Utbränd Part II

En händelse som tog mig hårt var när min Far fick en stroke. Vi två drev en spelbutik tillsammans. Den var vårat skötebarn. Vi arbetade mycket och hade edast en anställd på heltid och en på deltid. Vi hade som mål att arbeta upp butiken. För att driva spelbutiker var våran speciella nisch. Vi visste att vi var bra på det vi gjorde. Vi skapade en trogen kundkrets och vi var mycket omtyckta i kommunen.

Folk kom till våran affär alla dagar i veckan. Ibland bara för att titta in och säga hej. Vi sålde andelar till hästarna och tipset. Vi var våran egen expert. Sällan vi satte något som gav pengar. Men vi sålde bra och ökade butikens omsättning, bara för att vi var vi.

Själva arbetet i butiken hade vi delat upp sinsemellan. Men vi kunde varandras delar så vi var mer som två kugghjul. Aldrig att det fattades något. Vi jobbade tätt ihop och trivdes med det. De två anställda vi hade blev nästa som medlemmar i våran familj. För det var så vi ville ha det. Inget vi och dem, utan bara vi.

Som alla vet så är det inte billigt att ha arbetskraft på helger och röda dagar inom handels. Så dessa tog vi själva. Att arbeta helger och andra helgdagar medförde att kontakten med vänner och släkt och familj blev lidande. Men detta var något vi skulle göra under ett par år. Satsa allt och lite till.

Så kom september 2008. Fredag eftermiddag. I butiken fanns jag, min Far och våran deltidare. Jag står ute i kassan när min Far kommer ut från lagret. Jag hör honom säga: Min läpp har domnat. Jag måste till sjukhuset. Jag reagerade inte, jag agerade. Slängde butiksnycklarna till våran anställda. Slet fram bilnycklarna. Sen bar det iväg i ilfart. I mobilen hade jag 112. Brevid mig hade jag min Far. Hans vänstersida domnade allt mer. Jag gasade på med den stackars gamla bilen.

Jag körde in till ambulansingången på sjukhuset. Där möttes vi av flera läkare. Samtidigt som de får upp Far på en bår så säger de att jag måste flytta på bilen. Men vart tar ni Far? Var det enda jag fick ur mig. Kanske korkad fråga. Men det hade slagit slint. Sätter mig bakom ratten och kör mot parkeringen. Det är nu chocken kommer. Jag går ur bilen och sätter mig på trottoaren och skriker rakt ut. Tårarna forsar längs mina kinder.

Vad gör jag nu? Vem ska jag ringa? Hur gör jag? Alla tankar hopar sig och blir till ett virr varr. Jag minns det knappt. Men jag ringde till Mor. Konstigt nog lyckades jag samla mig. Gick in på sjukhuset och letade rätt på Far. Han var i goda händer. Läkarna var glada för att han kommit in så fort. Nu kunde de sätta in effektiv medicin. Min Far mår idag bra.

Fortsättning följer….

6 Responses to “Utbränd Part II”

  1. Marianne Says:

    ”….bara för att vi var vi.” skrev Du nyss. !!!

    Bara för att Du är Du.

    Läs, lyssna till Ditt inre.
    Du är fullt medveten om att Du duger just för att DU ÄR DU.
    VIKTIGT!!!
    Inte för att Du jobbat alla röda dagar.

  2. Hugo Says:

    Ja, jag minns det så väl. Kommer ihåg att det tog hårt på Lilla-T!

  3. Maria Says:

    Om du bara visste hur många vännder DU har kvar, även om den aktiva kontakten blivit lidende, inte bara från din sida!!!

    Älskar dig gumman!!

  4. Anna Says:

    finns alltid här det vet du .. skönt att far din mår bra idag .. jag hoppas att du en dag får må bra du med gumman Kramar syns på onsdag hoppas jag

  5. tobbe å Says:

    mdigt , starkt och helt fantastiskt att du vill bjuda oss på dessa smärtsamma upplevelser !!!! känns som att detta kommer att ge dig otroligt mycket när du har avhandlat den här tiden i ditt liv . sitter här och hejar på dig !!!! kan till och med ha kommit en tår emellanåt ;) tycker detta är helt rätt !!!!

  6. Lilla-T Says:

    Tack för alla vackra ord!
    Det är jobbigt att skriva detta. Men jag vill. Eller snarare behöver skriva av mig.

    Detta är den nakna sanningen om hur man ”lyckas” med bedriften att bli utbränd.

    Kram på Er alla ;-D

Leave a Reply

Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu