som alltid är sen. Så minst en kvart innan passet stod jag på min post. För jag var hon som var skötsam. Ordentlig. Pålitlig. Stark.

Att äta alls eller snabbt för att kunna jobba lite till. Hinna lite mer. Avlasta en kollega eller två som hade för mycket att göra. Hinna vara den som alltid var redo för nya utmaningar. Äta kan jag göra stående. Att sitta ner tar endast en massa tid. Att inte äta är det ultimata, för då slipper jag gå på toaletten, slipper känna mig värdelös som tar rast. Hinner lite extra. Vinner tid. Prata fort har jag alltid gjort och gärna flera ämnen på en gång. Så det blir tufft att ändra på.

Om jag går fort hinner jag fram tidigare. Sen att jag står där och väntar gör ingenting. För jag kom i tid. Ingen som suckandes fick vänta på hon som alltid är sen. Ingen skam. Jag var alltid först. Om jag går fort, hade nog sprungit om knä och fot tillåtit, så hinner jag prestera mer på jobbet. Vad är värre än en butiksanställd som drar fötterna efter sig. Nä så snabbt betyder service. En tjej som hinner. Är på allerten hela tiden. Jag berömmer min egen väg till hjärtinfarkt. Som tur är gick jag ”bara” in i väggen.

Stress stress stress. Räcker det inte med att jag förkortar mitt liv genom att överdosera nikotin var eviga dag? Räcker det inte med att vara sådär lagom i tid? Är det inte ganska skönt att känna smaken på maten jag äter, innan den hamnar i magen? Är det inte okej att ibland vara den som kommer sist? Jag vet alla svaren. Jag är skrämmande medveten om alla fel. Jag är insiktsfull. Hur är det då möjligt att inte korrigera felen? Måste vara totalt galen.

Jag är även stressad över människor jag möter. trots att det inte har med mig att göra. När jag går fort och någon såskopp framför inte bereder väg så blir jag irriterad. När jag är i affären och köerna blir långa känner jag för att hoppa in och jobba. Irriterad över att de inte kan jobba lite fortare eller ha mer personal. Jag blir stressad när någon i trafiken är tvungen att bromsa typ 100 meter innan ett trafikljus. Men KÖR! Minst ett par bilar till hade hunnit. Stressad och irriterad till tusen. Känner hur pulsen ökar. Mitt hjärta dunkar hårt. Samma med telefonköer. Hur kan man inte svara! Ge mig iallafall musik att lyssna på! Men om det är musik blir jag arg över valet av musik. Jösses!

Nu är det upp till mig att göra ett val. Vill jag leva så här? Vill jag verkligen vara konstant arg och stressad? Nej det är självklart inget jag önskar. Så…Lugn…Andas…Stilla…

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

This entry was posted on torsdag, oktober 7th, 2010 at 10:37 and is filed under Informativt, Uppgång. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.