lilla-t i stora världen

Har idag stora och starka känslor av hat. Det är ett mycket starkt ord som ska användas med försiktighet. Men mitt hat just nu gör mig både arg och irriterad. Känslorna som bubblar måste bara ut!! Men ilskan är trots sin existens bra att ha att göra med. Jag blir otroligt mycket mer kreativ och känner att adrenalinet rinner genom mina vener. Det är just inget speciellt som gjort mig arg denna dag utan mer att jag har en förmåga att irritera mig på saker i min omgivning. Det kan vara någon som inte använder blinkers och tvingar mig att bromsa hårt. Det kan vara något på tv eller någon på radio som använder ord på ett inkorrekt sätt. Ja allt och inget kan man säga. En temperamentsfull kvinna som har åsikter om precis allt!  En sak som jag tänker på är det jag hörde av en löst bekants bekant, när denne fick en snabb uppdatering av mitt senaste år. Den personen sa något i stil med ( blev så paff så jag inte kan citera) :

-Du det där med lyckopiller. Det är ju inget man ska hålla på att trycka i sig. Va faan , bara vila ett tag och allt blir bra ska du se.

Mitt svar blev nåt mumlande och jag gled snabbt in på ett annat ämne. Det där gnagde ett bra tag efteråt i mitt sinne. På ett sätt är det rätt att man inte ska använda mediciner om man verkligen inte behöver dem. Men i mitt och många andras fall är det ett måste för att ”vakna” ur apatin. Ett tillfälligt medikament för att sedan längre fram i tiden kunna trappa ner och leva som Er andra ”friska”. Det är kanske fel att jag blev arg inombords och ödslade med energin. Men jag kan inte ändra andras uppfattningar, endast informera om och hoppas att det kan leda till insiktsfullhet.

Min värsta insikt so far är den att jag är inte arg på någon annan, det är mig jag är arg på. Hade varit skönt att kunna skylla på antingen det ena eller det andra. Men hur sjutton bråkar man med sig själv? Hur ska jag resonera? Hur ska jag kunna föra en givande diskussion med mig själv? Jösses så man kan trassla in sig! Min utväg blir helt enkelt att förlika mig med tanken om att det som varit går ej att ändra på. Utan att i framtiden bli den jag vill vara.

Listan över mina själv -aggressioner är lång. Kan nämna några. Hur kunde jag låta andra påverka mig så mycket? Varför var min strävan att bli omtyckt så stor? Varför pressade jag mig till det yttersta i alla situationer? Varför sa jag aldrig nej? Ja ni ser….. kan fortsätta i all evighet. Men trots att min insikt gör ont ända in i själen så är jag glad att jag  inte är för sent ute att ändra mitt sätt att värdera Jaget. För det är faktiskt en uppgift jag ska ägna mig till nu. Jag ska göra det som är bra för mig. Jag ska utveckla mig framåt. Jag ska lära mig älska mig. Jag är ju trots allt tvungen att leva med mig själv resten av mitt liv. Alla andra i min omgivning kommer att komma och gå. Mitt Jag är värt lika mycket som Ditt. Jag har inte förrän idag satt mig främst. Jag lovar här och nu att bli bättre på att sätta gränser, lära mig säga nej, lära mig mina begränsningar och lära mig av mina erfarenheter.

Nåja…om det finns någon därute som läser allt jag rapar upp, så tänker jag avsluta dagens inlägg med några rader ur en låt som jag lyssnar på för att finna styrka att klara av dagen. Låten heter Supergirl och gruppen heter Reamonn.

She’s my girl, my supergirl.
And then she’d say, it’s Ok, I got lost on the way
but I’m a supergirl, and supergirls don’t cry.
And then she’d say, it’s alright, I got home late last night, but I’m a supergirl, and supergirls just fly.

Kram på er alla var Ni än är / Lilla-T

Snuddade vid ämnet energi i slutet av förra inlägget. Det som är hos oss som gått in i väggen är det att innan det ”smäller” har man gjort slut på all sin energi och alla reserver. Så sömn är något som är en väsentlig stor del i tillfrisknandet. Jag trodde som sagt att jag var fri från att bli ”svag”, fri från att falla, fri från att på något sätt hamna i detta tillstånd. Men ack så fel jag hade. Jag har tidigare inte förstått att energi är något som kan ta slut. Min dagliga energi är väldigt väldigt liten. Det gäller att hushålla med den och planera dagen utifrån det. Min underbara hjärnskrynklare har sagt de goda orden att det handlar om att vara ”tråkig”. Med tråkig menas det att göra upp ett schema dag för dag och upprätta fasta tider och rutiner.

Helt vansinnigt om man är ”frisk” , tyckte jag iallafall. Men insikten i att vara sjuk innebär att veta sina begränsningar i brist på energi. Att bygga upp en vardag som för andra är klar redan med jobb,barn,vänner,hobbies mm mm . Jag behöver hjälp att gå upp varje morgon, äta tre mål om dagen, komma utanför dörren och att sköta sånt som är en naturlig del i vardagen. För det absolut enklaste är att bara krypa under täcket och inte göra någonting över huvud taget.  Det är inget roligt att vara beroende av andra personer, då jag är en vuxen kvinna och mycket självständig och aldrig bett om hjälp tidigare. Hela situationen är främmande och skrämmande. Har lite svårt att förstå att jag inte är den jag var. Svårt att förstå att min hjärna inte har samma funktioner som förut. Det är helt galet stressande att titta in i sitt rum som är stökigt, och inte veta vart jag ska börja. Det blir kaos,ångest och tårar. Ibland undrar jag om jag är riktigt riktigt galen! Men detta är en del i sjukdomen. Hjärnan har ”brunnit”. Det är vid dessa tillfällen jag är beroende av en annan persons energi. Någon som hjälper mig att strukturera. Någon som inte hånar mitt ”barnsliga” sammanbrott. Jag är i andra människors händer. Är piskad att våga lita på att inte bli sviken.

Så igår tog jag det lugnt på dagen och satt en stund vid datorn, tittade lite förstrött på tv och sov middag. Allt för att behålla dagens dos av energi till kvällen. Träffade underbara vänner och hade mycket roligt. Jag fick skratta och glömma för ett par timmar den ”svaga”, och vara mitt starka jag. Helt enkelt underbart. Så när klockan blev sent och jag kommit hem till sängen somnade jag ovaggad och sov hela natten i ett sträck. Var uppe tidigt idag och tog medicin och ett litet nikotin intag för att sedan somn om ett par timmar med lugn musik.

Jag är idag en människa som gärna omger mig med människor som har energi att ge. De människor som har ett överskott. Jag har tyvärr ingen energi att ge tillbaka, men jag hoppas en dag få ge och ge. För jag är så tacksam till de som ger till mig idag.

Ni vet vilka Ni är. Detta är mitt offentliga tack till Er.

Kram på Er alla var Ni än är/ Lilla-T

Ja då har jag vaknat ur en heldags koma. Igår var det en dag som man inte gärna minns med glädje och hoppas att inte få se igen. Men det är som de säger: ett steg fram och två steg bak. Eller var det tvärtom?  Nåja. 24-timmars huvudvärk och fullproppad kropp av ångest. Idag känner jag mig konstigt nog bakfull. Med tanke på att intaget av alkohol varit noll i nu åtta månader. Finns det nåt ord för att vara bakis på piller?

Detta får mig osökt att tänka på just detta fenomen hur vi mår. En fråga vi ställer oss själva och ofta är öppningen på ett samtal när vi möts. I frågan till en annan människa menar vi då verkligen innebörden i orden, eller är det endast en artighetsfras som man önskar höra svaret bra på? Intressant. För ett par år sedan sa en mycket vis vännina till mig när jag frågade hur läget var:

- Bra, men vill du verkligen veta hur jag egentligen mår?

För det är faktiskt så det är. Vill vi veta statusen på alla vi möter som man är bekant med? Orkar vi höra sanningen? Svaret är naturligtvis nej. För oftast kommer frågan utan att man reflekterar över att man kanske får en timmes utläggning om personens faktiska läge. I mitt fall så blir svaret oftast att det är okej. Sen om det är en nära vän och man vet att personen bryr sig, och att tid finns, så kommer självklart en utförligare rapport. Det viktiga att tänka på är att om vi vill veta statusen så måste vi vara beredda på att orka bära bördan. Att orka ta fakta till oss och kanske i förlängningen kunna vara ett stöd och bollplank. För om jag berättar mitt faktiska läge som skiftar timme för timme för någon. Så är det upp till mottagaren att förvalta informationen. Som nu när mitt eget liv är ett enda stort kaos har jag ingen förmåga att kunna absorbera andras bekymmer, mer än med en medlidande blick eller nick. Kontentan av det jag vill säga är att ens eget psyke har begränsningar. Jag vill inte och tänker inte belasta de jag vet inte är modiga nog att höra sanningen om mitt läge. Vilket gör att jag i de flestas ögon är ”frisk”. Jag är glad när jag är ute och visar den där jag var förut. Visst smärtar det ibland när man är nere och bär en smilande mask. Men det är också ett sätt för mig att för en kortare stund om så är endast en timme eller två, kunna få glömma den ångest som sliter i mig. Att få uppleva glädje som ger energi att orka gå vidare i livet. Läs gärna under galleri dikten Dagen. Summerar det jag känner ganska så bra.

Sen får jag inte glömma att säga att vissa dagar är underbara och fria från ångest. Mitt liv är inte helt svart längre utan mer i en gråskala. Det finns en massa människor som förgyller min tid och jag vet att de bryr sig. Jag finns. Så ikväll ska jag träffa folk och verkligen ha kul. Det kommer att gå åt en massa energi men det är det värt. Så denna dag blir i lugnets tecken för att ha energi kvar tilll kvällen. Vill prata mer om ämnet energi, men det blir en annan dag.

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

Ja just empati är väl en av de egenskaper de flesta av oss föds med. Vissa känner mer andra mindre. Anledningen till att jag skriver är inte för att Ni ska känna eller visa empati för mig utan jag erbjuder Er en valmöjlighet att få inblick i en människas resa tillbaka till livet. Eller en inblick i en depprimerad människas kamp att bli fri från ångest. För jag tror att med kunskap och erfarenhet av både sitt eget och andras liv gör det möjligt för oss att kunna bemöta människor lite mer öppet och lite mer ödmjukt.

Begreppen ”gå in i väggen”, deppig och ångest har för mig fått en helt annan betydelse de senaste månaderna än tidigare då jag var mitt uppe i karusellen.  Dessa begrepp använder de flesta av oss utan att tänka på att när de används dagligdax tillslut tappar djupet i sin verkliga betydelse. För jag har inga starkare ord att använda för mitt psykiska tillstånd.

Att gå in i väggen är inte att va lite extra trött under en kortare period. För mig var det att hamna i total apati och vara helt okontaktbar. I medicinsk synvinkel är det att det blir knas uppe i hjärnkontoret. Nervbanor som måste hitta nya vägar och kopplas ihop igen. Eller nåt ditåt. Är inte en doktor men det är kanske mer lätt förståeligt. Detta medför att jag inte kan läsa längre stunder och hänger inte riktigt med i djupa disskutioner. Det är mycket frustrerande att se frisk ut på utsidan och inte riktigt ha allt under kontroll uppe i knoppen. Men med tiden kommer det att läka som tur är!

Ångest är något för mig förknippat med ett mycket stort obehag. Tänk Er att någon har tagit stryptag om Er hals. Det trycket sitter där och ökar i situationer som är obekväma. Situationer som man innan inte ens reflekterat över. Det kan vara en så enkel sak som att gå in på den lokala ICA-butiken. Man vänder i dörren och går. Mediciner som dämpar detta finns men är nästan alla starkt beroendeframkallande. Så jag kämpar på. Kombinationer av flera tabletter gör att det i förlängningen ska få bort ångesten helt. Vilken dröm det skulle va!  Men under en period framöver är jag beroende av dessa tabletter för att orka komma ut och möta livet som det är.

Dagens status är faktiskt helt okej i mina ögon sett. Att skriva hjälper att släppa på ångesten och kanske hjälper någon som läser att veta att man inte är ensam och ge Er ”friska” människor lite mer kunskap. Iallafall om mig.

Kram på Er alla var ni än är/ Lilla-T

Då hade jag tänkt inviga Er i mitt liv. Först vill jag välkommna Er och hoppas på att Ni vill följa med i denna bergochdalbana.

Som den prestationsmänniska jag är har jag kört på mitt liv i 180 knyck och aldrig stannat upp eller tittat bakåt för att se om jag hänger med i tempot. De senaste åren har varit fullt ös och samtidigt en drös av personliga katastrofer. Det jag behövt genomlida var under resans gång inga problem direkt eftersom jag har en sådan där finurlig knapp det står OFF på. Således dundrade jag vidare och helt plötsligt en dag så stod jag på perongen och skulle hoppa. Men det här är inte jag. Jag är den där monster starka kvinnan som orkar allt och lite till.  Som tur var eller kanske inser det snart var det min familj som hörde mitt rop på hjälp och fångade upp mig då jag känslomässigt föll.

Jag är en glad, stark, kvicktänkt, ambitiös, stresstålig, social och utåtriktad tjej. Ordet nej är nyss inkommet i min vokabulär och jag sätter alltid andra i första rummet.

Nu när jag vaknat ur min apati med hjälp av mediciner och psykolog hjälp har jag gjort en massa hemska insikter. Det är nyttiga insikter men det framkallar en fruktansvärd ångest. Insikter om vad jag missat i livet och insikten om att jag inte vet vem jag är…Snacka om en sen identitetskris!

Förhoppningsvis inser Ni att denna glada tjej inte riktigt finns kvar som hon var. Det kommer att ta en enorm tid att komma tillbaka till ett någorlunda drägligt jag. Önskan är att inte bli så forserad som jag var tidigare utan att kunna leva i nuet och njuta av vänner , familj och nöjen. Allt sådant jag arbetade bort under några år då arbetet för mig kändes som det viktigaste i livet.

Så med denna snabbrapport från det förflutna vill jag inbjuda Er att följa med på min alldeles egena resa tillbaka till livet.

Den kallar jag för ”min ego-trip”. Och den är bara min….. Vågar Ni följa med?

Kram på Er alla var Ni än är /Lilla-T