Utbränd Part VI
Så blev det en dag i September. Lite osäker på när. Men det spelar mindre roll. Strax före lunchtid är det lugnt i butiken. Jag stod ensam bakom disken när en man närmar sig. Han sträcker mig en ATG-kupong. Jag kör bongen men maskinen piper. Så jag tittar på kundens kupong för att rätta till felet.
Då försvinner synen på mitt vänstra öga. Jag försöker att spela oberörd och kisar med ett öga på kupongen. Men det blir inte bättre och nu ser jag vattendroppar framför det högra ögat. Som tur är kommer en av mina anställda precis till jobbet. Jag ber om att bli avlöst. Jag säger nåt i stil med: Kan du ta över här? Jag ska gå in på kontoret och svimma.
Jag sätter mig på en stol inne på lagret. Det kryper i kroppen och min högra sida domnar och sticks. Även när jag blundar ser jag vatten framför mina ögon. Jag känner hur pulsen ökar och paniken kommer krypande. Tänker: Är det en stroke?
Ringer till sjukvårdupplysningen, som säger att jag bör uppsöka läkare per omgående. En vänlig kund kör mig dit. Väl där blir jag lagd på en bår med en massa sladdar kopplade till mitt bröst. Efter ett tag känner jag mig ganska bra. Det som skedde var att jag fick ögonmigrän och en ångestattack. Känner mig larvig som besvärat den överfulla akuten. Jag tar en taxi tillbaka till jobbet.
Men mina anställda försäkrar mig om att de klarar sig utan mig resten av dagen, så jag kunde köra hem. Mot läkarens order. Jag fick under inga omständigheter framföra ett fordon i det skicket jag var. Dagen efter jobbade jag på som vanligt. Med vanligt menar jag sex dagar i veckan och med ett snitt på över sjuttio timmar i veckan. Normalt.
Jag tog inte heller denna varningssignal på allvar. Min kropp strejkade. Men jag körde på…
Fortsättning följer…..
Som det låter är det kanske inte så bra om Du blir den Du var förut?!
Den nya T. lär väl inte bli sämre! Men förhoppningsvis aningen förändrad. Såg ingen vad som var på väg? Men du var nog inte mottaglig.
Folk såg. Jag insåg aldrig….