lilla-t i stora världen

Full rulle från morgon till kväll. Mycket att göra och mycket som måste fixas. Tanken fick mig att tvärnita. Allt började som det skulle. Först en tur till grannkommunen med Fars bil. Jag körde efter honom då hans bil var lite trasig. Bilen lämnades hos Herr Bilmekaniker. Jag tog Far med tillbaka hem i min bil.

Hann lämna honom hemma innan jag begav mig ner till husläkarmottagningen. Jag hade tid 11:30. Men min läkare låg efter i tidsschemat, så jag kom in vid 12:00. När jag satt ute i väntrummet och rullade tummarna, så kom stressen. Nu sprack mitt redan tighta schema för dagen. Eller så var det egentligen inte. Endast jag som lyckas stressa upp mig själv en smula.

Väl inne hos läkaren fick jag det glädjande beskedet att min lever mår hur bra som helst nu! Åhhh!!! Det gladde mig ofantligt mycket. Jag frågade även henne om hon kunde titta på min tennisarm eller musarm eller vad det nu är jag har. Hon tittade och ordinerade träning. Jahapp….Tennisarm kunde hon ändå konstatera att det var.

Sladdar hemåt för att äta lite lunch. Nu var det bråttom. Senast kvart över ett måste jag ju vara ute på vägen igen för att hinna upp till psykologen. Poff! Då tog energin slut! Jag ringde med en klump i halsen och flyttade på vårat möte. Jag vet att det är dumt. Jag vet att jag behövde träffa honom. Men jag hade ingen ork kvar.

Så eftermiddagen blev lugn. Förutom en färd tillbaka till bilverkstaden för att hämta Fars bil som var klar. Det var nåt med nåt bult eller nåt i motorn. Något fel på olja/bensin tillförseln eller något i den stilen. Vad vet jag. Men felet var nu avhjälpt.

Hann vila en stund och sen bar det av till veckans dartmatch. det blev som jag trodde. Mycket fniss och skratt. Tackar våran lagledare som hade bullat upp med chokladbollar och dammsugare. Allt för att vi tjejer ska ha ett bra blodsockervärde! Hahahhah! Bra ursäkt för att få trycka i sig choklad!

Väl hemma så var det svårt att riktigt komma till ro. Krypningarna i kroppen ville inte ge med sig. Tog en propavan för att enklare falla i sömn. Satt uppe vid datorn tills ögonlocken blev riktigt tunga. Först då kunde jag lägga mig ner och låta kroppen vila.

Idag är det Torsdag. Idag blir det en färd till elgiganten med en kompis. Jag ska agera taxi !

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

Tisdagen förflöt och jag bara åkte med. Inte en känsla eller tanke som var ren. Allt rördes ihop och jag visste tillslut inte vilken dag det var. Kan inte förstå. Kan inte minnas. Dimma.

Men idag har jag tittat efter. Det är onsdag. Många punkter på dagens agenda. Blir trött bara av att se eländet. Så många delar denna dag. Ska försöka sortera upp och fördela energin på bästa sätt.

Ska till husläkaren idag. Tog nya blodprover i måndags. Svaret kommer idag. Det är för att se hur min lever mår. Om värdena är mer normala nu än tidigare. Har ju ingen lust att få en dålig lever på grund av alla tabletter jag proppar i mig. Rena rama kemifabriken!

Sen bär det av till Herr Överpsykolog. För analys av provsvaren och utvärdering av medicineringen. Kan säga att jag mår tio gånger bättre idag än för några veckor sedan. Känner att den kombination jag äter nu känns mer stabil. Kurvorna och dalarna har planat ut lite. Är inte lika trött på dagarna längre. Delvis har jag mina sömntabletter att tacka för det. Får nu åtta timmars sammanhängande sömn varje natt! Underbart!

Lagom till kvällen blir det dart. Har inte kastat på en vecka eller två, så det ska bli roligt. Speciellt att träffa mina lagkamrater och få skratta. Tjejfnittra så där som bara vi tjejer kan!

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

Vill passa på att tacka var och en av Er som har följt och kommenterat den senaste veckans inlägg. Det har varit en minst sagt guppig vecka. Många känslor och tankar som kommer åter. Många smärtsamma minnen.

Det jag ville var att förklara hur det kan gå om man stänger av. Jag har haft ett par riktigt tuffa år. Skrivandet har hjälpt mig otroligt mycket. Från början visste jag inte hur det skulle bli. Men nu så här i efterhand kan jag konstatera att det är helande. Att skriva av sig för att sedan vända blicken framåt.

Ibland känns det som om resan nyss börjat. Målet är fortfarande långt borta. Men jag är på god väg. Jag ska streta på och nå dit.

Idag är det en dag som inte är bra. Vet inte varför. Men jag mår helt enkelt inte helt bra idag. Ångesten och tröttheten är total.

Så idag roar jag mig med att lägga ut saker till försäljning på Tradera och blocket. Fråga: Vad är ”rätt” pris att sälja sin skruvade hjärna för? Hm….

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

Som jag nämnde vid nyår, så är det vissa dagar på året jag skulle kunna vara utan. Om jag kunde skulle jag stryka just denna dag ur almanackan. 14/2 alla hjärtansdag. Vilket %&#%# påfund! HMPFR! Inte för att jag missunnar Er som lever i tvåsamhet eller så. Nej nej. Tvärtom.

Det är mitt eget lilla fel det här ska Ni se. Jo men visst är det så! Hur i allsin dar kan jag komma på att lägga en förlovning till denna dag? Antagligen ung och dum! Det som skulle bli sååååå romantiskt! Jo det var det väll några år. Men sen då? När förlovningen sprack så var ju denna dag bara till besvär! Idioti!

Men det roliga är ju ändå att bakgrunden till denna dag, ligger i att martyren Sankt Valentin blev halshuggen! 14/2-269. Sen skrevs historien om lite. Det var något om att fåglar finner sin partner i Februari och så vidare. Men det är kanske av mindre vikt. Så fira på alla där ute. Jag tänker vara en aning bitter idag. Men med ett litet leende på läpparna dock.

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

De sista månaderna av 2009 är en aning suddiga. Mycket som jag inte kan sortera. Jag minns fragment. Jag jobbade som en tok. Sen minns jag snöskottning, matkassar och stress.

Januari 2010 var planeringsmånad. Jag dubbelkollade allt. Såg till att radera alla kortkoder ur mobilen. Pratade med banken om hur mina försäkringar såg ut. Sen var det bara att invänta rätt dag.

Söndagen den 7 februari 2010 kändes som en mycket bra dag. Jag var totalt lugn. Förutom ångesten som tryckte mot min strupe lite då och då, så var jag nästan glad. Glad för att få slippa kämpa en dag till. Slippa vakna varje morgon och släpa mig till jobbet och de problem som fanns där. Slippa slita för att få allt att gå ihop.

Efter jobbet denna Söndag begav jag mig in till stan. Parkerade bilen i ett p-garaget vid Olof Palmes gata. För där skulle någon hitta bilen tänkte jag. Gick upp och ut på Stockholms gator. Spatserade längs Drottning gatan. Fönstershoppade. Tog mig bort till T-Centralen. Ställde mig på perrongen. Minns inte vilken linje som gick där.

Min telefon ringde. Skulle jag svara? Vad skulle jag säga? Någonstans inom mig började det komma ett tvivel. Ville jag verkligen detta? Fanns det en annan väg? Så jag svarade i telefonen. Det var Far.

Resten är dolt i mörker. Minns knappt hur jag tog mig till bilen och ut ur stan. Minns inte. Körde bara. Jag minns tårar och kraftig ångest. Väl hos mina föräldrar kollapsade jag. Föll i apati. Okontaktbar.

Jag är min familj evigt tacksam. Jag är idag glad att de räddade mig. Jag är tacksam för att de än idag finns vid min sida och stöttar mig. De finns där varje gång jag faller. De finns där varje dag som är bra. De finns i mitt hjärta som bultar för dem….

The End

I Augusti 2009 drabbas dessvärre mina medarbetare för ett grovt rån och ett rånförsök. Det först nämnda inträffar cirka tio minuter efter det att jag lämnat butiken. Jag förbannar mig själv än idag för att jag inte var kvar. Att det hade varit mig rånaren hotade med yxa. Jag förbannar mig över vetskapen att rånaren kanske inte kommit om vi hade varit två i butiken.

Dessvärre kan jag endast spekulera. Rånförsöket var inte lika grovt. Men satte ärr i flickan som blev drabbad. Jag önskar att jag kunde ha varit där. Jag önskar att det hade varit jag.

De båda medarbetarna gjorde allt vad som stod i regelboken, om hur man handlar i dessa situationer. De var tappra och kom tillbaka till arbetet per omgående.

Dessa två händelser skedde med bara två veckors mellanrum. Trots att polisen kunde säkra fingeravtryck och var snabbt på plats, så går dessa män fortfarande fria. Eller män kanske är fel att säga. Vid rånförsöket så kunde flickan peka ut den unga killen. Men han var maskerad och visade inte ansiktet på övervakningskameran.

Jag hade som sagt redan givit upp vid den här tiden. Jag orkade inte längre. För min kropp var slut. Mitt psyke var slut. Hela T hade kastat in handduken. Nu inväntade jag bara det perfekta läget att få ta steget till himlen. Eller helvetet. Jag är otroligt feg. Så jag försökte dra på det in i det sista. Jag försökte klura ut den minst smärtsamma vägen.

Jag har sedan många år haft åsikten att det är endast de svaga och fega som väljer självmord. Men nu hade även jag tagit beslutet. Jag ville inte leva detta liv. Min önskan om att återfödas som katt var stark. Inte för att jag tror på reinkarnation. Men tanken är mysig. Att få ligga i någons knä och sova. Att kura ihop sig framför en brasa och bara vara. Springa fritt och hoppa i skogen. Det…är livet.

Fortsättning följer….

Så blev det en dag i September. Lite osäker på när. Men det spelar mindre roll. Strax före lunchtid är det lugnt i butiken. Jag stod ensam bakom disken när en man närmar sig. Han sträcker mig en ATG-kupong. Jag kör bongen men maskinen piper. Så jag tittar på kundens kupong för att rätta till felet.

Då försvinner synen på mitt vänstra öga. Jag försöker att spela oberörd och kisar med ett öga på kupongen. Men det blir inte bättre och nu ser jag vattendroppar framför det högra ögat. Som tur är kommer en av mina anställda precis till jobbet. Jag ber om att bli avlöst. Jag säger nåt i stil med: Kan du ta över här? Jag ska gå in på kontoret och svimma.

Jag sätter mig på en stol inne på lagret. Det kryper i kroppen och min högra sida domnar och sticks. Även när jag blundar ser jag vatten framför mina ögon. Jag känner hur pulsen ökar och paniken kommer krypande. Tänker: Är det en stroke?

Ringer till sjukvårdupplysningen, som säger att jag bör uppsöka läkare per omgående. En vänlig kund kör mig dit. Väl där blir jag lagd på en bår med en massa sladdar kopplade till mitt bröst. Efter ett tag känner jag mig ganska bra. Det som skedde var att jag fick ögonmigrän och en ångestattack. Känner mig larvig som besvärat den överfulla akuten. Jag tar en taxi tillbaka till jobbet.

Men mina anställda försäkrar mig om att de klarar sig utan mig resten av dagen, så jag kunde köra hem. Mot läkarens order. Jag fick under inga omständigheter framföra ett fordon i det skicket jag var. Dagen efter jobbade jag på som vanligt. Med vanligt menar jag sex dagar i veckan och med ett snitt på över sjuttio timmar i veckan. Normalt.

Jag tog inte heller denna varningssignal på allvar. Min kropp strejkade. Men jag körde på…

Fortsättning följer…..

Jag vet inte riktigt hur. Men sommaren 2009 förflöt. Jag hade vunnit en resa med ATG till Irland som skulle gå av stapeln i Augusti. Jag tänkte: Underbart att få lämna allt för några dagar. Om så bara för en helg.

Jag fixade allt. Personal, varor och ett glatt humör. Planet skulle gå på kvällen så jag passade på att arbeta ett par timmar på morgonen. Åkte hem vid lunch för att packa det sista. Då…. Började jag må dåligt. Kände i kroppen att det inte stod rätt till. La mig för att vila en stund.

När jag vaknade hade jag fått hög feber. Kroppen värkte och jag började gråta. Det var bara att ställa in resan. Så där satt jag med packad väska. Blev hemma i fyra dagar innan febern gav med sig.

Jag förstod inte då. Att detta var min kropps sätt att säga ifrån. Att jag borde ta och lugna ner mig lite grand. Men jag var bara arg och förbannade febern som hade satt käppar i hjulen. För denna resa som jag gick miste om var en belöning. Belöning från ATG för att jag var etta i Stockholm på att sälja galopp. Ingen annan butik var i närheten av samma omsättning som min lilla butik hade.

Att min kropp strejkade skulle jag snart få uppleva igen. Någonstans här omkring började jag ge upp. Jag kände att livet var för övermäktigt för att orka med. Det var inte bara mina direkta tragedier som var ensam bov. Utan människor i min närhet drabbades även dem av dödsfall som indirekt påverkade mig. Jag ville inte längre vara med i livets spel. Jag ville inte leva som Guds lilla leksak.

De finns de som säger att Gud inte ger en människa mer ont än vad hon klarar av. Jag var inte beredd att hålla med. För jag var bitter på att vara den som alltid fick tråkiga nyheter. Jag nästan gick och väntade på att något hemskt skulle hända. För det var cirka en gång var tredje eller fjärde månad som jag råkade ut för en käftsmäll. Om jag tror på Gud? Jag vill tro….

Fortsättning följer….

Midsommar närmade sig 2009. Jag och min deltidsanställda bestämmde oss för att jobba denna helg. Hon hade inget speciellt för sig, så hon ville jobba. Det föll sig så bra. För vi behövde nog vara två på midsommardagen då V75 skulle gå.

Midsommarafton stängde vi tidigt. Redan klockan 14:00. Underbart med en halvdag. Innan vi skiljdes åt så önskade vi varandra en trevlig midsommar. Jag minns att hon var så glad. Det var det sista jag såg av henne….

Dagen efter skulle hon börja 10:00. Men klockan gick. Jag tänkte väll att hon hade försovit sig. Jag ringde men fick inget svar. Butiken började fyllas med folk och jag visste inte hur jag skulle klara av dagen. Min mor kom till undsättning. Tack.

Så kom jag på. Hon var ju släkt med killen som ägde pizzerian bredvid min butik. Jag frågade honom om han hört något. Det dröjde inte länge innan han kom inrusandes i butiken med Aftonbladet i högsta hugg. Jag tittade på framsidan. Jag såg men förstod inte. Han pekade på bilden som föreställde en ihoptryckt bil mot ett brofundament…

Jag minns inte riktigt. Jag orkade inte närvara på begravningen. Jag skickade en stor bukett blommor från oss alla. Både kunder och medarbetare. Det var en hemsk upplevelse.

Men det fanns liksom ingen tid att sörja. Min bror hade precis blivit pappa och jag sökte åter igen efter någon som kunde komma och arbeta.Som tur var hittade jag en kille per omgående som dessutom hade de kvalifikationer som krävdes. Pju…

Nu när jag hade hittat min ”off”-knapp tycktes bara karusellen snurra snabbare. 2009 började som 2008 slutade. Allt som hände skedde så snabbt. Hann liksom aldrig stanna upp och tänka. Hann aldrig ta in det som hände. För allt gick i en rasande fart.

Full gas. Vintern var jobbig. Januari började med att min bror blir sjukskriven för ryggbesvär efter en krock. Jamen….jag jobbar och täcker upp de timmar som behövdes.

Stod åtskilliga timmar bakom kassan ensam. Att äta eller dricka blev sekundärt. För att gå på toaletten var otänkbart då jag stod ensam. Vikten rasade och mensen försvann. Jag tyckte jag var smal. Men mina anhöriga sa att jag var mager.

Lagom till min brors återkomst blev min älskade katt Dana sjuk. Hon var min allra vackraste och finaste vän. Från början hade jag två katter. Men Scully tog jag bort 2006 när hon insjuknade i cancer. Varför skulle Dana bli sjuk? Hon som mötte mig vid bilen varje dag när jag kom hem. Hon som låg i mitt knä när jag behövde henne som mest. Våren 2009 fick hon somna in…

Dagen efter stod jag på jobbet igen. ”off”-läget var aktiverat. Sommarn kom. Det brukar betyda semester för de flesta. Jag planerade och vred och vände. Om jag minns rätt så var jag ledig fyra eller fem dagar i rad!

Men det var sommar. Min kropp skrek av smärta men jag bet ihop. Alla mina leder värkte. Jag minns att det var nu någongång som jag upplevde ångest i sin rätta betydelse för första gången. Det inträffade när jag skulle till att somna. Paniken kröp i kroppen och jag hyperventilerade. Var tvungen att springa ut och hämta luft. Ta inte i mig! Rör mig inte!

Välkommen ångest…. Fortsättning följer…

En händelse som tog mig hårt var när min Far fick en stroke. Vi två drev en spelbutik tillsammans. Den var vårat skötebarn. Vi arbetade mycket och hade edast en anställd på heltid och en på deltid. Vi hade som mål att arbeta upp butiken. För att driva spelbutiker var våran speciella nisch. Vi visste att vi var bra på det vi gjorde. Vi skapade en trogen kundkrets och vi var mycket omtyckta i kommunen.

Själva arbetet i butiken hade vi delat upp sinsemellan. Men vi kunde varandras delar så vi var mer som två kugghjul. Aldrig att det fattades något. Vi jobbade tätt ihop och trivdes med det. De två anställda vi hade blev nästa som medlemmar i våran familj. För det var så vi ville ha det. Inget vi och dem, utan bara vi.

Så kom september 2008. Fredag eftermiddag. I butiken fanns jag, min Far och våran deltidare. Jag står ute i kassan när min Far kommer ut från lagret. Jag hör honom säga: Min läpp har domnat. Jag måste till sjukhuset. Jag reagerade inte, jag agerade. Slängde butiksnycklarna till våran anställda. Slet fram bilnycklarna. Sen bar det iväg i ilfart. I mobilen hade jag 112. Brevid mig hade jag min Far. Hans vänstersida domnade allt mer. Jag gasade på med den stackars gamla bilen.

Jag körde in till ambulansingången på sjukhuset. Där möttes vi av flera läkare. Samtidigt som de får upp Far på en bår så säger de att jag måste flytta på bilen. Men vart tar ni Far? Var det enda jag fick ur mig. Kanske korkad fråga. Men det hade slagit slint. Sätter mig bakom ratten och kör mot parkeringen. Det är nu chocken kommer. Jag går ur bilen och sätter mig på trottoaren och skriker rakt ut. Tårarna forsar längs mina kinder.

Fortsättning följer….

7/2-2011. Dagens datum. Förra året inföll denna dag på en söndag. Jag minns den så väl. Men vill samtidigt bara glömma den dagen. Radera den ur mitt minne.

Allt var klart. Jag var helt lugn denna dag. Jag visste inte det jag vet idag. Att livet är värt att leva. Alla tragedier som hopat sig de senaste åren, var för många till antalet för att orka med. Jag hade gått och funderat under en lång tid på hur och när och var jag skulle ta vägen till himlen. Kastat idéer fram och tillbaka. Övervägt för och nackdelar. Just denna söndag kändes som en bra dag. Jag var nästan kusligt glad för att få det gjort. Jag hade planerat allt och säkrat husets fortlevnad.

Mitt hus var min ögonsten. Jag älskade mitt lilla röda hus på landet. Stugan var bara 45 kvm. Dragig och låg högt upp på berget. Från parkeringen var det 51 trappsteg upp. Inge kul på vintern direkt. Men jag älskade detta hus. Torrdass och braskamin. Visst var det stunder jag förbannade detta. Vintertid var det lite kallt inne på morgonen. Kanske runt 15 grader. Men det var just detta som även var charmen.

Första gången jag la ögonen på torpet så visste jag att jag ville ha det. Envis som jag är så blev det verklighet. Många timmars renovering och många svordommar senare var det här jag fann ro.

Jag hade en försäkring på banken. Den tog jag samma dag jag förvärvade huset i april 2002. Så jag visste att om jag skulle förolyckas så skulle mina skulder på huset bli noll, och mina anhöriga skulle kunna sälja huset och få ut alla pengarna.

Jag tänkte aldrig på att mitt beslut kanske skulle få konsekvenser. Jag tänkte snarare: Varför leva för att andra vill. Jag måste ju själv vilja leva. Såhär efteråt har jag insett att min djupa depression började långt innan jag stod på perrongen vid t-banan. Jag har förstått att det var en serie av händelser som sänkte mig allt djupare. Det jag gick igenom på 28 månader var alldeles för mycket för vad en människa kan klara av.

Jag förstod inte. Jag var ju den starka. Såg ner på folk som inte orkade med trycket. Det var ju bara att bita ihop. Nu…Är jag mer ödmjuk. Jag omfamnar livet.

Fortsättning följer….

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

Jag ser tillbaka på det året som gått. Jag ser mina framsteg. Jag ser även allt det svarta som jag gick igenom. Har försökt att sortera och bearbeta. Men jag tror inte jag är färdig med det som skedde. För tankarna de sista dagarna har varit många och besvärliga.

Nu när min medicinering är på rätt köl och jag har börjat vakna till liv. Då kommer även de jobbiga tankarna. Sådant som jag dolt i mitt inre. Har nu kommit upp till ytan. För nu är allt så klart. Jag ser tillbaka och vill helst inte minnas. Jag vill inte tänka på att jag för ett år sedan var på väg att avsluta mitt liv. Det är känslor och tankar så laddade med ångest och tårar.

Jag ska försöka skriva av mig. De närmaste dagarna kommer jag att ”avslöja”  vad som rörde sig i mitt huvud. Jag vill berätta vad som fick mig att ta beslutet. Vill berätta för Er. Jag vill att Ni ska få läsa hur jag hamnade där jag är nu.

Berättelsen börjar imorgon den 7/2-2011. Årsdagen. Så tills dess….

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

Visst är det härligt när allt fungerar. Visst är det härligt när allt är okej. När alla bitarna ligger på rätt plats. Jag vet inte hur många bitar mitt pussel har. Jag vet inte hur många bitar som fattas. Det enda jag vet är att det inte är komplett. Dessvärre vet jag inte vart jag ska börja leta efter mina delar. Så hittar Ni nån del som det står T på, kan jag få den då?

Jag har tagit många vingliga steg framåt på min krokiga väg. Jag har famlat mig fram i mörkret. Framåt ska jag. Framåt. Men det är läskigt och skrämmande. Detta kan sammanfattas med en textrad:

Jag vill inte tänka framåt
Men är livrädd att fastna här

För det är nämligen precis så jag känner. Min framtid är långt borta. Så långt kan jag inte se. Den döljs av dis och dimma. Jag kan se till om en timme eller två. Inte imorgon, inte nästa vecka eller månad. Jag försöker att ta en dag i taget. Leva här och nu. Se det som är, och hoppas på att det som kommer är bra…..

Idag är det en dag som kommer bli fylld av barnskratt. Min systerdotter blir hela tre år! Så det blir kalas med tårta och saft. Moster är på G! Ses snart min lilla prinsessa!

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

Då jag tycker att mitt dåliga och sjuka psyke är tungt nog att bära. Hade det varit underbart att få slippa resten av värken i kroppen. Trasig själ och trasig kropp. Idag är det en dag av mycket smärtor. Både inne och utanpå. Tänker skriva av mig detta så kanske det onda försvinner.

• Vänster knä: Främre knäsmärtor.Drabbar nästan bara kvinnor. Kommer aldrig bli bättre bara sämre.
• Höger fotled: En gammal stukning som jag aldrig tagit hand om.
• Höger handled: Ganlion. Brosk-knöl. Överansträngning.
• Höger handled: Vet inte vad det heter. Men nerver ligger i kläm.
• Höger armbåge: Kronisk musarm.
• Ländrygg: Ingen diagnos.
• 10 fingrar: Reinolds syndrom. Eller i folkmun vita fingrar. Dålig blodcirkulation. Nedärvt i generationer.
• Alla leder: Överrörlig. Ligament slitningar.
• Psyket: Ojojojoj…..Säger inget.

Åh va skönt det var att få klaga! Brukar inte beklaga mig över mina konstanta smärtor. Men vissa dagar är det överjävligt! Nä nu tar ångesten över, så jag väljer att gå till sängen och sova. God natt!

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

Tänk om. Tänk ifall. Tänk kanske. Finns det en framtid. Någonstans där. Inte ännu här. Men snart….

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

Jag vet att det är min depression som får mig att falla. Fallen kommer inte lika ofta längre. Men de kommer alltid lika plötsligt. De kommer med tårar och bröstsmärtor. Ångesten ökar och jag får svårt att andas.
Känslor som inte går att tvätta bort. Känslor om misslyckande. Känslor som slår emot mig med en väldig kraft.
Ensamheten är så påtaglig. Jag ser i almanackan att jag nu bara är en vecka från årsdagen. Ett år har gått och jag lever.

Vart finner jag styrkan att fortsätta? Har uträttat så mycket de sista dagarna. Har varit så glad. Men från en klar himmel kom mörkret. Jag vet inte varför. Jag vet inte när det vänder. Ibland tar det minuter. Ibland timmar eller dagar.
Bara att uthärda..

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

Prutt är ett bra ord att sammanfatta denna dag med. Inte för att det hänt något speciellt. Mer att den äckliga ångesten stryper mig! Vill inte ha. Vill inte ha. Kan min ångest förstå det?

Har inte lyckats få ett enda litet seriöst svar på mina blocket-annonser. Så jag får ta nya tag i morgon. För snart är det onsdag. Det betyder snart helg och dartmatch!

Något att se fram emot.

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

Låter lite som om jag satt ut en kontaktannons. Men så är inte fallet. Singellivet leker och jag får inte vara med. Nåväl..

Jag tog två beslut igår. 1: Sälja den flashiga mobilen eftersom jag inte har någon användning av att facebooka i tid och otid. 2: Sälja min ögonsten Skruttan. Det första var ett lätt val. Hellre pengar i handen än en onödig pryl. Men min bil…Innerst inne vill jag slippa sälja henne. Men jag ser inte det lönsamma i det hela. Jag åker mycket lite bil. Så amorteringar och räntor på billånet på 1300 i månaden är inte försvarbart i min trasiga ekonomi.

Så det första jag gjorde när jag vaknade var att lägga ut mobilen till försäljning på blocket. Valde den först då den inte har något känslomässigt värde för mig. Sedan for jag till psykologen. När jag kom hem och öppnade mailkorgen så hade det kommit ett par mail. Jag började att ringa till den som svarat först. Men jag förstår inte varför de inte ringde när jag lagt ut mitt nummer i annonsen. Jaja…

Efter att ha ringt alla fem så sitter jag nu fortfarande med mobilen här. Om priset var för högt? Absolut inte! Snarare tvärt om! De som jag pratade med ville pruta eller byta till en annan mobil. MEH!Fattar Ni inte hade jag lust att skrika i luren. Om jag hade velat ha ett byte så hade jag väll skrivit det! Den sista jag pratade med som faktiskt ringde av egen maskin. Han ville att jag skulle åka 2 mil till honom och överlämna mobilen och att jag skulle gå ner 300 i pris?! Tillåt mig småle!!! Hur tänkte han nu undrar jag?

Bilen la jag ut på blocket först efter lunch. Då jag velat fram och tillbaka. Pratat med diverse kompisar om vilket pris som kunde vara rätt. Fick ett mail tillbaka nästan omgående. Vajjurt! Nu blir det affär! Jag såg tusenlappar flyga i luften och jag dansandes medan de föll över mig. Jag ringde. Killen i andra änden av luren sa: Det är ett missförstånd! Sen la han på. Snopet va?

Vart finns de seriösa köparna. Ja inte på blocket i alla fall. Lite trumpen är jag nu. Jag har en ”ny” liten bil på gång. För billös vill jag inte vara. Eller kan inte vara helt enkelt. Har glömt hur man åker kollektivt! Hahhahhaha!!!!!! Bilen jag har tingat är bra. Jag har ägt en liknande för några år sedan. Så jag vet att det är en bra bil. Om jag nu får vad jag vill ha för Skruttan så blir det pengar över! Först betala tillbaka billånet. Sen köpa ”ny” bil. Och vipps så har T lite pengar!

Kanske kan bli en sådan där platt teve. Känns lite nittiotal att vara ägare till en bull teve !

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

Mitt ego behöver en knuff.

http://www.facebook.com/pages/Lilla-T/149070018477858 om Ni vill så gilla denna sida så uppdaterar jag med jämna mellanrum.

http://589900.spreadshirt.se/ köp Lilla-T kläder.

https://www.payson.se/SendMoney/?De=Lilla-T&Se=tesabiten%40hotmail.com&Cost=0&Currency=SEK&Gr=1 om du är rik så skänk en slant till en fattig Lilla-T

http://synpunkt.svenskablogg.se/ Läs om mina bravader

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T