lilla-t i stora världen

Man blir aldrig för gammal för att lära sig nya saker. Idag har jag lärt mig två stycken. Det första är att inte lämna hemmet utan mobiltelefon. Det andra är att tanka bilen direkt när lampan börjar lysa!

För dagens utflykt började med bensinstopp! Körde in mot kanten och satte på varningsblinkersen. Vad göra nu? Jo ringa Far. Men det är lite svårt utan en telefon! Den ligger så tryggt i hemmets lugna vrå.

Jag hade fått stopp precis utanför ett hus. Så jag traskade fram till dörren och ringde på. Som tur var var någon hemma. Jag förklarade mitt problem och fick låna hans telefon! TACK! Sen dröjde det inte länge innan far kom med en dunk bensin. Det behövdes två dunkar innan bilen hostade igång.

Så vilken tur att man kan lära sig av sina misstag! Jösses….Hahhahahhaha!!!!

/ Lilla-T

Så var den dagliga promenaden avklarad. Eller dagliga och dagliga, harkel host. Ska i alla fall förhoppningsvis bli. Men det var tredje dagen i rad! Hurra vad jag är bra!

Dagens runda blev lite kortare då min ena fot gör satan så ont. En gammal stukning som inte har läkt som den ska. Mina överrörliga leder gör inte saken bättre direkt. Jag lindade foten men det gjorde ont ändå.

Har även hunnit med en del samtal idag. Jag talade med förvaltningsdomstolen angående mitt mål mot försäkringskassan. Blev informerad om att det kan ta ett helt år innan det tas upp i rätten och en dom faller! Jösses!

Målet gäller min utbetalning jag får från FK. Jag har fått ersättningen som är den lägre för att de ansåg mig arbetslös. Men i själva verket ägde jag ett aktiebolag och klassas ej då som arbetslös! Krångligt att förklara, men jag tror ni förstår. I kontakt med arbetsförmedlingen och min a-kassa så ser de mig ej som arbetslös. Därför driver jag detta vidare. Min förhoppning är att domstolen ska döma till min favör. Vilket skulle innebära en retroaktiv utbetalning till mig för året som gått.

Nu blir det lite slappt innan jag ska iväg på middag. Lite korsord med bra musik i bakgrunden. Tjing!

/ Lilla-T

De senaste dagarna har jag varit så glad. Riktigt glad. För trots den ångest som ständigt finns hos mig så har jag känt ett lugn. En frihetskänsla. Att min resa mot målet börjar plana ut. De tvära kurvorna är något mindre böjda. Att målet inte är ouppnåeligt. Min fråga må vara obesvarad. Men meningen med mitt liv kanske jag aldrig får reda på.

Det som svärtar min nu klarblå himmel är mitt allt större midjemått. Jag vet att det fortfarande är mina mediciner som gör att jag lägger på mig extra kilon. Men jag lider. Nu är det totalförbud vad gäller godis och glass. Mina dagliga promenader kommer att bli lite längre. För så här vill jag inte se ut! Jag vet att jag inte kan klassas som överviktig. Men mina egna ideal är mer mot det magra. Kanske en aning skruvat. Men det är liksom jag. För jag skiter i hur Ni andra ser ut. Men jag är mycket kritisk mot mig själv och hur jag vill se ut.

Igår kom jag inte i mina vanliga jeans. Så det var bara att knata ut i förrådet och gräva fram de byxor jag bar för cirka åtta år sedan. En lite rundare period i mitt liv. Bara det sänkte mitt lilla självförtroende. Sen när jag provat och provat och haft Mor och Far som smakråd, åkte jag till andra sidan stan för att titta på dart och mingla. Jag vet inte vart jag ska börja….Men jag fick så många kramar och uppskattande ord att jag nästan blev lite blyg.

Har svårt att förstå att det finns människor som tycker om mig för den jag är! Hur kan det komma sig? Vad har jag gjort för att få känna mig speciell? Jag fylldes inombords med kärlek till Er alla. Jag känner hur jag är stöttad i min kamp mot mina demoner. Känner att jag blir förstådd. För det var ju det som var mitt mål när jag först började skriva om mitt liv. Att få delge Er mitt krig. Att få berätta hur mina tankar och min ångest styr min vardag. Jag vill att Ni ska kunna ta del av min resa.

Nu ska en trött T vila lite. Herr katt väckte mig alldeles för tidigt! Hmpfr!

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

ps. läs hur jag körde vilse till dartstället här. ds

Det finns en del biverkningar som jag faktiskt skulle kunna vara utan. Jag har en tendens att alltid få oönskade effekter. Min yrsel har givit med sig och det är jag mycket glad över. Det nattliga svettbadet uteblev natten som var. Tror det är för att jag slutat ta Mirtazapin på kvällen.

Det som just nu stör mig är mina nervryckningar. Eller snarare muskelryckningar. Det är ingen speciell muskel utan det är lite hur som haver. Har inga ryckningar då jag rör på mig och står upp. Utan de kommer när jag sitter ner eller ligger till sängs. Högst irriterande att inte ha full kontroll på sina muskler. Första gången jag fick en ryckning trodde jag det var en sådan man kan få när man precis är till att somna.

Men i mitt fall sker de i klarvaket tillstånd. Vad jag gör nattetid vågar jag inte ens tänka på. Satt och tittade på teve nyss. Då hoppar höger lår till. Det är inga små ryckningar utan de syns och stör en sovande Herr Katt. De inträffar även då jag sitter och skriver. En axel eller en arm som hoppar till. Så nu vet Ni om jag stavar fel så är det inte mitt fel !

Känner mig nere och rastlös idag. Vill göra saker och träffa folk. Men ändå så sitter jag här i min ensamhet.

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

Jag delar här något med Er som jag tycker är värt att titta på. Läs boken ” Jag är wanted ”, titta även in på hans blogg här.

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

Mitt besök hos husläkaren igår var bra. Mina levervärden hade blivit bättre. Hon fastslog att det var medicinen som hade gjort min lever illa och inte alkohol, hälsokost(???) eller arv. Så med detta som grund åkte jag idag till min överpsykolog.

Han har blivit mycket mer sympatisk av någon anledning. Han sitter inte bara i sin stol och knappar i datorn. Idag satte han sig i fåtöljen mitt emot mig. Vi samtalade. Jag blev sedd!

Han förklarade saker. Som att jag är känslig mot serotonin, och egentligen bör ha en högre dos på mina antidepressiva tabletter. Men vi avstår höjning för att skona min lever. Han förklarade även att han kände en viss oro. Att jag fortfarande trots framsteg är mycket skör. Att motgångar jag möter kan få mig att falla. Han förklarade att jag måste ringa direkt då, antingen till mottagningen eller till det ambulerande teamet. Han sa även att han ser på mig att jag har en stark mur omkring mig. Att jag döljer mitt verkliga mående.

För det är jag. Han satte fingret precis på rätt ställe. Trots att jag är öppen med hur jag känner mig, så släpper jag inte riktigt ut mina känslor. Jag lägger gärna locket på. Jag vill må bättre än vad jag gör. Jag vill säga bra när Ni frågar mig om hur jag mår. Jag mår bra. Men jag har inte riktigt kontakt med det som inte är bra. Jag trycker allt för ofta på min off knapp.

Han framhöll vikten av att ta små steg. Att jag måste våga vara den som behöver hjälp och förståelse. Inte vara den som hjälper och förstår. Min forcerade person måste ta och varva ner. Jag har nu varit sjukskriven sedan februari. Men har fortfarande en hög stress nivå. Han ska prata med min psykolog så hon kan lära mig hur jag går tillväga. För jag behöver hjälp. Jag måste bara inse att jag inte klarar denna bit själv.

Jag hatar att be om hjälp. Jag hatar att behöva visa den jag är nu. Jag hatar att sänka garden och släppa in någon. Jag tror att jag kan fixa allt fortfarande själv. Jag litar inte på någon. Jag litar inte på hjälpen jag får.

Någonstans djup inom mig finns det något som säger: Du kan själv. Bit ihop och bara fortsätt. Du är starkast själv. Du passar inte in så var för dig själv. Akta din rygg.

Jag har mycket att bearbeta. Jag har många läxor att lära mig. Jag försöker…..

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

Jag har ju suttit här sedan den första snön föll, och klagat till höger och vänster på att gemene man inte kan köra bil på vintern. Så idag föll jag ”offer” för en stressad morgontrött stockholmare. Min bil fick lite plåtskador och jag en ond fot. Men det hela är så absurt!

Jag gick upp i ottan idag för att köra ett par vänner till Arlanda. Allt gick enligt plan och vi var ute i god tid. Allt för att minimera irritation och dårar som inte kan köra. Glada i hågen styrde vi ut från stan. Då ligger jag i vänster körfält. Ingen bil framför och ingen bil bakom. I höger körfält är det kö. Lite längre fram delar sig vägen och jag valde vänster fil då detta är planerad körning. Allt i enlighet med trafikreglerna.

Då det är lite trång och moddigt så har jag en väldigt låg hastighet. Ett trafikljus lite längre fram och jag släpper gasen och rullar. Tror det gick i sissådär 20km/h. Vad tror Ni händer? Jo en förare av en BMW ska köra ut från bensinstationen som jag har på höger sida. Han ställer sig tvärs över den första filen med nosen ut i min fil. Han tittar höger och börjar köra!!!!! HALLÅ!!!!!

Jag bromsar och min högra framnos krockar med hans vänstra framnos. Nummer ett: Titta åt vänster! Korsa inte två filer för en vänstersväng utan att titta! Nummer två: Skäll inte på mig och säg att det är mitt fel! Nummer tre: Han hade vejningspliktsmärke och heldragen linje. Vilket betyder: FÖRBUD ATT KORSA! Alltså inte tillåtet att svänga vänster, måste svänga höger!

Jag fick verkligen hålla tillbaka alla svordomar jag ville slänga ur mig. Rolig analys: Skäll på tjejen bara, gör det. Men när min manliga passagerare går ur bilen som är nära två meter, så blev det ett annat ljud i skällan! Rolig analys två: Han kille-kan varken regler eller trafikvett. Jag tjej-kan både regler och har trafikvett. Jag som trodde vi kvinnor inte kunde köra bil!!!!!!!!

Om vi hann i tid till Arlanda? Absolut. Med marginal. Lite värk i foten är det enda jag fick vid kollisionen. Jag vågar knappt tänka på vad som kunde ha hänt om jag kommit i högre hastighet. Mina två medpassagerare klarade sig utan skador. Tack och lov.

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

Ingen har väl undgått dagens svarta rubriker. Alla spekulationer. Vad har hänt? Organiserat eller en ensam mans galna upptåg? Vad händer nu? Hur omfattande kunde det ha blivit?

Så lite fakta och så mycket som diskuteras. Alla vet något, men ingen vet inget. Här har jag skrivit om vad jag tycker och känner.

Denna dag har jag som många andra suttit tyst. Lyssnat på nyheterna. Letat information på internet. Tog en tupplur efter presskonferensen. Fortfarande lite trött efter gårdagens KM.

Idag blir det en tidig kväll. Måndag igen snart. Kallt så in i norden ute. Tror det är runt minus femton nu. Kallare lär det bli. Men här där jag är. Finns min Katt som värmer mig. Min Katt som redan ligger i sängen och snarkar. Jag gör honom sällskap.

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

Då har provsvaren kommit. Allt var jätte bra förutom två saker.

Sänkan: 30 och normalt är upp till 20. Åtgärd: ?

Levervärden: Förhöjda. Åtgärd: ?

Så nu måste jag gå till min psykolog med dessa papper och se vad de kan göra. Jo men jag börjar ju trivas med yrsel och nervryckningar. Så varför inte vänta en vecka till!!!!!!!! HMPFR!

Vad säger Ni om detta då? Husläkaren får inte skriva en remiss till en annan psykdoktor???!!!! Nä för det ska jag ta upp med den jag går till och be honom skicka mig till en annan för ett andra utlåtande. Eller hur att jag gör!!

- Jo du nu är det såhär. Jag tycker Du är en aning luddig och jag är inte säker på om Du satt in de rätta medicinerna. Så kan Du va snäll och remittera mig till någon annan.

Hur tänkte husläkarmottagningen nu? Menar De på fullaste allvar att jag som redan är psykiskt sjuk, ska behöva gå den vägen? Jag som knappt vågar vistas ute bland folk ska nu konfrontera en människa. Det är ju ingen lätt situation De sätter mig i…..

Det är tydligen så som det alltid har varit…….Lilla-T får klara sig själv. Jag har genom åren bett läkare om hjälp med diverse problem jag har. Men det är samma visa om och om igen. Så nu har jag konstanta smärtor i de flesta lederna och utbränd! Nä…nu jag vet! Jag kan nog leva med lite yrsel, ryckningar, hjärtrusningar och darrningar. Jösses vad jag hatar läkare….. Jag trycker på min ”off” knapp och kör på med självläkning. Synd att jag inte får dricka. Skulle sitta fint med en liten drink nu. Det är ju trots allt fredag gott folk.

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

Dessa nattliga bad i svett är något påfrestande. Vaknade på småtimmarna och var tvungen att vända på täcket. För trots att jag svettas och är varm så fryser jag så jag hackar tänder. Lyckades vid täckvändningen att än en gång ge Herr Katt en ordentlig bredsida. Somnade om och vaknade med en ordentlig huvudvärk vid niotiden. Gick upp och insåg att yrseln förföljer mig även idag. Alla dessa timmar jag spenderar framför datorn ger mig utrymme att framkalla någon form av hypokondri.

Var på apoteket igår och rådfrågade personalen om min yrsel och mina svettningar kan vara en biverkning av alla de medikament jag stoppar i mig. Visst kunde det vara på det sättet fastslog hon. Hon bad mig uppsöka läkare då det fanns risk för att jag blivit drabbad av serotonergt syndrom. ( Klicka här för mer information ).Fort hem och upp med google. Jätte bra för att få en bild av vad hon sa. Inte lika bra då det finns en massa att läsa och jag tenderar att suga åt mig alla sjukdomar. Men detta syndrom känns ligga nära till hands. För jag känner i min kropp att det inte står rätt till. Jag känner att något är fel. Det är inte så att jag får i mig för lite frisk luft eller för lite av något födoämne. Jag vet att det är något annat.

Detta syndrom uppstår vid kombinationen av fler än ett läkemedel som stimulerar serotonitillväxten. Jag äter två olika. En på morgonen och en på kvällen. Jag tycker inte om blodprov, men nu på onsdag ska jag till en läkare och nu tänker jag ta alla prover som går. För jag vill inte om det nu är detta få några bestående men. Kan i vissa extrema fall leda till döden. Det påverkar de flesta vitala inre organen såsom lever och njurar.

Det är bättre för mig att titta djupare på detta innan jag målar Fan på väggen. Min light version av hypokondri måste bli stillad. Jag vill inte tro på allt jag googlat fram utan vill ha en korrekt diagnos av en läkare. För har jag detta syndrom finns det hjälp att få. Tycker ibland att min receptskrivande läkare bara lägger till och ökar doserna utan vidare. Känns inte bra att efter nio månaders sjukdom ännu inte fått medicinerna i balans. Eller rätt doser. I dagsläget intar jag fyra olika mediciner. Inte konstigt att kroppen regerar!

Avslutningsvis vill jag påminna om att det är Fars-dag idag. Något min Mor var tvungen att på ett snyggt sätt påpeka för mig. För jag hade totalt glömt bort det! Grattis Far!

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

Vaknade tidigt idag och som vanligt väldigt svettig. Men idag mår jag bra! Klart jag har mina smärtor och min sjukdom, men jag mår bra. Såg ett program igår kväll som påverkade mig djupt. Jag såg saker med nya ögon. Jag vill inte minimalisera min egen sjukdom eller någon annans. För det är eviga strider Vi utkämpar. Det jag kom till insikt om var det att jag kan påverka min situation, och många med mig också. Vi kan med olika sorters hjälp, vilket är beroende på vilken typ av människor Vi är och utifrån våra ”sjukdomar”, komma att bli friska en dag.

Det jag vill poängtera är att det är jag som styr över mitt mående. Ingen annan. Jag får de verktyg jag behöver och arbetar utifrån det. Dokumentären jag såg handlade om barn i Afrika som blivit utnyttjade av vuxna. De barnen hamnar i situationer som Vi aldrig skulle kunna vilja önska våran värsta fiende. Jag vet att detta hemska brott finns i alla länder och jag lider med varje barn. De visade programmet utifrån en organisation som heter Bobbi Bear. De arbetar för barnens rätt. Jag blev mycket rörd över att dessa människor sätter sig själva i farliga situationer för barnens välmående. Jag har inga ord. Om jag hade möjlighet skulle jag hjälpa. Det jag gjort är att bli prenumerant på deras nyhetsbrev. Kommer även att donera en slant när jag får en peng över.

Helst skulle jag vilja bidra till alla organisationer som finns. För det är sådan jag är. Jag vill hjälpa. Och speciellt när det kommer till barn. Jag kan påverka min egen väg tillbaka till livet, men för vissa är det inte en självklarhet. Dessa utsatta barn ropar inte på hjälp så att någon hör. Dessa barn vet inte att hjälpen finns. Detta gäller alla barn i den här situationen oavsett i vilket hörn av världen de befinner sig. Vi vuxna har ett väldigt stort ansvar. Det är Vi som ska visa vägen. Men hos en del människor som är gravt sjuka finns det inget som säger att detta behandlande av barn är så otroligt fel.

Jag är väldigt tacksam att jag har haft en lycklig barndom. Jag vill att varje barn ska få växa upp utan att Vi vuxna ger dem en trasig start. Jag saknar ord att fortsätta skriva om detta hemska ämne. Ta hand om varandra och varandras barn. För barnen är Våran framtid.

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

Vaknade med igenmurade ögon.Tror jag kammat hem en ögoninflammation. Det är bara att skylla sig själv för att man är så lat! Ingen bra start på en lördag. Sov visst med linserna igen, fast jag lovat att inte göra det. Förlåt. Så linserna åkte ur och glasögonen åkte på. Trivs verkligen inte! Har tyvärr inget annat val när min syn är väldigt dålig. Blev närsynt i tidig ålder och fick en massa gliringar från andra barn. Så med ens jag var stor nog för linser så lades glasögonen på hyllan. Åren där emellan var något suddiga. Fick sitta längst fram på lektionerna så jag såg vad läraren skrev på tavlan. När jag var ute tittade jag alltid ner i marken. Fruktansvärt rädd för att vinka till ”fel” människor.

Glasögonorm var ett av mina smeknamn i skolan och gjorde djupa sår i själen. Det hänger fortfarande kvar. Jag vill helst inte visa mig offentligt nu. Så jag ber till högre makter att det här går över per omgående. Synden straffar vissa direkt, men jag har klarat mig förvånandsvärt länge med att inte sköta linsbytena som man ska. Nåja….Det går över.

Nu när jag är på gång med att tycka synd om mig själv kan jag lika bra fortsätta. Tror att min förkylning är en luftrörskatarr som jag hade för inte allt för länge sedan. Åker till doktorn på måndag morgon så det går över lite snabbare än sist. Så jäkla trist bara att jag måste dra på en förkylning. Tycker att det räcker med det psykiska gott och väl. Jag har så det både räcker och blir över. Någon som vill ha en krummilur eller två? Hahaha!

Jag gjorde som jag skrev igår och åkte in till stan på kvällen. Än en gång en formidabel fickparkering! Sen behöver jag inte berätta att jag parkerade i en lucka som lämnades av en kombi bil! Så Skruttan fick gott om plats. Nu var det dax för lottad dubbel i dart. Kanon kul. Blev lottad med en kille som spelar i högsta serien. Inte mig emot! Jag måste skryta och säga att jag inte har kastat så här bra på mycket mycket länge! Vi var ett super bra dubbelpar. Vi vann över alla vi mötte och stod vid midnatt som vinnare! Så skönt! I finalen tappade jag allt av vad dart innebär och var jätte nervös. Pilarna halkade och trillade hit och dit över hela tavlan. Min partner spelade underbart och det var därför vi vann. Måste lära mig att kontrollera min nervositet bättre. Då slipper medspelaren behöva dra ett så tungt lass. Men det gick vägen och idag är jag bara så nöjd. Spela dart idag? ICKE! Den här vinstkaramellen ska jag suga på i några dagar!

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

Kom i säng sent igår. Många tankar. Vaknade någon gång på natten av att jag gav Herr Katt en härlig bredsida. Pang! Oups. Inte riktigt meningen att spela fotboll mitt i natten. Snäll som han är sa han inte ett knyst utan tittade lite yrvaket, och lade sig sedan uppe vid kuddarna. På säkert avstånd från en sparkandes sovandes matte. Vaknade som vanligt av Mor när hon kom med morgon medicinen. Drog mig en stund för att sedan gå upp och göra mig i ordning för morgonens möte med Herr Överpsykolog. Tittade i spegeln. PANG! Tror den gick i tusen bitar! Synen av min spegelbild var en hiskelig upplevelse. Mina ögon totalt rödsprängda och sissådär en handfull finnar lite här och var i ansiktet.

Lärdom ett idag: sov inte med linser och ät inte så mycket choklad! Det är inte för inte det heter endagslinser eller? Men finnarna kan faktiskt vara ungdoms relaterade! Hahaha! Är mentalt runt sexton så det är nog inte chokladen eller förkylningens fel.

Lärdom två: det går visst att köra bil med tumvantar. Nyfikna jag måste självklart prova istället för att lyssna på Mor. Tonårstrots på riktigt hög nivå! Hahahaha!

Mötet på psykmottagningen gick bra. Satt i väntrummet och sneglade på de andra som väntade. Funderade på vad de kunde lida av som gick hit. Sen insåg jag hur dum tanken var. Det syns inte på mig heller att jag är hyffsat trasig inombords. Eller? Mötet varade en kvart och jag gick därifrån med ett recept och nya sjukintygspapper. Kvällstablettens dos fördubblades då den även ger den antidepresiva tabletten en extra knuff. Fick fortsätta med mina ångestdämpande tabletter. Ingen idé att försöka mig på en nedtrappning än med tanke på min höga ångest. Trots vanebildningen så gör de mer gott än ont.

Han rådde mig att fortsätta min samtalsterapi med min psykolog minst en gång i veckan. Fick även rådet att om jag inte kan hantera min situation, så fanns det en dörr öppen för att kunna bli inlagd. Fick en remiss till Danderyd för blodprovs tagning. För att kontrollera halterna av ämnena i kroppen som finns där av medicinerna. Så jag var rätt nöjd när jag gick därifrån. Vid förra mötet var jag mycket besviken. Kände mig inte riktigt förstådd. Då verkade han så stressad. Men nu var det annorlunda. Mycket berodde på att jag nu var helt ärlig om hur jag mår. Annars när jag kommer till en läkare så säger jag alltid att det är ganska okej. Jag överlever. Men nu tömde jag allt. Berättade om akuten besöket och hjärtklappningen, ångesten, mardrömmarna och min allmänna nedstämdhet. Han förklarade min hjärtklappning som ett tecken på att jag mår dåligt och inte en biverkan av tabletter. Det kändes faktiskt skönt att höra. För jag tror mig inte må så dåligt som jag verkligen gör. För jag klarar mig i de flesta situationer nu. Men det är inte rätt att vara nere alla dagar i veckan. Att fortfarande inte kunna läsa eller förstå hur saker och ting hänger ihop.

Ska passa på att gå en promenad nu när solen skiner. Underbart skön luft. Lite kallt men inte vinterjacks kallt, bara tumvantskallt! Ska förhoppningsvis orka trotsa det lilla som är kvar av förkylningen och åka in till stan i kväll. Sweet!

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

Hur svårt ska det vara? Vem ska jag adressera det till? Hur ska jag formulera mig? Jösses vad jobbigt det blev. Lägger det åt sidan en stund. Istället för till husläkaren så har jag nu skrivit ett brev till försäkringskassan. Tycker nästan lite synd om de som arbetar där. De får nog ta emot en fruktansvärt massa arga samtal. Men någonstans i kaoset har de regler som de måste följa. Är en hel bunt av människor som tyvärr blir drabbade. Men oavsett min personliga inställning om att det ska löna sig att arbeta, så är reglerna helt klart för hårda. För det finns de som inte har möjlighet att ta en anställning. Så nu ”straffas” dem för att vissa utnyttjat systemet. Det är dessa parasiter som ska väck och inte de som skulle göra vad som helst för att bli friska och arbeta.

Jag skriver till FK för att jag får fel ersättning. Jag är ägare till ett aktiebolag, men av misstag så kryssades rutan för arbetslös i på mina sjukintyg av min husläkare. Trots att detta har korrigerats så anses jag tydligen som arbetslös av FK. I kontakt med min arbetslöshetskassa och arbetsförmedlingen så har de en annan syn på saken. Har haft flera olika handläggare på FK och ingen vet hur detta ska lösas. Det finns tydligen inga regler i dylika fall! Utan de bedömmer från fall till fall! Luddigt!

Det är inte lätt att vara sjuk när man ska tänka och agera som frisk. Men brevet blev skrivet för hand, känns lite mer personligt, och ska levereras imorgon. Nu vet jag att det inte kommer att gå som en dans men jag har ändå gjort ett försök. För att jag sitter här hemma och klagar hjälper knappast. Måste göra något och se vad som händer. Det gäller nästan allt att man ska i mån av ork och tid faktiskt försöka påverka sådant man tycker är fel. Kan vara en liten sak men uttrycker Vi vad Vi vill så kan det ske under. Jag tänker inte dömma ut FK innan de får en chans att ge mig ett svar. Vem vet? De kanske är vettiga medmänniskor som beslutar i mitt ärende. Så nu är det bara att vänta. Avvakta. Glad att jag äntligen fann orken och energin att författa brevet. Det har legat som ett ok över mig, tills nu!

Vad sägs om en liten promenad innan regnet de hotar med från SMHI börjar falla? För det är väl ändå en säker källa? Hahaha!

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

Vaknade svettig ganska tidigt idag. Somnade om. Både jag och kroppen är trötta. Hjärtat fortsätter att hoppa upp och ner i hastighet. Tog en promenad för att rensa huvudet. Men istället kom tankar som jag måste ventilera. Frågor om något kunde gjorts annorlunda. Antagligen ja. Ska sätta mig ner och författa ett brev till husläkarmottagningen. För jag anser att skulden ligger där och inte hos de nära som gjorde allt vad läkaren sa. För visst kan man lita på sin doktor?

Dagen efter den som var tänkt som min sista, kördes jag till min husläkare. Kommer inte ihåg besöket där så väl. Kunde inte själv föra min talan. Jag var apatisk. Det jag minns är hennes milda och medlidande ögon. Vi åkte därifrån med recept på tabletter som skulle få mig att vakna lite mer. Dessa tabletter tog jag i höga doser och visste inte då att de var kraftigt beroendeframkallande. Jag äter dessa ångestdämpande tabletter än idag men i mycket mindre omfattning. Min kropp har blivit beroende.

Nu när jag har fått lite distans till allt som hänt så kommer ilskan. Hur kan en apatisk patient bli hemskickad med en burk piller? Tror inte jag behöver vara läkare för att förstå och se att den personen behöver specialistvård. Möjligen i form av ett besök på psykakuten. Istället fick mina nära försöka vårda mig och jag är dem evigt tacksam att de fanns där för mig. Men åter igen kommer jag tillbaka till det som varit centralt i mitt liv. Kan själv. Det lilla jag minns från den här perioden var ett besök av en psykolog som kom hem för att prata med mig. Men tråkigt nog såg hon inte att mitt problem var en aning större än att jag var mellanbarn! Inte heller hon som var utbildad psykolog hänvisade min familj till specialister. Jag förstår nu vilket helvete de måste ha genomlidit.

Det tog två remisser och fem månader innan jag kom till psykavdelningen i min kommun. Väl där kom frågan varför jag inte kommit tidigare. Jag svarade att den första remissen blev avslagen på grund av att jag inte ansågs tillräckligt sjuk. Herr överpsykolog tittade på mig och frågade om han fick lägga in mig en tid på sjukhus för att få en bättre bild av mitt psykiska tillstånd. Jag avböjde. För precis som förut tyckte jag inte att jag var så illa däran. Fanns de som behövde vården bättre tyckte jag. Något dumt kanske såhär i efterhand. Fick genom denna man kontakt med min psykolog som jag nu träffar en gång i veckan. Hon är fantastisk.

Så nu ska jag författa detta brev till min husläkare. Inte anklaga, utan mer berätta hur hon kanske ska handla nästa gång hon sitter med en apatisk människa framför sig. Jag tänker mest på mina anhöriga som skulle vårda mig. För själv led jag inte så mycket i början. Jag var i min bubbla. Först nu som jag kan tänka, hur mycket längre hade jag kommit om jag fått rätt vård direkt? Kunde tablettberoendet  ha undvikits? Jag har inget svar. Jag är inte bitter men jag hoppas ingen annan behöver gå samma väg.

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

Idag var en dag då jag tog på mig en roll jag inte tidigare haft. En roll som gjorde mig en aning starkare. Jag som varit ”offer” i åtta månader, kunde idag ställa mig som ”frisk”. Idag var en dag då jag var bollplanket. Det var jag som tog ett stadigt tag om någons hand. Jag hörde ett förtvivlat rop på hjälp. Jag såg mönster och signaler genom min erfarenhet som ”sjuk”. Jag kunde tyda och tolka. För när det är som värst saknas ord. Jag var en länk. För några timmar var jag den som fick hjälpa. Från att ha en massa skrot i huvudet, blev jag fullständigt klar på nolltid. Reagerade och var lugn. Strukturerad. Ångestens grepp släppte och jag var fullständigt fokuserad.

Jag vet att det är svårt att be om hjälp. Jag vet hur det känns när ångesten river i själen. Jag vet hur det känns när tårarna inte slutar falla. Jag vet hur innerligt man vill försvinna från de egna tankarna. Samtidigt som jag känner lättnad, känner jag även stor sorg. För jag vill inte se någon annan i det skicket jag var i när detta året tog sin början. Min sorg är att veta vilken resa det är rent psykiskt. Min lättnad är att kunna vara till någon annans nytta. För jag har sagt det tidigare. Jag hoppas och tror att de som betraktar min färd även kan ta del av mina erfarenheter. Att veta att man inte är ensam. Ingen blir gladare än jag när människor tar till sig min ”sjukdom”.

Det underbara är ändå att våran vänskap har fått en stämpel. Vi har varandra att luta oss mot. För Vi kan förstå känslor Vi känner som ”friska” inte tampas med. Jag är otroligt glad, stolt och tacksam att Du kom till mig. Nu ska Vi tillsammans åt samma håll. Vi behöver inte vara ensamna längs vägen. Nu är det Vi mot världen. Jag sviker Dig aldrig.

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

Bråttom är det hela tiden. Får inte missa något. Fort fort fort ska det gå. Hinna så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt. För det är en tävling jag måste vinna. Mot vem? Det vet jag inte men det spelar heller ingen roll. STANNA! Varför har jag hela tiden så bråttom? Vad är det jag ska hinna till? Vad är det som hägrar där borta? Det enda jag kör mot är en säker död. Så varför stressa dit? Dit kommer jag tids nog ändå. Så andas och njut av det som är här och nu.

Nästan allt jag gör sker fort. Jag duschar, äter, pratar, går, tänker, skriver och till och med röker fort. För jag har alltid varit såhär. Jag har inte tid. Hinner inte njuta. Jag måste stressa. Fs ( före sjukdomen) duschade jag fort för att komma till jobbet lite tidigare. För fy attans för att komma i tid eller sent. Tänk att vara den som de andra inte kan lita på. Hon som alltid är sen. Så minst en kvart innan passet stod jag på min post. För jag var hon som var skötsam. Ordentlig. Pålitlig. Stark.

Att äta alls eller snabbt för att kunna jobba lite till. Hinna lite mer. Avlasta en kollega eller två som hade för mycket att göra. Hinna vara den som alltid var redo för nya utmaningar. Äta kan jag göra stående. Att sitta ner tar endast en massa tid. Att inte äta är det ultimata, för då slipper jag gå på toaletten, slipper känna mig värdelös som tar rast. Hinner lite extra. Vinner tid. Prata fort har jag alltid gjort och gärna flera ämnen på en gång. Så det blir tufft att ändra på.

Om jag går fort hinner jag fram tidigare. Sen att jag står där och väntar gör ingenting. För jag kom i tid. Ingen som suckandes fick vänta på hon som alltid är sen. Ingen skam. Jag var alltid först. Om jag går fort, hade nog sprungit om knä och fot tillåtit, så hinner jag prestera mer på jobbet. Vad är värre än en butiksanställd som drar fötterna efter sig. Nä så snabbt betyder service. En tjej som hinner. Är på allerten hela tiden. Jag berömmer min egen väg till hjärtinfarkt. Som tur är gick jag ”bara” in i väggen.

Stress stress stress. Räcker det inte med att jag förkortar mitt liv genom att överdosera nikotin var eviga dag? Räcker det inte med att vara sådär lagom i tid? Är det inte ganska skönt att känna smaken på maten jag äter, innan den hamnar i magen? Är det inte okej att ibland vara den som kommer sist? Jag vet alla svaren. Jag är skrämmande medveten om alla fel. Jag är insiktsfull. Hur är det då möjligt att inte korrigera felen? Måste vara totalt galen.

Jag är även stressad över människor jag möter. trots att det inte har med mig att göra. När jag går fort och någon såskopp framför inte bereder väg så blir jag irriterad. När jag är i affären och köerna blir långa känner jag för att hoppa in och jobba. Irriterad över att de inte kan jobba lite fortare eller ha mer personal. Jag blir stressad när någon i trafiken är tvungen att bromsa typ 100 meter innan ett trafikljus. Men KÖR! Minst ett par bilar till hade hunnit. Stressad och irriterad till tusen. Känner hur pulsen ökar. Mitt hjärta dunkar hårt. Samma med telefonköer. Hur kan man inte svara! Ge mig iallafall musik att lyssna på! Men om det är musik blir jag arg över valet av musik. Jösses!

Nu är det upp till mig att göra ett val. Vill jag leva så här? Vill jag verkligen vara konstant arg och stressad? Nej det är självklart inget jag önskar. Så…Lugn…Andas…Stilla…

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

Jag har förstått av de muntliga komentarer jag fått, att det är inte alla som vill skriva en kommentar här så alla kan läsa. Därför har jag skapat ett mailkonto som Ni kan använda Er av. Dit kan Ni skicka det som Ni vill förmedla till mig. Åsikter,kritik,frågor eller vad helst Ni vill. Saker Ni kanske vill ha min åsikt om och vill att jag bloggar om. Eller bara skriva av Er. Självklart garanterar jag full anonymitet, då jag själv valt att blogga anonymt ett tag framöver. Adressen finns under galleri arkiv x. Skriver den här också.

[email protected]

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

Stopp! Stanna! Vänta! Hallå! Lyssna!

Vad hände igår? Jag som var så full av vilja. Full av upprymdhet inför att få umgås och ett nödvändigt miljöombyte. För nu börjar dessa fyra väggar bli allt för påträngande. Alldeles för kvaft för att jag ska kunna andas normalt. Spelar ingen roll om fönstret är öppet och släpper in hösten. Så full av vilja och så lite ork. Jag hade inte kraften att ställa mig upp och göra min i ordning. Sängen lockade och jag kröp istället under täcket. Klart jag inte mår bra över att ha sagt till vänner att dyka upp men ibland tvärvänder humöret och känslorna. Då blir jag den där jag inte vill vara, nämligen den man inte kan lita på. Men jag har analyserat mig själv (no shit!), och kommit fram till att det är den jag är just nu.

Ställ inga krav på mig,  och bli inte besviken när jag inte kan hålla det jag försöker lova. Därför är jag öppen med hur jag mår mot både kreti och pleti. Jag skäms inte längre för att vara sjuk. Jag skäms inte över att jag måste ta mitt liv timme för timme. För med min öppenhet hoppas jag på förståelse. Absolut inte medlidande men i alla fall en inblick i mitt liv. Jag vet att det inte är många som kan säga att de förstår, för man måste uppleva allt vad detta helvete har att erbjuda först. Men om jag är öppen mot Er alla så kan ni kanske dra paraleller till annat och då förstå på erat eget vis. Jag kräver inte att Ni ska förstå. Men jag kräver att Ni ska ha tålamod med mig.

En sak jag vill förmedla är vikten av att Ni håller det Ni lovar mig. För jag griper efter halmstrån varje dag, måste bygga mitt liv från noll igen. Kan vara en så banal sak som ett lovat samtal från någon. Ringer Du inte så har jag och min skruvade hjärna en massa förklaringar varför samtalet uteblev. Sa jag något fel? Har det hänt något? Var Dina ord bara tomma? Tycker du inte om mig mer? Och så fortsätter det i en rasande fart. Därför vädjar jag till Er där ute. Försök stå ut med mitt skiftande humör, försök att tycka om mig idag och imorgon, försök förstå att jag över analyserar allt. För jag kan inte alla dagar ta mig samman att ta kontakt med Er. Kan inte eller vill inte. Det är förvirrande jag vet. Var inte rädd att fråga mig något, var inte rädd att be mig förklara. Jag berättar mer än gärna hur livet som utbränd är, jag berättar den nakna sanningen bara du frågar.

Kram på Er alla var Ni än är / lilla-T