lilla-t i stora världen

Vid tolv rycket idag hade jag samlat tillräckligt med mod till mig. Styrde först för att fylla lite bensin i Skruttan. Tankarna virvlade om jätte nålar och en darrhänt sjuksyster. Åkte i nervösdimma till sjukhuset. Måste ha varit en aning förvirrad för jag betalade parkering för två timmar! Det drabbar ju bara lilla fattiga jag.

Med tunga steg följde jag skyltarna till provtagningen. Tryckte för nummerlapp och satt mig ner för att vänta på min tur. Denna lapp blev både svettig och skrynklig innan mitt nummer visades på skärmen. Jag lämnade lite skamsen över den svettiga lappen till sjuksystern. Hon visade mig till en plats bakom ett skynke.

Vågade knappt sätta mig ner för tankar om flykt var så starka. Motvilligt mummlar jag mitt personnummer och systern knappar i datorn. Hon tittar på mig och frågar med polsk accent när jag tog min medicin sist. Jag svarar att jag nog vill ligga ned när de tömmer min kropp på blod. Sen flackar jag med blicken och svarar på frågan som jag tycktes ha glömt. Ett ögonblick sa hon och hasade iväg i sina foppatofflor.

Nu hade jag chansen att fly. Famlar med handen ned mot golvet för att greppa tag om min handväska. DÅ…… Kommer hon givetvis tillbaka. Jaha….Bara bita i det sura äpplet och jag började ta av mig min jacka. Hon satte sig på motsatt sida, tittade på mig. Nu rann svettpärlor längs ryggen. Men hon log och sa att jag inte kunde ta provet nu. VAFALLS! Så all vånda för INGENTING! Blev faktiskt lite upprörd för nu hade jag ju kapitulerat. Tydligen hade min psykolog utelämnat den lilla detaljen att för att ta provet får jag inte intagit medikament på tolv timmar!

Slokörad tackade jag för mig. Gick mot min bil som hade cirka en timme och fyrtio minuter kvar på tiden. Jaja. Satte mig i bilen och såg en dam närma sig betalapparaten. Jag vevade ner rutan och erbjöd henne min p-lapp. Damen blev jätte glad och log sådär som bara tanter gör. Styrde hemåt med en varm känsla av att ha gjort någon glad.

I morgon är det nya tag som gäller för provtagning. Känns som om det kommer gå som en dans. Kan ju inte behöva upprepa samma nervösa dag som idag.

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

Jag har aldrig varit mycket för att gå omkring i inredningsbutiker. Men igår mer eller mindre ramlade jag in i en. Nu när jag inte har plats eller ekonomi så hittade jag en massa underbara saker. Det jag fastnade mest för och som jag faktiskt velat ha i flera år, hittade jag nu. En jätte snygg amerikakoffert! Åhhhh….Den stod där och log mot mig. Prislappen var inte på fyrsiffrigt och kanske inte helt oöverkomligt om ett par månader. Den ska jag bara ha!

Butiken heter Chilli. Jag vandrade runt och såg mest ut som en fågelholk hela tiden. Tänk att det fanns en butik som visste vad jag tyckte om! Jisses! Hittade små prylar som jag nu satt upp på en att-köpa-lista-när-jag-har-råd. Det var den sötaste spargrisen , en väckarklocka och burkar med söta motiv. Jag har en förkärlek till burkar, och samlar på mig de jag gillar. Inte för att jag vet vad jag ska ha i dem, men jag är helt såld på burkar.

Tyvärr visade det sig att dessa produkter ej finns på deras hemsida och jag befarar att de inte finns i lager så värst länge. Så jag har skickat ett brev till jultomten och hoppas att han får det snart. För om jag vaknar upp en morgon inom en snar framtid som miljonär, så vet jag precis vart jag ska åka för att sätta sprätt på en del av min förmögenhet!

Detta glädjerus fick sig en törn när jag vaknade och insåg att termometern krupit en bra bit under noll. Hur kan SMHI göra så mot mig? Jag har inte bett om att vintern ska komma nu. Jag drömmer fortfarande om en vantfri månad. Så nu måste jag investera i en vinterjacka istället för fina inredningssaker. FY! Inget att hänga läpp över, men jag gillar det inte!

Ska idag ta mod till mig och åka och ta blodprov. Nu har jag skjutit på det alldeles för länge. Önska mig lycka till. Om min sprutfobi kan jag berätta för Er en annan dag. Sladda lugnt där ute alla Ni (och jag ) som fortfarande trotsar vinterns intåg och kör med sommardäck!

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

Idag tänker jag berätta för Er hur det är att bo hemma hos sina föräldrar vid trettiofyra års ålder. Givetvis är det både på gott och ont. Det goda uppväger ALLT! För hade det inte varit för mina underbara föräldrar och vänner hade jag inte suttit här idag. Jag är nog kan man säga en tonåring till sinnet just nu. Svallande humör, trotsig och förstås en slarver i mångt och mycket. Det skönaste att bo här är att hur tråkigt jag än tycker att det är så ser De till att jag äter och sover och framför allt sköter mina mediciner. Men det inbjuder även till en rad roliga händelser. Med tanke på min ålder kan Ni tänka Er att mina föräldrar inte längre är ungdomen själva. Så vissa saker förändras i takt med åldern. Det jag vill berätta är att hörseln är ett sinne som inte blir bättre med åren.

Jag och mina syskon har växt upp med en Mor som är hörselskadad. Hon bär hörapparater och läser på läpparna. Det roliga är att ingen kan höra på hennes tal att hon har mycket långt ifrån bra hörsel. Detta har aldrig varit något problem för oss och jag tror och hoppas att Vi blivit en aning mer förstående för att leva med ett handikapp. Vi talar tydligt och har aldrig en hand för munnen så inte Mor hänger med. Nu till berättelsen.

Huset här är utrustat med ett larm. BRA! Vilket innebär att ytterdörren har en sensor som skickar en signal till en dosa som låter PLING när dörren öppnas, och låter PLONG när dörren stängs. Smidigt sätt att veta om någon kommer in objuden till exempel. Min kära Far har inte heller han fullgod hörsel. Så nu när mitt rum ligger vägg i vägg med deras vardagsrum kan jag höra ordagrant vad som sägs på teven. Trevligt men inte då De gillar att höja volymen när det spelar dansbandsmusik! Och gärna stampa i takt så hela huset skakar! Jag höjer således i min tur min teve eller stereo. Ljudkriget kan börja! Hahahahah!

Så i natt. Jag var ute sådär härligt sent så man möter killen som delar ut morgontidningen. Om man nu kan kalla 02.00 morgon. Ingen lampa var tänd utanför så jag skramlade ett tag med nycklarna, men tänkte att vad spelar det för roll? De hör ju ändå ingenting. Tills…… Jag öppnar dörren så tyst jag bara kan. Pling! Attans! Jaja….ett pling kanske inte är så farligt. De sover nog djupt i denna arla morgonstund. Smyger försiktigt in och drar igen dörren jätte försiktigt för att inte väcka De mer om De vaknat av plinget. Då….. PLONG! Sådär ja! Om ingen varit vaken innan så var De garanterat vakna nu! Tack till Securitas som gör det totalt omöjligt för oss gamla ”tonåringar” att ramla in när helst Vi vill på natten! Nåväl. Nu kunde Vi alla somna tryckt bakom våran larmade dörr.

Idag blir det mys med Herr Katt som står på agendan. Alldeles för kallt för oss att vara ute idag anser jag. Eller är det bara en sådan där kram-dag?

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

Jag hälsar alldeles strax John Blund välkommen. Vill endast avsluta dagen med ett par rader ur en text.

Man lever bara två gånger

Man älskar bara en gång

Men den gången är alltid lika vacker

Och var gång är evig

Man lever bara två gånger

Man älskar bara en gång

Men den gången är alltid lika vacker

Och var gång har allt

Tack Lustans Lakejer för denna underbara låt. Min framtid ska bli mitt andra liv. Där jag skriver mitt manus. Att älska hoppas jag få uppleva igen. För om man bara kan älska en gång, så vore det rätt kört för mig !

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

Sömnen var tung och tröttheten började redan vid halv åtta igår kväll. Kände inte riktigt igen det jag kände. Alldeles stirrig och krypningar i kroppen. Somnade utslagen och svettandes i en hög på sängen. Fullt påklädd och sminkad. Glasögonen lyckades jag ta av mig. Andades tungt och varje kroppsdel kändes svår att röra. Mina fingrar var svullna och det gjorde ont att böja dem. Kroppen tycktes väga minst ett par ton.

Frukosten idag bestod av en del självömkan, en del ångest och en del stress. Nattens oro fortsatte. Hyper stressad men vet inte varför. Till lunch blev det ännu mer ångest, skuldkänslor och lite extra kryddad stress. Jag hade bestämt med min syster att gå på bio idag och äta ute. Hon ordnade med sin man att allt var under kontroll med barnen, så hon skulle kunna tillbringa dagen med mig. Vid tanken på att röra mig ute bland folk idag ger ångest. En klaustrofobisk känsla och en rädsla. Så självklart har jag skuldkänslor mot min syster. Hon säger att det inte är någon fara och att det kommer fler tillfällen. Men jag mår dåligt över det ändå. Syster, förlåt!

Jag fryser. Det är tjugo grader varmt inne. Men jag fryser. Mina fingrar är kalla och mina fötter kryper in under kroppen. Axlarna uppskjutna mot öronen som om det skulle hjälpa mig bli varmare. Snarare ett tecken på stress. Tar lite ångest till mellanmål och inväntar om ett par timmar middagen. Undrar vad som står på menyn?

Jag är jätte duktig på att trycka ned mig själv i skorna. Så för att öka den känslan har jag lyssnat på kärleksballader hela dagen. Så när jag redan mår dåligt kan jag väl må lite sämre när jag ändå håller på. Hade jag kunnat hade jag gråtit. Men har inga tårar kvar. De tog slut någon gång förra veckan. Men inombords är det sorg. Den bästa  ”depp”  låten som jag lyssnat på en sådär fem gånger idag är Thåström´s Flicka med Guld. Åhhh……Vilken begåvad musiker han är! Nu ska jag ta mig i kragen! På återseende!

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

Jaha då var det torsdag då. Hade tänkt att skriva av mig lite bitterhet. Så jag inte är ensam med den. Omtänksamt av mig va?

Idag är jag tom inombords. Tom på känslor och tom på energi. Kan varken känna hat, glädje, kärlek eller lust. Det enda som håller tomheten sällskap är ledsamheten. För jag är vilsen utan ett direkt mål. Jo att bli frisk, men inget mer. Jag har inget längre som jag kan kalla ”mitt”. Det som Vi alla vill känna är nog trygghet. Livet blir en aning tryggare om man har tak över huvudet, ett arbete att gå till, vänner och familj. Att livet har en mening och man vet att man gör nytta. Jag saknar mycket av detta och har ändå det mesta av det. Piruett!

I stunder som denna känns det ändå väldigt ensamt. Inte för att jag inte trivs att vara ensam, utan mer bara just ensam. Förstår Ni? Det finns en värld här utanför och jag vill inget hellre än att springa ut. Men det är någonting som tar emot. Något som håller mig tillbaka. Vet inte om det är av rädsla för vad som skulle kunna ske eller om det är någonting annat. Men jag känner ingen rädsla idag. Bara ett tomt hål. Eko!

Igår var min telefon sådär hånfullt tyst igen. Hade i och för sig ingen lust att prata, men så betydelselös jag känner mig. Jag vet att det är ett bekräftelse behov jag har. Idag tackar jag Dig som ringde och verkligen menade att vilja höra hur jag mår. Det värmde. Samtalet blev ganska kort, men det räckte. Jag fick veta att jag existerade och att jag betyder något för någon. Är förvirrad och vet inte riktigt om jag kan känna alla känslor Vi är utrustade med. Vet inte om det är något jag saknar som jag vill ha. Jag har många sidor och jag vet att en av dem inte vill vara ensam. Det jag vill är att ge kärlek. För någonstans djupt inne så har jag och vill ge kärlek. Samma sak att få känna mig älskad.

Just nu är det min katt som får min kärlek. Han börjar bli riktigt bortskämd. Det är honom jag längtar till när jag är på väg hem ifrån något. Det är honom jag pratar med om allt som tynger mig. Det är han som vilar i mitt knä när jag sitter vid datorn. Det är han som delar min säng och värmer den. Han är det finaste jag har och älskar honom så innerligt. För honom skulle jag kunna gå genom eld. Jag gör allt för att han ska ha det bra. Jag tror han förstår.

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

Fy att det har passerat tre dagar och jag sitter fortfarande bara här och gör just ingenting. Dagarna degar ihop sig till ett töcken. Ser inte riktigt vad som är eller har varit eller vad som kommer. Har ingen lust med något och bara tanken på aktivitet är jobbig. Att inte ha gjort något alls är också jobbigt. Jag känner mig en aning värdelös. Förr så kunde jag inte se mig själv med att göra ingenting. Mitt forna Jag skriker åt mig att ta mig i kragen! Sparkar mig hårt och mycket där bak. Men jag sitter ändå här. Slår dövörat till och ignorerar.

Jag tänker mycket. No shit! När jag idag satt i bilen flög tankarna bakåt i tiden. För det är mycket jag är arg på. Jag är nog ganska bitter trots att jag inte vill vara det. Men nu är jag inte en sådan person som kan rycka på axlarna och gå vidare. Det jag tänkte på idag var all tid som jag inte har haft. Jag är arg för att jag endast en gång som vuxen har haft tre veckors sammanhängande semester. Jag är arg för att jag är svag och inte har orkat. Jag är rent utsagt förbannad och besviken på att jag fallit. Jag vet att en ”ursäkt” är just att jag alltid har jobbat. Men för mig är det så fel. Jag har alltid älskat att jobba. Jag kan inte acceptera denna svagare version av mig själv.

Samtidigt kan jag inte tänka mig hur och vad och när jag ska arbeta igen. Har acklimatiserat mig till att vara ”sjuk”. För på något skruvat sätt så gömmer sig delar av mig i detta. Jag blir ursäktad när jag inte orkar. Jag kan sova länge eller inte alls för jag är sjuk. Javisst är det mycket jag skulle vilja göra men då tryter orken. Om jag inte var galen innan så är jag det helt klart nu.

Jag är två Lilla-T. En stark som just nu. Då jag har en massa energi och ilska, som jag vill göra något bra av. Sen har jag mitt svaga jag. Dyker upp utan förvarning och stannar olika länge. Jag tycker allt bara är så tröttande med två Jag. Om jag tycker det, hur ska då Ni tycka? Hur vet Ni vem Jag är? Känner för att ställa mig upp och fylla mina lungor för att skrika. Hur ska jag göra med allt?

Jag  kan inte förändra det som varit. Men jag kan påverka och besluta om hur min framtid kommer att se ut.

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

En natt av konstant hostande tog på krafterna. Var uppe vid fyra och drack hostmedicin. Hjälpte lite och somnade om. Denna något hackiga sömn gjorde att jag inte vaknade förrän klockan elva. Precis som alla andra dagar jag vaknar sent, så känns det som om hela dagen är förstörd. Men det är den inte vid en närmare eftertanke. Så idag blev inget gjort. Inte för att dagen är slut än på många timmar, men det är liksom ingen idé att börja något projekt nu.

Sitter vid mitt skrivbord och lyssnar på musik när jag planlöst surfar runt på nätet. Börjar smått att tröttna på att höra samma låtar om och om igen hela dagarna. Kanske ska sätta på radion istället. Kan vara skönt att höra röster. Tröttsamt om man lyssnar på en sådan där reklamkanal bara. Lika trist på radio som på tv.

En sak jag borde göra är att åka till den nyöppnade stormarknaden idag. Där har de väldigt bra pris på vindruvor den här veckan. Det är så gott. Jag är egentligen sugen på choklad, men har lovat att skära ned kraftigt på det. Så vindruvor blir ett bra substitut.

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

Äntligen är ordningen återställd! Underbart med vintertid! Balansen total. När jag blir president kommer fenomenet med sommartid att försvinna förgott. Vem kom på att vi vill ändra en timme på våren? Detta innebär enbart en massa problem. För varje år då vi ska ställa om klockan kommer diskussionen. Är det fram eller bak vi drar klockan? Jag har hört kom-ihåg-ramsor, den ena värre en den andra för hur vi ska veta åt vilket håll timmen ska. Kvällstidningarna har extra stora feta artiklar så vi inte ska glömma. Trots alla påminnelser är det lika roligt varje gång att höra från vänner och bekanta om hur de kom för sent eller för tidigt till jobbet just denna morgon.

Mitt stora problem med sommartid är att det liksom stjäls en timme bara sådär utan straff! Jag har provat lite olika knep för att inte den timmen ska kännas så mycket. Den ena är att gå och lägga sig en timme tidigare kvällen innan. Det resulterar oftast i att jag ligger klarvaken, och inväntar att timmen försvinner mitt framför ögonen på mig. POFF! Och så är den borta. Lika förvånad varje år. De år jag lyckats somna i tid och vaknar nästa morgon, då är jag likförbannat trött och sur för att ”min” timme är borta. Så hur jag än vrider och vänder på det så är jag alltid lika irriterad.

Från det att klockan ställts fram och tills den går tillbaka jagar jag denna timme. Makalöst. Men jag är i gott sällskap av Far. Han är lika ilsken som jag. Mina motståndare hävdar att det är sååå mysigt med ljusare kvällar. Jag säger : KÖP EN LAMPA! JAG LIDER!

Men äntligen äntligen är det ordning på torpet igen! Mina klockor tickar åter som de ska. Nöjd. Ett litet litet problem bara. En fråga. Varför har vi inget namn på denna timme? Måste komma på ett riktigt elakt namn åt den. Skönt att det dröjer länge tills den kommer och bråkar med mig igen.

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

Har lyckats förstöra smaken på vinstkaramellen. FY! Den som var så söt. Var förstås tvungen att kasta pil idag. Eller inte riktigt tvingad, jag hade helt enkelt lust för det. Som Ni kanske förstår så skulle jag ha stannat hemma. Attans vad dåligt det gick. Är däremot glad över att jag vågade visa mig ute bland folk iförd glasögon. Kan konstatera att det är i mitt huvud det är fel. För ingen stirrade eller pekade finger som jag hade målat upp i huvudet innan jag kom till dartlokalen.  Strålande. Är på tiden att jag dödar den krummiluren för gott, och varierar linser med glasögon. Om inte annat för att i fortsättningen skona mina ögon.

De senaste veckorna har jag gjort upptäckten att jag är lite snedställd. ??????? Jo det stämmer. Jag har en förkärlek till det sneda och vinda. Låt mig förklara. När jag sover gör jag det helst på tvärsen. Huvudet på en kudde uppe i ena hörnet och kroppen tvärs över, så fötterna är på sidan av sängen istället för vid fotändan. Underbart! Om ni inte provad så har Ni missat något väsentligt! Jag har som tur är lika bred säng som jag är lång, så för mig finns det liksom inget som är uppe eller nere eller sidan. Herr Katt har fått lära sig att det är så jag sover, och han har anammat stilen utan att protestera.

Mina perfekta fickparkeringar är även dem en aning sneda. De sista gångerna får jag inte riktigt till bakpartiet, så det är alltid längre från trottoaren bak än fram. Inget världsligt men en aning småroligt. Kan berätta att när livet inte är så spännande är man väldigt lättroad! Jag gör med all säkerhet fler saker på snedden och jag lovar att berätta när jag kommer på dem.

I morgon har jag många saker på min att-göra.lista. Det viktigaste är att beställa tid hos veterinären till Herr Katt. Upptäckte igår att han inte har några framtänder. Därav att jag aldrig tycker att han biter hårt när vi busar. Min teori är att de har blivit utslagna. Det är nämligen så att jag förbarmade mig över den lilla kissen då dennes matte och husse flyttade från villa till lägenhet. Herr Katt var van att vara ute och ville inte finna sig i att vara instängd. Så vid ett obevakat ögonblick hoppade han från balkongen. Kruxet var att han befann sig hela sju våningar upp! Han klarade fallet utan synliga skador. Därför har jag antagit att det är vid nedslaget som tänderna kan ha rykt. Sen är det lite smått som skall göras, och mina förhoppningar är att bocka av listan punkt för punkt.

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

Vaknade med igenmurade ögon.Tror jag kammat hem en ögoninflammation. Det är bara att skylla sig själv för att man är så lat! Ingen bra start på en lördag. Sov visst med linserna igen, fast jag lovat att inte göra det. Förlåt. Så linserna åkte ur och glasögonen åkte på. Trivs verkligen inte! Har tyvärr inget annat val när min syn är väldigt dålig. Blev närsynt i tidig ålder och fick en massa gliringar från andra barn. Så med ens jag var stor nog för linser så lades glasögonen på hyllan. Åren där emellan var något suddiga. Fick sitta längst fram på lektionerna så jag såg vad läraren skrev på tavlan. När jag var ute tittade jag alltid ner i marken. Fruktansvärt rädd för att vinka till ”fel” människor.

Glasögonorm var ett av mina smeknamn i skolan och gjorde djupa sår i själen. Det hänger fortfarande kvar. Jag vill helst inte visa mig offentligt nu. Så jag ber till högre makter att det här går över per omgående. Synden straffar vissa direkt, men jag har klarat mig förvånandsvärt länge med att inte sköta linsbytena som man ska. Nåja….Det går över.

Nu när jag är på gång med att tycka synd om mig själv kan jag lika bra fortsätta. Tror att min förkylning är en luftrörskatarr som jag hade för inte allt för länge sedan. Åker till doktorn på måndag morgon så det går över lite snabbare än sist. Så jäkla trist bara att jag måste dra på en förkylning. Tycker att det räcker med det psykiska gott och väl. Jag har så det både räcker och blir över. Någon som vill ha en krummilur eller två? Hahaha!

Jag gjorde som jag skrev igår och åkte in till stan på kvällen. Än en gång en formidabel fickparkering! Sen behöver jag inte berätta att jag parkerade i en lucka som lämnades av en kombi bil! Så Skruttan fick gott om plats. Nu var det dax för lottad dubbel i dart. Kanon kul. Blev lottad med en kille som spelar i högsta serien. Inte mig emot! Jag måste skryta och säga att jag inte har kastat så här bra på mycket mycket länge! Vi var ett super bra dubbelpar. Vi vann över alla vi mötte och stod vid midnatt som vinnare! Så skönt! I finalen tappade jag allt av vad dart innebär och var jätte nervös. Pilarna halkade och trillade hit och dit över hela tavlan. Min partner spelade underbart och det var därför vi vann. Måste lära mig att kontrollera min nervositet bättre. Då slipper medspelaren behöva dra ett så tungt lass. Men det gick vägen och idag är jag bara så nöjd. Spela dart idag? ICKE! Den här vinstkaramellen ska jag suga på i några dagar!

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

Kom i säng sent igår. Många tankar. Vaknade någon gång på natten av att jag gav Herr Katt en härlig bredsida. Pang! Oups. Inte riktigt meningen att spela fotboll mitt i natten. Snäll som han är sa han inte ett knyst utan tittade lite yrvaket, och lade sig sedan uppe vid kuddarna. På säkert avstånd från en sparkandes sovandes matte. Vaknade som vanligt av Mor när hon kom med morgon medicinen. Drog mig en stund för att sedan gå upp och göra mig i ordning för morgonens möte med Herr Överpsykolog. Tittade i spegeln. PANG! Tror den gick i tusen bitar! Synen av min spegelbild var en hiskelig upplevelse. Mina ögon totalt rödsprängda och sissådär en handfull finnar lite här och var i ansiktet.

Lärdom ett idag: sov inte med linser och ät inte så mycket choklad! Det är inte för inte det heter endagslinser eller? Men finnarna kan faktiskt vara ungdoms relaterade! Hahaha! Är mentalt runt sexton så det är nog inte chokladen eller förkylningens fel.

Lärdom två: det går visst att köra bil med tumvantar. Nyfikna jag måste självklart prova istället för att lyssna på Mor. Tonårstrots på riktigt hög nivå! Hahahaha!

Mötet på psykmottagningen gick bra. Satt i väntrummet och sneglade på de andra som väntade. Funderade på vad de kunde lida av som gick hit. Sen insåg jag hur dum tanken var. Det syns inte på mig heller att jag är hyffsat trasig inombords. Eller? Mötet varade en kvart och jag gick därifrån med ett recept och nya sjukintygspapper. Kvällstablettens dos fördubblades då den även ger den antidepresiva tabletten en extra knuff. Fick fortsätta med mina ångestdämpande tabletter. Ingen idé att försöka mig på en nedtrappning än med tanke på min höga ångest. Trots vanebildningen så gör de mer gott än ont.

Han rådde mig att fortsätta min samtalsterapi med min psykolog minst en gång i veckan. Fick även rådet att om jag inte kan hantera min situation, så fanns det en dörr öppen för att kunna bli inlagd. Fick en remiss till Danderyd för blodprovs tagning. För att kontrollera halterna av ämnena i kroppen som finns där av medicinerna. Så jag var rätt nöjd när jag gick därifrån. Vid förra mötet var jag mycket besviken. Kände mig inte riktigt förstådd. Då verkade han så stressad. Men nu var det annorlunda. Mycket berodde på att jag nu var helt ärlig om hur jag mår. Annars när jag kommer till en läkare så säger jag alltid att det är ganska okej. Jag överlever. Men nu tömde jag allt. Berättade om akuten besöket och hjärtklappningen, ångesten, mardrömmarna och min allmänna nedstämdhet. Han förklarade min hjärtklappning som ett tecken på att jag mår dåligt och inte en biverkan av tabletter. Det kändes faktiskt skönt att höra. För jag tror mig inte må så dåligt som jag verkligen gör. För jag klarar mig i de flesta situationer nu. Men det är inte rätt att vara nere alla dagar i veckan. Att fortfarande inte kunna läsa eller förstå hur saker och ting hänger ihop.

Ska passa på att gå en promenad nu när solen skiner. Underbart skön luft. Lite kallt men inte vinterjacks kallt, bara tumvantskallt! Ska förhoppningsvis orka trotsa det lilla som är kvar av förkylningen och åka in till stan i kväll. Sweet!

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

Äntligen börjar värken i huvudet att avta. Abstinensen är stillad så då ska väl allt vara bra då? Inte på långa vägar! Jag ska träffa överpsykologen imorgon och diskutera min medicinering. Det känns inte som om jag har rätt sort eller dos. En tanke finns även att träffa någon annan för att få ett andra utlåtande. Nackdelen då är att behöva gräva upp allt än en gång, och börja om. Fördelen är att få en till som förhoppningsvis styrker att jag är på rätt väg.

Just nu är jag väldigt arg och ledsen. Jag har mycket som fladdrar i huvudet. En massa tankar som jag inte vill ha. En stor del handlar om min väg tillbaka. Om varför jag gör den. Det har hittills bara varit en återvändsgränd. Visst kommer jag en bit längre för varje vecka som går. Men jag är så förbannat trött och vill ta en paus. Det är mycket ansträngande att gå utan att veta vart det leder. Till vems nytta kämpar jag? Jag får höra från alla håll att det blir snart bättre och att jag ska kämpa på. Men jag orkar inte! Vad är det som säger att det blir bra sen? Är det för att jag fått min ”dos” av ont som gör att det rent procentuellt måste bli bättre? Jag menar, tänk på roulette. Om det kommer tre svarta i rad, så säger oddsen att det borde bli rött. För ju fler av samma i rad ökar chanserna för att det inte händer igen. Så ser det kanske ut för mig, eller? Att efter alla år av tragedier som avlöst varandra måste det någon gång vända. Eller när vet jag att det inte blir värre? Jag vet att jag ältat detta ämne både en och två gånger, men jag vill hellre veta än att famla i mörkret.

Det jobbigaste är att inte ha klurat ut meningen med livet. Tror att vi alla någon gång ställer oss den frågan. Och svaret blir olika för olika människor. För mig handlar det om att jag verkligen inte har en aning. Inte ens en liten gnutta av vetskap. Jag har frågat några nära om de kan ge mig en anledning att leva. De har alla svarat: För att du är älskad och du gör oss glada. HALLÅ! Jag tycker det är jätte skönt att höra. MEN. Är det skäl nog? Att jag ska leva för andras glädje? Varför?

Jag har lovat att inte göra något dumt. Jag har lovat att kämpa till sista krummiluren är död. Och det håller jag fast vid. Men jag är just idag så rent ut sagt fördjävligt trött på allt! Är nog väldigt bra att jag ska till psykologen i morgon. Så att allt detta jag känner och tycker kommer ut. Jag hoppas Ni inte blir upprörda eller ledsna eller arga av dagens inlägg. Jag var så illa tvungen att få skriva av mig. Om Ni orkat läsa ända hit så tackar jag Er.

Nu blir det choklad frosseri för hela slanten! Att sköljas ned med en härligt bubblande rumstempererad Pepsi Max. Hann inte lägga den på kylning. Var för sugen när jag kom hem från affären! Sov sött alla!

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

Vaknade så där onödigt tidigt idag. Somnade om. När jag vaknade igen hade jag en ofantlig huvudvärk. Låg och blundade en stund som om jag försökte teleportera värktabletterna. Gick inge vidare kan jag avslöja. Masade mig ut i köket och lade två brusalvedon i ett glas. Svepte och kröp ner i sängen igen. Nu har det gått två timmar och någon sitter fortfarande och bankar där inne. Tröstlöst.

Minsta lilla ljud skär genom skallen som en kniv. Det gör ont för varje steg jag tar. Så jag försöker gå stilla och lugnt. Men trots detta så är jag så illa nikotinberoende att jag pressar mig ut. Lite frisk luft är väl inte fel? När värken försvinner vilket jag hoppas är snart, beger jag mig till affären. För nu står jag inte ut en sekund längre än nödvändigt. Jag bara måste köpa en chokladkaka och läsk. Snålvattnet rinner vid tanken. Åhhh……Vill ha!

Dagens mest positiva händelse är den att det halsonda är mindre idag. Feberfri till och med. Något som är befriande i alla fall. Så nu ska till skafferiet och plocka fram lite torra kakor och blanda saft. Det får duga tills jag kommer iväg. Dämpar förhoppningsvis den akuta abstinensen.

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

Nu är det hög tid för mig och mina krummilurer att sova. Det är alldeles tyst. Lite regn som rinner i stuprören är det enda som stör. Men ändå på något sätt sövande och mysigt. Det är släkt hos alla grannarna. Verkar bara vara jag som är vaken. Underbar känsla! För det är så här jag vill ha det idag. Jag vill fly, springa så fort mina ben bär mig. Bort bort bort från allt! Jag stänger dörren till det som är Jag. Lämnar endast en liten springa öppen. Jag stänger för att slippa vara sårbar. Jag stänger för att få vara ensam.

Hade jag kunnat hade jag rymt. Men nu rymmer jag i mina drömmar i stället. Fantiserar om hur och var. Det enda som är som en röd tråd är Jag. För hur mycket jag än vill eller hur fort jag än springer, så kommer jag aldrig komma ifrån mig själv. Måste försöka komma underfund med vem jag är. Vad jag vill. Vad jag tycker om. Jag brottas med mig själv alla dagar i veckan. Jag vill kunna tycka om den Jag är. Komma underfund med hur mitt pussel ser ut. För jag kan inte kräva att Ni ska tycka om mig så länge jag är missnöjd själv. Det spelar sedan ingen roll vad jag hör som är positivt. Lösningen på gåtan ligger i att Jag måste bli bekväm med vem Jag är. Att jag inte har ett inbördeskrig i kroppen, utan total fred.

Härligt djupt så här på natten. Mina tankar virvlar fritt. Rösta på Fred i Lilla-T.

Tack!

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

Febern vill inte ge sig och halsen är fortfarande svullen. Gick en promenad igår, men idag blev det inomhusaktiviteter. Läsken och vindruvorna är snart slut…. Måste ta mig till affären innan de stänger. Orka! Lustigt att jag inte lyft på ändan på hela dagen, när jag vet att läsken jag är beroende av inte kommer att räcka till imorgon. Men men. Inte alla dagar man är så smart.

Idag kom mitt efterlängtade paket! Jag är nu stolt ägare till en alldeles unik t-shirt, ett anteckningsblock, post-it lappar, en penna och ett gäng adressetiketter! Så nu är jag verkligen rustad för framtiden! Ska se om det går att ta en bild på galenskapen så jag kan visa Er. Hoppsan då….. Då följer jag den där bloggregeln. Ett undantag går väl an? Men det får inte bli till en dålig vana. Hahahaha!

Rent mentalt så är det ganska likgiltigt idag. Jag mår inte dåligt men inte heller bra. Jag skyller på förkylningen. Nu ska jag vila en stund innan det är tid för middag. Sätter på lite lugn musik och drömmer mig bort. Till ett varmare ställe. Där det är sommar året om. Där det finns ett alldeles klarblått vatten. Dit ingen kan komma och göra mig illa. Där jag är den jag är och det enda som existerar är värme och kärlek. En plats på stranden där solen går upp i horisonten och sakta värmer min själ….

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

Ja den här dagen går nog till historien som en av de tråkigaste på mycket länge. Sitta vid datorn, sova, titta tv, sova och nu tillbaka vid datorn. Hamster som fastnat i hjulet. Varv på varv på varv. Ingen skön känsla någonstans idag. Ångesten finns på lut hela tiden. En total meningslös känsla som kryper in under huden. För mycket tankar och krummilurer som cirkulerar.

För att fullborda den miserabla kropp jag har idag, så har min tennisarm eller musarm börjat göra mycket ont. Vet inte den rätta benämningen men ont gör det! Även högra fotleden trilskas och smärtar. Lägg till lite ryggont och knäont så är man en ganska pigg      -76:a! NOT! Om jag hade varit ett fordon skulle det inte vara några problem. Lite olja där och lite smörj där och sen är det klart. Men men…..Inget annat jag kan klaga på när jag ändå har ångan uppe? Få se…..Jo! Har inga vindruvor kvar att mumsa på ikväll. Har ingen lust att röra min febriga kropp utanför dörren nu. Mår nog bättre imorgon.

Idag fick jag en avi i brevlådan. Ett meddelande om att jag har ett paket att hämta på min lokala tobaksaffär! Jag tror minsann det är mina fina visitkort! Måste orka åka dit i morgon och hämta dem. KUL! Sen kan jag strössla med dem till höger och vänster. Jag menar…. 500 stycken. Så många känner jag inte ens om jag tar hela min familj och deras vänner och deras vänner i sin tur. Hahaha! TOKFIA!

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

Under mina många år som expedit/kassapersonal/spelansvarig/egen butik. Jag tror ni förstår. Så utsattes jag dagligen av dessa små små små irriterande och fruktade bacillerna. Speciellt i dessa årstider. Folk(absolut inte alla) berättar mer än gärna vitt och brett om hur sjuka de är eller just varit. Det blir extra mycket när jag etablerat en stamgästskrets. Inte nyser de i armvecket heller utan mer bara rakt ut. Det gäller att ducka! Sen har vi den jätte snoriga kunden som letar febrilt i fickan efter jämna pengar. Med småmynten upp ur fickan följer det med en använd näsduk! BLÄ! De berättar om magsjuka nätter och febriga dagisbarn. Snäll som jag försöker vara så står jag självklart kvar och konverserar. Tycker synd om dem och kommer med någon snäll replik. Önskar dem ett snabbt tillfrisknande.

Min utvecklade bacillskräck har kommit först nu. För när jag var inne i ”svängen” tog kroppen mot en massa baciller dagligen. Så jag blev immun och var aldrig eller mycket sällan sjuk. Men nu! Jösses…. Vaknade i morse med halsont igen! Lederna febervärker och till och med kläderna på min kropp skaver och gör ont. Så kan det gå när jag inte möter så mycket folk längre. Plus att kroppen är något mer mottaglig för sjukdomar och mitt immunförsvar är lite ruckat.

Har en lust att gå ut, men så fort jag sitter upp knackar någon på insidan av skallbenet. Trummande maningar om att horisontalläge är att föredra. Har jätte tråkigt! Men som min Mor lärt mig så stimuleras hjärnan i dessa situationer, och man blir kreativ. Kommer på en lek eller något åt det hållet. Undrar om det fungerar på mig, som i och för sig är ett stort barn? Finns ingen här att leka med…. Herr Katt trotsar kylan och springer ute. När han väl sen kommer in vill han sova. Så det är inte mycket till lekkamrat. Hm…..Funderar på att sätta mig i fönstret och räkna bilar. Men bara röda. Hm…. Glömde visst att jag bor på en liten liten gata som är totalt fri från trafikanter!

Blir soffläge med en film kanske. Problematiken är den att jag somnar oavsett film! Värsta sömnmedlet! Om filmen är bra så somnar jag under introt. Men är den dålig så kan jag vara vaken till sissådär femton minuter innan slutet! Vilket leder till att jag måste se den en gång till! Illa! Så nu ska jag gräva bland mina filmer och försöka hitta någon som är lagom bra. Skönt med vetskapen om att jag nog hinner till mitten innan jag somnar.

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

Hemkommen efter en skön lagvinst i dart. Inte bidrog jag med speciellt mycket men jag var glad och hade roligt. Eller…? Mår helt ärligt kattskit idag. Orkar inte analysera varför, för jag har kapitulerat. Jag vet inte hur mycket jag kan betona det faktum att jag verkligen kämpar! Jag försöker så himla hårt att se saker från den ljusa sidan. Jag försöker göra saker som gör mig glad. Jag omger mig med en massa underbara människor som ger mig energi. Så varför måste jag må såhär? Jag tycker att jag bestämt mig för att må bra. Tagit kommandot på mina krummilurer. Nu vill jag bara gråta.

Men jag vet inte varför jag är ledsen. Vet inte varför jag har en stor ångestklump i halsen. Vet inte varför jag är så trött och vill gå och lägga mig, trots att klockan bara är barnet. Jag vet ingenting! Det gör mig så irriterad och nästintill galen. Idag har jag noll koll på allt. Min vilja är besegrad av det som får mig att må dåligt. Jag är trött. Verkligen så förbannat trött.

Vad har jag gjort för ont i denna värld för att straffas? Eller är det gamla synder från ett tidigare liv? Oavsett så har jag fått min beskärda del av tragedier. Jag skulle så gärna vilja känna äkta glädje. Kunna skratta utan att mina ögon avslöjar själens färg. Idag har mina ögon ingen färg, inget liv och min själ skriker av smärta. Vad ska jag göra? Räcker det inte med kriget jag utkämpar varje dag? Räcker det inte med att jag mentalt försöker ta kommandot? Var finns lösningen? Tyck inte synd om mig idag. Vill inte ha medlidande. Jag vet även att det finns de som har det värre än jag. Men det här är min ego-trip. Idag står jag i en korsning och vet inte vart jag ska gå. Kan inte läsa vad som står på skyltarna. Jag kämpar varje dag! Syns det? Det räcker med skit nu!

Jag är arg, ledsen, förvirrad, tom, vilse och har totalt tappat den mentala kraften. Det är tungt att andas, tungt att se, tungt att vara vaken och tungt att leva. Jag vet att jag har kommit en bit, men bakslagen gör fortfarande fruktansvärt ont. Jag har inte styrkan idag att slå tillbaka. Jag är svag och orkeslös. Hoppas att morgondagen kan komma med lycka och glädje. Jag sätter min tro på Dig Måndag. Ge mig en bra hand att spela. Jag ska vinna. Jag vill vinna. Jag kan vinna. Jag går ALL IN!

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T