lilla-t i stora världen

7/2-2011. Dagens datum. Förra året inföll denna dag på en söndag. Jag minns den så väl. Men vill samtidigt bara glömma den dagen. Radera den ur mitt minne.

Allt var klart. Jag var helt lugn denna dag. Jag visste inte det jag vet idag. Att livet är värt att leva. Alla tragedier som hopat sig de senaste åren, var för många till antalet för att orka med. Jag hade gått och funderat under en lång tid på hur och när och var jag skulle ta vägen till himlen. Kastat idéer fram och tillbaka. Övervägt för och nackdelar. Just denna söndag kändes som en bra dag. Jag var nästan kusligt glad för att få det gjort. Jag hade planerat allt och säkrat husets fortlevnad.

Mitt hus var min ögonsten. Jag älskade mitt lilla röda hus på landet. Stugan var bara 45 kvm. Dragig och låg högt upp på berget. Från parkeringen var det 51 trappsteg upp. Inge kul på vintern direkt. Men jag älskade detta hus. Torrdass och braskamin. Visst var det stunder jag förbannade detta. Vintertid var det lite kallt inne på morgonen. Kanske runt 15 grader. Men det var just detta som även var charmen.

Första gången jag la ögonen på torpet så visste jag att jag ville ha det. Envis som jag är så blev det verklighet. Många timmars renovering och många svordommar senare var det här jag fann ro.

Jag hade en försäkring på banken. Den tog jag samma dag jag förvärvade huset i april 2002. Så jag visste att om jag skulle förolyckas så skulle mina skulder på huset bli noll, och mina anhöriga skulle kunna sälja huset och få ut alla pengarna.

Jag tänkte aldrig på att mitt beslut kanske skulle få konsekvenser. Jag tänkte snarare: Varför leva för att andra vill. Jag måste ju själv vilja leva. Såhär efteråt har jag insett att min djupa depression började långt innan jag stod på perrongen vid t-banan. Jag har förstått att det var en serie av händelser som sänkte mig allt djupare. Det jag gick igenom på 28 månader var alldeles för mycket för vad en människa kan klara av.

Jag förstod inte. Jag var ju den starka. Såg ner på folk som inte orkade med trycket. Det var ju bara att bita ihop. Nu…Är jag mer ödmjuk. Jag omfamnar livet.

Fortsättning följer….

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

This entry was posted on måndag, februari 7th, 2011 at 8:49 and is filed under Min Story. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.