Utbränd Part IV
Midsommar närmade sig 2009. Jag och min deltidsanställda bestämmde oss för att jobba denna helg. Hon hade inget speciellt för sig, så hon ville jobba. Det föll sig så bra. För vi behövde nog vara två på midsommardagen då V75 skulle gå.
Midsommarafton stängde vi tidigt. Redan klockan 14:00. Underbart med en halvdag. Innan vi skiljdes åt så önskade vi varandra en trevlig midsommar. Jag minns att hon var så glad. Det var det sista jag såg av henne….
Dagen efter skulle hon börja 10:00. Men klockan gick. Jag tänkte väll att hon hade försovit sig. Jag ringde men fick inget svar. Butiken började fyllas med folk och jag visste inte hur jag skulle klara av dagen. Min mor kom till undsättning. Tack.
Så kom jag på. Hon var ju släkt med killen som ägde pizzerian bredvid min butik. Jag frågade honom om han hört något. Det dröjde inte länge innan han kom inrusandes i butiken med Aftonbladet i högsta hugg. Jag tittade på framsidan. Jag såg men förstod inte. Han pekade på bilden som föreställde en ihoptryckt bil mot ett brofundament…
Jag minns inte riktigt. Jag orkade inte närvara på begravningen. Jag skickade en stor bukett blommor från oss alla. Både kunder och medarbetare. Det var en hemsk upplevelse.
Men det fanns liksom ingen tid att sörja. Min bror hade precis blivit pappa och jag sökte åter igen efter någon som kunde komma och arbeta.Som tur var hittade jag en kille per omgående som dessutom hade de kvalifikationer som krävdes. Pju…
Det där läste jag om i tidningen .. usch så hemskt .. hela livet framför sig ..
Tur att D kom till undsättning ..
Kram
Älskade Vännen! Det är inte Dig det är/har varit fel på! Du är ett offer för omständigheter Du inte kunnat råda över. Du har redan fått fler smällar än många får under helt långt liv. Jag hade ingen aning om denna olycka. Men nu håller det på att vända. I och med att Du vågar ta upp allt hemskt i ljuset och berätta för alla oss andra.
Tack!
Det är skönt att kunna skriva om det.
Att dela med mig av min börda.
Tack alla Ni som är med mig på min resa!