La Grande Finale
De sista månaderna av 2009 är en aning suddiga. Mycket som jag inte kan sortera. Jag minns fragment. Jag jobbade som en tok. Sen minns jag snöskottning, matkassar och stress.
Januari 2010 var planeringsmånad. Jag dubbelkollade allt. Såg till att radera alla kortkoder ur mobilen. Pratade med banken om hur mina försäkringar såg ut. Sen var det bara att invänta rätt dag.
Söndagen den 7 februari 2010 kändes som en mycket bra dag. Jag var totalt lugn. Förutom ångesten som tryckte mot min strupe lite då och då, så var jag nästan glad. Glad för att få slippa kämpa en dag till. Slippa vakna varje morgon och släpa mig till jobbet och de problem som fanns där. Slippa slita för att få allt att gå ihop.
Efter jobbet denna Söndag begav jag mig in till stan. Parkerade bilen i ett p-garaget vid Olof Palmes gata. För där skulle någon hitta bilen tänkte jag. Gick upp och ut på Stockholms gator. Spatserade längs Drottning gatan. Fönstershoppade. Tog mig bort till T-Centralen. Ställde mig på perrongen. Minns inte vilken linje som gick där.
Min telefon ringde. Skulle jag svara? Vad skulle jag säga? Någonstans inom mig började det komma ett tvivel. Ville jag verkligen detta? Fanns det en annan väg? Så jag svarade i telefonen. Det var Far.
Resten är dolt i mörker. Minns knappt hur jag tog mig till bilen och ut ur stan. Minns inte. Körde bara. Jag minns tårar och kraftig ångest. Väl hos mina föräldrar kollapsade jag. Föll i apati. Okontaktbar.
Jag är min familj evigt tacksam. Jag är idag glad att de räddade mig. Jag är tacksam för att de än idag finns vid min sida och stöttar mig. De finns där varje gång jag faller. De finns där varje dag som är bra. De finns i mitt hjärta som bultar för dem….
The End
Föräldrarna är dom enda som verkligen finns jämt .. Dygnet runt … I både med och motgångar .. Hur man än mår finns dom kvar!!! Kram på alla hjärtans dag gumman!! Kram från mig till dig
måste komma ihåg att tacka din far för att han ringde precis då !! för annars kanske jag aldrig träffat dej ! du har med din blogg väckt en människa till liv …. var ett tag sen som jag hade kontakt med mina tankar och känslor . inte alltid positivt men det är som livet ska va . upp och ner !!!
det har varit fantastiskt att följa dej fram till idag . väldigt sorgset till en början för att sucksesivt bli mer och mer positivt . utvecklingen och framgången måste kännas underbar och ge dej en skjuts framåt och vidare i ditt liv . hoppas att du fortsätter att skriva .
kram/tobbe