lilla-t i stora världen

Bråttom är det hela tiden. Får inte missa något. Fort fort fort ska det gå. Hinna så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt. För det är en tävling jag måste vinna. Mot vem? Det vet jag inte men det spelar heller ingen roll. STANNA! Varför har jag hela tiden så bråttom? Vad är det jag ska hinna till? Vad är det som hägrar där borta? Det enda jag kör mot är en säker död. Så varför stressa dit? Dit kommer jag tids nog ändå. Så andas och njut av det som är här och nu.

Nästan allt jag gör sker fort. Jag duschar, äter, pratar, går, tänker, skriver och till och med röker fort. För jag har alltid varit såhär. Jag har inte tid. Hinner inte njuta. Jag måste stressa. Fs ( före sjukdomen) duschade jag fort för att komma till jobbet lite tidigare. För fy attans för att komma i tid eller sent. Tänk att vara den som de andra inte kan lita på. Hon som alltid är sen. Så minst en kvart innan passet stod jag på min post. För jag var hon som var skötsam. Ordentlig. Pålitlig. Stark.

Att äta alls eller snabbt för att kunna jobba lite till. Hinna lite mer. Avlasta en kollega eller två som hade för mycket att göra. Hinna vara den som alltid var redo för nya utmaningar. Äta kan jag göra stående. Att sitta ner tar endast en massa tid. Att inte äta är det ultimata, för då slipper jag gå på toaletten, slipper känna mig värdelös som tar rast. Hinner lite extra. Vinner tid. Prata fort har jag alltid gjort och gärna flera ämnen på en gång. Så det blir tufft att ändra på.

Om jag går fort hinner jag fram tidigare. Sen att jag står där och väntar gör ingenting. För jag kom i tid. Ingen som suckandes fick vänta på hon som alltid är sen. Ingen skam. Jag var alltid först. Om jag går fort, hade nog sprungit om knä och fot tillåtit, så hinner jag prestera mer på jobbet. Vad är värre än en butiksanställd som drar fötterna efter sig. Nä så snabbt betyder service. En tjej som hinner. Är på allerten hela tiden. Jag berömmer min egen väg till hjärtinfarkt. Som tur är gick jag ”bara” in i väggen.

Stress stress stress. Räcker det inte med att jag förkortar mitt liv genom att överdosera nikotin var eviga dag? Räcker det inte med att vara sådär lagom i tid? Är det inte ganska skönt att känna smaken på maten jag äter, innan den hamnar i magen? Är det inte okej att ibland vara den som kommer sist? Jag vet alla svaren. Jag är skrämmande medveten om alla fel. Jag är insiktsfull. Hur är det då möjligt att inte korrigera felen? Måste vara totalt galen.

Jag är även stressad över människor jag möter. trots att det inte har med mig att göra. När jag går fort och någon såskopp framför inte bereder väg så blir jag irriterad. När jag är i affären och köerna blir långa känner jag för att hoppa in och jobba. Irriterad över att de inte kan jobba lite fortare eller ha mer personal. Jag blir stressad när någon i trafiken är tvungen att bromsa typ 100 meter innan ett trafikljus. Men KÖR! Minst ett par bilar till hade hunnit. Stressad och irriterad till tusen. Känner hur pulsen ökar. Mitt hjärta dunkar hårt. Samma med telefonköer. Hur kan man inte svara! Ge mig iallafall musik att lyssna på! Men om det är musik blir jag arg över valet av musik. Jösses!

Nu är det upp till mig att göra ett val. Vill jag leva så här? Vill jag verkligen vara konstant arg och stressad? Nej det är självklart inget jag önskar. Så…Lugn…Andas…Stilla…

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

Nu är det dax att börja ta tag i det som fått ligga på hyllan. Nu finns det inga hinder i vägen. Inga ursäkter att komma med. För nu har jag funnit mig tillrätta i mitt gamla flickrum. Jag har sålt stugan. Altanen är färdigspikad. Mina ursäkter är nu slut för att slippa ta tag i mitt nya liv. Så nu spottar jag i nävarna!

Det som är prioritet ett är att skriva ett vecko schema! Ja just det. Ett schema för att finna rutiner. Det är tydligen viktigt att ha struktur på dagarna. Vilket jag förstår. Så nu ska jag ruta in mitt liv. Bli Skalman. Fasta tider för mat, sömn, promenader och nöjen. Har faktiskt hittat i en gammal låda färgat papper. Så det blir tydligt. En färg för varje aktivitet. Struktur. Jag förstår om detta låter simpelt för Er som är friska. Men det är ett sätt att finna ork. Finna en anledning att gå upp ur sängen varje morgon. Att ge sig själv en spark där bak. För annars blir det gärna så att det som går att skjutas upp skjuts upp.

Har fått två läxor av min hjärnskrynklare. Den första är att ha minst en social kontakt om dagen. Om än så lite som att gå till affären och handla en tidning. Att möta människor. För den sociala fobin ligger runt hörnet och bara väntar på att få slå klorna i mig. Jag vet inte hur många gånger jag hittat ursäkter för att slippa möta andra personer. Jag blir rädd, osäker, paranoid och får ångest.

Den andra är att lära mig ha tråkigt. ????? Öhhhh…… hur gör jag då? Jag har levt ett liv utan pauser. Alltid haft något för händerna. Jag blir rastlös, irriterad, stressad och arg. För det är inte bra att känna såhär. Det är dessa faktorer som ligger lite bakom min sjukdom. Jag var superkvinnan som orkade allt. Den konstanta stressen som hängde över mig. En känsla av att någon går bakom dig och blåser dig i nacken. Jagad. Så fort jag inte var aktiv kom ångesten. Tankar som cirkulerade. Att var jag inte uppe i tempo var jag lat, dålig, tråkig och ointressant.

Jag måste nu inse att det är helt okej att inte alltid vara på topp. Jag är inte en dålig människa när jag gör ingenting. Men det är en process. Måste kunna acceptera och ändra mitt sätt att tänka. Måste för att slippa stressen jag fortfarande känner. Just nu är det stressen att bli frisk som är störst. Men det är ingenting jag kan påskynda. Först måste jag inse att jag är sjuk. Att jag har begränsningar. Jag kan bara inte vissa saker. Det gör att jag känner självförakt. Så det blir ett stort projekt att ändra en så i mig djupt förankrad inställning. Det är jag som ska ändra mig. Det är jag som måste sätta gränser. Endast jag kan göra mig frisk. Mina mediciner är ett hjälpmedel. De andra verktygen för att laga mig har jag själv någonstans.

Idag öppnar jag min verktygslåda och börjar bygga från grunden.

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

Tänk om jag kunde få vara så liten som jag känner mig vissa dagar. Tänk att få vara liten igen. Utan ansvar och betungande beslut. Att vara bekymmersfri och full av spring i benen. Tänk att få vara barn för en dag. Mitt i min turbulenta resa åker jag åldersmässigt upp och ner. Mesta delen är jag i tonåren. Svallande humör och en känsla av att inte veta vem jag är. Det är förvirrande för de nära och kära att inte veta från dag till dag hur gammal min mentala ålder är. En idé. Att sätta upp kort på mig själv i olika åldrar på väggen. Det enda jag behöver göra är att peka. Då skulle det bli lättare. För det är inte alltid jag har orken att visa. Många gånger sätts masken på och jag sväljer allt istället. Den där ”off” knappen finns alltför nära. Jag kämpar för varje dag. Jag kämpar för varje steg. Jag kämpar för varje andetag. Jag kämpar varje dag för att inte kasta in handduken.

Helt ärligt så önskar jag INGEN att behöva vara jag. Att känna den ångest som river. Att känna självförakt. Att höra min röst eka i huvudet. För jag hör min egen rösts trista monologer hela dagarna. Jag har vilda diskussioner. Helst om påhittade scenarion som jag är rädd ska hända. För jag är riktigt rädd. För vad går inte att sätta fingret på. Men det kastas och laboreras om och hur och vad konstant. Den enda gång jag upplever total tystnad är när jag sover. Men då har jag istället skruvade drömmar. Går att genomlida, kanske analysera om jag har lust.

Har bestämt mig för att övervinna mina röster och faktiskt vinna diskussionen. Vet nu att jag har fler dagar som är upp än ner. Jag kommer sällan ihåg de bra lika klart och tydligt som de dåliga. Jag fastnar ibland. Ser inte mina framsteg. Jag är rädd för vad som kommer ske. Jag vet inte om jag vågar. Det som inte dödar härdar. Så när jag trampat igenom detta helvete, hur härdad kommer jag inte vara då? Inget kan någonsin vara lika farligt, hemskt eller fruktansvärt rent känslomässigt som detta. Jag blickar fram. Jag är ensam på min resa. Vill Ni vara vid min sida och lätta på bördan?

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

Öppnar mina ögon och möter en ny dag. En ny dag som som slår rot. Mina sinnen är klara och jag är öppen. Tar ett djupt andetag och känner den friska luften fylla mina lungor. Andas en stund och känner hur lugnet sprider sig i min kropp. Jag tar en dag i taget. Steg för steg. Mitt pussel har bara börjat, och jag hittar för varje dag nya bitar.

Idag är jag väldigt lugn. Jag är på noll. Känner mig varken mer eller mindre. Noll är inget negativt. Noll är en start. Min start. Ibland behöver jag startkablar, men inte idag. Oket jag bär känns en aning lättare. Jag tittar ut och vill idag känna mig lite starkare. Vara lite större. Så liten och klen ska jag försöka lägga bakom mig. För idag är en ny dag i mitt liv. En ny dag som bär på min tro. Just idag tror jag på Lilla-T.

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

Skulle inte jag hoppa i säng? Jo. Men det kom en sak emellan. Sitter här nu med en massa tårar som rinner, så synen är alldeles dimmig. Jag är täppt i näsan av all gråt. Det är mycket som fladdrar i mitt huvud nu. Kan inte riktigt sortera allt. Vet inte om jag gråter för att jag är ledsen eller arg. Eller kanske både och. Till saken hör att det finns ord och meningar som träffar precis där det gör som mest ont. Kanske sagda i desperation för sin egen sorg. Inte riktigt menade att komma ut som de gjorde. Det spelar faktiskt mindre roll för mig nu. För jag är likt förbannat ledsen. Jag kommer att kravla mig upp ur detta hål, det vet jag. Men ett slag i fel riktning blev det. Så idag (natt), kommer jag först. Jag tycker synd om mig själv och tänker bedriva självömkan ett tag. Larvigt, men ibland är det skönt.

Jag är definitivt inget helgon, och jag har med all säkerhet sagt saker som någon mått dåligt av. Det har vi nog alla. Vi är trots allt bara människor. Men jag vill ändå påpeka vikten av att sträva efter det rätta. Att inte tala utan att ha korrektur läst manuset. Som den förvirrade varelsen jag är så har jag en förmåga att tala först och tänka sen. Men jag har aldrig mig veterligen haft viljan att såra någon. Jag har däremot sagt saker jag ångrar då någon avfyrat salvan först. I rent självförsvar. Men det är tyvärr ingen tröst för den ångest man känner efteråt. Hoppas jag minns rätt nu =)!!! ( Kanske har glömt att jag sårat någon med vilja.)

Jag ska inte tråka ut Er mer idag. Sov gott alla där ute i vårt avlånga land.

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

Söndagen börjar lida mot sitt slut. Helgen gick förbi i en rasande fart. Händelserika två dagar för min del då jag oftast befinner mig inom dessa fyra väggar. En hel helg med min hobby. Så jag har träffat en hel bunt med människor. Har fått skratta och prata. Jag är HELT slut nu. All energi är som bortblåst. Mina kuddar ropar mitt namn och jag faller snart till föga. Oändligt tacksam att alla jag kände tog mig för den jag är. Inga konstigheter. Ingen som tvingade mig till att förklara mitt psykiska tillstånd. Jag fick vara Lilla-T hela helgen!

Jag känner mig trött. Men sådär skönt trött. Jag hoppas att vakna imorgon med ett leende på läpparna. För jag vill att mitt minne ska vara intakt. Jag har ett mycket kort minne nu, och kan glömma bort saker direkt. När gjorde jag vad? Hur kom jag hit? Vad har jag sagt till vem? Många luckor de sista månaderna. Därför är detta med min blogg ett sätt att föra lite dagbok. Inte så kul att ha ett dåligt minne. Jag kämpar hårt för att inte visa det, och får ibland ställa ledande frågor. Men detta ingår i min strid att bli frisk igen. Har alltid papper och penna nära till hands. Så jag använder fler sinnen som kan leda mig. För har jag både hört och skrivit ner, borde jag inte glömma. Men det händer! Oj vad pinsamt det kan bli.

Nu tänker jag inte kämpa mot tröttheten längre. Vad gör det att inte klockan slagit godnatt än? Mot bingen på direkten.

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

Satt uppe halva natten och skrev på det som är min bok. Eller mer min andningsventil. Det kanske blir något att titta tillbaka i när man blir äldre. För jag skriver den nakna sanningen. Min sanning. Jag skriver direkt från hjärtat och raderar ingenting. För det är just så jag känner när jag sitter framför datorn. Jag kan inte gå in efteråt och ändra för då är det inte min sanning för stunden. Jag vet jag är snurrig och osammanhängande. Ska inte sticka under stol med att jag börjar känna mig tillfreds med den känslan. För lite galenskap gör livet lite lättare att leva. Så jag fortsätter på den inslagna vägen. Mitt eget dårhus har slagit upp portarna!

Sitter och funderar på om det är mig det är fel på? Måste det vara. För både igår och idag har jag haft lite problem. Jag som vanligtvis skäller och gormar på andra bilister är inte mycket bättre själv! Haha! Jag insåg att jag har bort rationaliserat blinkersen, och har separationsångest från kopplingen! Löjligt!! Jag vet!!! Så till Er jag mött på stadens gator ber jag nu om ursäkt. Lovar att bättra mig. Hoppas ingen blev ilsken.  Hahaha!

Nåväl…. Är på strålande humör idag och jag vill sprida den glädjen vidare. Jag känner mig full av hopp. Känner mig glad i sinnet. Borde inte vara så rent allmänt, efter gårdagens pärs. Men jag tackar vem det nu är som bestämmer mitt humör. Det kan svänga fort, så nu gäller det att ta tillvara på den stund det varar! Tack vare mina mediciner och samtalsterapi så har jag nu fler och fler dagar då jag mår bra. Det finns hopp även för en sinnessjuk som jag! Måste kunna driva med mig själv, så jag bjuder på min galenskap alldeles gratis! Varsågoda.

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

Idag önskar jag att vädret kunde spegla mitt inre. Men istället för regn hånler solen mig rakt upp i ansiktet. En dag som endast är ledsam i egendomens tecken. För det materiella är symboler för det emotionella.  Spruckna drömmar och trasiga illusioner. Det som skulle bli något att bygga vidare på är nu ett minne blott. Min dröm om ett liv på landet och att bo i en liten dragig stuga, med sneda vinklar och en lukt av öppen spis. Jag hade det i många år och älskade det. Röd stuga med vita knutar högt belägen utan insyn från grannar. Där fann jag ro. Långt från stadens liv och faciliteter. Där en brasa knastrade och katter som kurrade mig till söms. En fristad där jag kunde andas. Ingen upplyst gata,så nätterna var underbart tysta och stjärnklara. Frisk luft, härliga skogar, öppna landskap och vackert vatten. Inget som störde mina sinnen. Ett hus med en själ så vacker. En historia att berätta. Nu är det någon annans. Saknar Dig otroligt mycket mitt lilla hus.

Nu är det nya tider. Bort med det gamla. Nya mål att nå. Jag lever nu med en dröm om att åter kunna skapa en idyll. En ny era i mitt liv börjar nu. Hoppas kunna återfå den ro jag hade där. Nerpackat i kartonger är allt jag äger, i väntan på att hitta något nytt. Kartonger som symboliserar mitt kaos. Hittar inget, hittar allt. Sakerna bär på mycket minnen. Både goda och mindre goda. Den spruckna drömmen finns kvar i mina lådor. De är staplade och inväntar min ork att gå igenom dem. Vissa minnen är mer smärtsamma än andra så jag avvaktar ett tag. Mycket har jag slängt. Vill någonstans inom mig börja om. Då måste mycket försvinna från det förflutna.

Så idag kramade jag om stugan och berättade hur mycket jag älskar det. Berättade att jag inte ville flytta. Stängde försiktigt den mycket slitna men underbara ytterdörren. Lämnade över nycklarna till min dröm till min efterträdare. Svalde mina tårar och tittade en sista gång mot stugan som stod så vackert i höstsolen. Jag gick ner de 51 stegen mot bilen och kämpade mot gråten. Vinkade adjö till en granne som var ute. Jag vände mig inte om. Jag åkte. Jag orkar inte le idag. Jag orkar inte. För min dröm är förstörd.

Nu ska jag se framåt. Finns nog en stuga där ute någonstans som ropar efter min kärlek och omvårdnad. Tidsnog ska jag finna en ny dröm. En ny framtid. Men den framtiden är min egen och jag ska resa dit ensam. För jag vet att jag kommer lyckas. Jag vet att jag kommer må bra en dag. Jag behöver bara lite tid….

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

Jösses!! Hur svårt ska de göra det för oss vanliga dödliga? Har precis betalat alla månadens räkningar. Fy en sån tid det tar när man är tvungen att använda lupp och förstoringsglas för att se de små små siffrorna. Som dessutom är HUR långa som helst!! Borde förbjudas att ha OCR-nummer längre än fem siffror i följd. Inte bara en utan ett par gånger fick jag börja om från början. Galet omöjligt! Jag knappade siffror och datorn skrek. Knappade fler siffror och datorn skrek. Tänkte en sekund att nu åker fanskapet ut! Men problemet var ju inte det som står på skrivbordet. Felet ligger i den som sitter på stolen framför datorn! Men jag tar på mig det. Åter igen har jag ingen att skylla på. Hahaha.

Den sten som satt i mitt bröst över alla dessa miljarder räkningar har nu släppt lite. Istället har ångesten kommit och tagit ett stadigt grepp om min strupe. Har tagit en extra dos av ångestdämpande medicin och hoppas på att det släpper snart. I mitt fall så är det en ständig kamp bara att öppna breven som kommer. Det är mycket enklare att bara lägga dem i en hög och ”glömma” dem. För syns de inte finns de inte. Har tidigare aldrig haft dessa problem, men de uppkom i och med mitt insjuknande. Självklart blir det inte billigare att hamstra räkningar då det blir en massa extra kostnader, påminnelseavgifter och förseningsavgifter. Men så tänkte inte jag att det kunde bli. Så med darrande fingrar öppnade jag kuvert efter kuvert. Har smärtsamt fått erfara alla dessa avgifter. Men NU har jag inte bara öppnat alla brev, utan jag har även betalat ALLA räkningar!!!!! Duktigt eller hur?

Förstår om det låter lite banalt men för mig tog jag ett jättekliv framåt. Det är dit jag strävar. Framåt framåt. Sakta steg för steg. Men nu är den biten avklarad för den här månaden i alla fall. Känns innerst inne ganska bra. Ska inte glömma att klappa mig själv på axeln innan jag somnar. För det är jag värd! Ingen annan förutom jag ( möjligtvis fodringsägarna ) är glad att det är gjort. Så nu flyger det bara flugor ur plånboken igen. Men vad gör det när jag inte har mer kravbrev att betala? Pank men fri. Eller som min kära mor sa till mig. Vad spelar det för roll om du är fattig. Du lever. TACK mor! Hon ser det hela ur ett litet annat perspektiv och jag älskar henne för det. Nu är min energi slut för idag. God natt gott folk. På återseende.

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

Luftrörskatarren börjar så sakteligen lägga sig. Skönt. Kanske blir hostfri snart. Har efter en veckas hostande fått rejält med träningsvärk i magen! Vem säger att man inte tränar när man är sjuk! Hahaha! Är fortfarande sjukt trött. Tror att kombinationen av alla tabletter som jag äter tar ut sin rätt. Men snart är penicillin kuren slut, hostmedicinen urdrucken och alvedonen mot febern ett minne blott. Sen blir det bara de vanliga pillerna för att må ungefär som Ni andra.

En sak som är lite störande är att medicinen tar bort udden av de flesta känslorna. Jag blir liksom lite lagom av allt. Ett jämnt streck. Helt klart med många uppgångar och fall. Men i det stora hela ganska nollställd. Vet inte riktigt ibland hur jag mår eller vad jag känner. Jag får gå mer på magkänsla och erfarenhet av hur jag borde känna i en känd situation. Det svåraste tycker jag är att veta hur jag känner för nya människor. Och ibland känner jag flera saker samtidigt. Kaos. Ett exempel på tvåsidigt kännande är att samtidigt som jag vill ha närhet och ömhet, känner jag att jag måste ta avstånd. Kvävningskänsla. Panik att vara fasthållen. Fast det är jag som vill kramas. Vet inte riktigt hur jag ska hantera denna nya situation. Så främmande och så långt ifrån mitt  friska jag. Det jobbiga är hur jag ska hantera detta och hur det tas emot av mina nära.

Så mitt inre krig fortsätter. Har kanske för mycket tid nu att tänka. Tid att begrunda varje minut av mitt liv. Tid att fundera, begrunda och reflektera. Till viss del är det vad jag behöver, men det ökar även min ångest. För det finns inte mycket i mitt liv som distraherar mina tankar. Om natten kommer tankar och jag ligger och funderar på saker som varit så obetydliga förut. Det som stärker mig är min en-gång-i-veckan psykolog. När jag träffar henne kan jag verkligen berätta allt. Öppna mig och låta henne se mina skruvade tankar. För henne är jag inte onormal. För henne är jag mig själv. Hon ser under ytan och hjälper mig att sakta sakta bearbeta mitt liv. Inför henne känner jag heller ingen skam. För det är skammen som gör att jag inte vill vara ute bland folk. Jag skäms för jag inte kan läsa mer än några rader i taget. Jag skäms över att jag inte kan titta på en film utan att tappa handlingen. Jag skäms i samtal när jag inte hittar ord jag vill säga. Jag känner mycket skam.

Kram på Er alla var Ni än är / lilla-T

Det är Ni som är dom konstiga

Det är jag som är normal

Kram på Er alla var Ni än är/ Lilla-T

Jag befinner mig mitt i kriget med mig själv. Efter en trevlig kväll vaknar jag med en känsla så stark. En känsla av att jag är ensam i världen. Det är jag mot Er. Jag har inget att förlora så jag strider med de vassaste vapen. Världen är så enkelriktad och alla går i någon annans fotspår. Jag väljer att välja min egen väg och inte lyssna på Er. Jag är kall och hård. Jag vill inte vara som Er. Jag vill inte vara en i mängden. Jag vill vara jag och ingen annan. Jag må vara konstig, men jag tror det är jag som är normal. Är så trött på att inte vara frisk. Är så trött på att inte orka göra det jag vill. Trött på allt som rör sig där ute i världen. Kan jag bli frisk och förändra livet. Finns det verkligen bara ett sätt att leva sitt liv på? Finns det inte ett bättre alternativ? Är det bara jag som är så trött på allt det vanliga? Jag vill leva på mitt sätt. Jag vill inte behöva välja utefter Era önskemål. Bereda min väg och leva utan Era blickar. Ja jag är udda. Ja jag tänker inte som Ni. Ja jag är inte den som följer enkla regler om mode. Ja jag väljer ett liv utan barn. Ja jag är kritisk mot det mesta.

Jag vet inte om Ni är lyckligare för att Ni valde den stora breda motorvägen. Jag väljer de vägar som är lite krokigare och endast omgivna av öde marker och skog. Jag söker fortfarande meningen om livet. Tror inte det ska vara enkelt. Jag vill upptäcka allt som finns i livets avkrokar. Jag kommer aldrig sälla mig till den stora massan. Jag är i minoritet. När jag blir president så kommer världen att bli en bättre plats för oss. En bättre plats för den egna viljan. En plats utan motorvägar och snabba filer. En plats där naturen bestämmer och inte Vi. De glömda skall åter finnas runt omkring oss. Det glömda som sätter livet i fokus. Livet är mycket mer än det vi kan. Jag ska predika om livets möjligheter. Jag tänker visa Er en människas ödmjukhet. Jag vet att världen har så mycket för oss om vi är villiga att ta emot. Öppna ögon som ser klarsynt. Ingen dimma som döljer ögats riktiga nyans. Jag ska bli president!

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

Ja då var det fredag igen. Löningshelg och stan kommer att fyllas med en massa festande människor. Fulla av lust att ha roligt och rumla runt. Kommer att sälla mig till dessa men utan att förtära alkohol. Fasar för att försöka hitta en parkeringsplats då det är näst intill omöjligt på fredagar. Tur dock att man är ägare till en liten bil och är en jäkel på att fickparkera. Sedan får jag antagligen leka taxi mot småtimmarna. Men vad gör man inte för sina vänner så att de ska komma hem ordentligt. Jag har förberett mig väl på att tvingas lyssna på fylle-snacket! Samma sak så fort det finns alkohol med i bilden. Inget som jag inte klarar av, utan det är mest intressant hur mycket ens vänner förändras i takt med antalet nersköljda drinkar. När natten går mot sitt slut är det alltid ett : Vet du att jag älskar dig? Jag menar verkligen det. Hahaha så gulligt att sanningen kommer fram till slut!!!! Nästan som sanningsserum. Jag trivs bra med att vara konstant nykter. Jag vaknar med avsaknad av huvudvärk. Jag vet var jag varit. Jag vet vad jag sagt. Jag behöver inte känna ångest över att plånboken är tom.       ( vilket den är ändå ).

Så till tonerna av musik försöker jag måla naglarna och göra mig fin. Många val nu. Vilka jeans, vilken tröja, vilken frisyr? Hahaha. Snacka om I-lands problem! Blir nog bra till slut hoppas jag. Ha en underbar kväll alla Ni där ute i Sverige. För det tänker jag ha!!

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

Stanna inomhus idag!!!! Dårhusen är stängda!

Förstås sagt med skratt-tårar. För idag tror jag alla tokiga ( inklusive jag ) är ute på stadens gator och torg.  Det börjar på vårdcentralen. En vänlig lapp på dörren uppmanar oss besökare att ta en nummerlapp. Så jag tar en och sätter mig ner och väntar på min tur. Efter en stund blippar mitt nummer upp och jag beger mig mot receptionen. Precis när jag nästan kommit fram springer en farbror förbi och ursäktar sig med ett: – Jag ska bara….   Meh. HALLÅ! Jag sa förstås inget men räknade inombords till tio för det är sådant som inte ska irritera mig. Alla har sina problem och jag är öppen och förstående. Till en viss gräns. Resten av mitt besök förflöt och jag får diagnosen luftrörskatarr. Så penicillin måste hämtas på apoteket. Lätt som en plätt, eller hur? ICKE!

Redan på parkeringen utanför kommer nästa tokiga människa i min väg. Bilen bredvid min har liksom sneddat in och står halvt på min sida. Inget farligt men krångligt att behöva klättra in från passagerar sidan och över växelspaken, med handväska, nycklar och Gud vet vad. Så väl inne i bilen styr jag mot apoteket. En ny parkeringsplats och ser en bil som genar över gångvägen och en bit av torget för att sedan vara ute på vägen. Jösses tänkte jag. Han hade nog väldigt bråttom då det tar max 10 sekunder den vanliga vägen. Spatserar in på apoteket och stegar fram till nummerlapps maskinen. Jaha… Då var den ur funktion. Så det ligger en rulle ovanpå, så jag tar en lapp och sätter mig ner. Nu…. Blir det kaos. Damerna bakom recept disken verkar vara förvirrade om vilket nummer som är på tur. Så en äldre farbror tar på sig rollen som kontrollant. Det är mycket glädjande och vi som väntar är nöjda. Tills hans nummer kommer upp och kontrollanten försvinner! Då utbryter ett mindre kaos igen! Hahahaha. Total förvirring och damerna ropar nummer som om det var en bingo hall! Jag tittar på min lapp, nummer 36. Damen som blir ledig ropar: 34? 35? 35?35?34?34?36? BINGO ropar jag och går mot henne. Nä nä nä…. då kommer en tant som stått och pratat i sin mobil springande och skriker: JAG HAR 35!!!! Jag backar, räknar till 10 och sätter mig ner. Då går min blick till flickan som står och fyller på varor. Jösses…… Hon verkar ha beslutsångest om hur tuberna ska ligga. Hon tar upp en, tittar en stund på den tomma hyllan, lägger ner tuben, tittar, tar och vrider tuben, tittar. NU blev det nog bra verkar hon tänka. Jag kokar inombords! Efter ett otal år i butiks branchen så får jag verkligen värja mig för att inte gå fram och hjälpa henne. MEN TEMPO KVINNA TEMPO!!!!

När jag äntligen får hjälp att hämta ut mina tabletter så tycks damen vara måttligt glad. Blir irriterad då jag ber om en extra doseringsmått till min host medicin. Förlåt att jag besvärar dig! Det är väl inte mitt fel att hon har en dålig dag. Men jag ler ändå och tackar för hjälpen. Pust. Smiter in i butiken bredvid och där är det ytterligare en farbror som tränger sig! Kan säga att det var mycket nära att informerat honom om att kösystemet gäller ALLA! Men åter igen räknar jag till 10. Kan det hända mer nu? Små sprang till bilen och åkte direkt hem. In på mitt rum, stängde dörren och lyssnade. Tyst….. Är i säkerhet. Fasar dock över att jag har ett ärende till ikväll….. Jösses… Hahahaha. Jaha gott folk! Nu har pulsen återgått till normal och jag ska försöka att inte bli irriterad mer idag. Så Ni alla galningar. Lämna mig fri väg ikväll! Hahahaha

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

Veckan fortsätter visst i samma svacka som den började. Idag vill jag ingenting, vill inte göra någonting. Ångestens grepp om min strupe trycker allt hårdare. Idag har jag ingen lust att tänka på alla måsten, idag har jag ingen lust att vara kraftfull. Så jag sitter här på min sängkant med datorn i knät. Telefonen ligger avstängd vid min sida och jag undrar om det gör någon skillnad? Hade någon ringt om den var på? Hade någon velat prata med mig? Men idag vill jag inte tala. Tisdag betyder psykolog besök. Inte ens det orkade jag. Trots att det är dessa dagar jag behöver det som mest.  Dock inget ont som inte har något gott med sig. Sitter här och lyssnar på underbar musik och inspirationen flödar. Genom dimman av ångest kommer det lösa ord, meningar och fraser till mig. Det är dem som söker upp mig. Jag greppar tag i en penna och kladdar ner det jag hinner. Sedan är det upp till mig att skriva. För dessa till synes osammanhängande strofer blir till dikter, eller sätts upp på mitt klotter plank. För att vid ett senare tillfälle komma till nytta.

Snart har hela dagen gått mig obemärkt förbi. Endast klockan som påminner om att tiden inte står still. Försöker samla krafter att ta tag i alla måsten imorgon. En spark där bak kan behövas ibland. För imorgon är det en ny dag. Nya äventyr. Nya förväntningar och förhoppningar. Idag bestämmer jag att imorgon blir en bra dag! Äta ordentligt till kvällen och bums i säng. Inga krusiduller på vägen. Sömn är bra och ska vara sammanhängande minst sju timmar. Blir lätt att rucka på den regeln när dag och natt inte har så skarpa konturer.

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

Ny vecka, ny dag och nya tag. Har en förfärlig hosta som inte vill kapitulera. Tur att det inte märks i skrift! Haha. Förra veckan som till största del innehöll hög puls och rastlöshet. Är nu som förbytt till en aning nedstämd och förvirrad. Mycket som förändras just nu i mitt liv som tar på krafterna. Därtill kommer en massa frågor, både stora och små. Frågor jag inte vet exakta svaren på och ingen annan än framtiden vet svaren. Frustrerande, ångest framkallande och likgiltighet.

Den stora frågan på tapeten är den om mitt ”happy place”. En plats dit jag kunnat fly och gömma mig. Där jag kunnat vara ensam. Mitt ställe. Min ensamhet. Min trygghet. Mitt varma krypin. En plats som snart är borta. Vad händer då? Vad gör jag med min tid då jag behöver vara ensam? Vart tar jag vägen för att finna fri luft? Finns det ett nytt happy place som ersättning? Finns det en plats för mig? Finns det frisk luft att andas och hitta nya krafter? Jag vet att jag inte i detta nu är kapabel att bo och leva ensam. Jag vet att jag behöver hjälp. Men någonstans vill jag känna mig fri, känna att det är min hemlighet. Har tryckt dessa tankar framför mig länge. Men nu är det så nära. Måste tampas med allt det jobbiga nu. För snart är min stuga någon annans. Någon annan som sitter vid brasan på vintern och myser. Någon annan som ser till att stugan står kvar på bergets topp. Någon annan som kramar om det och älskar det. I ett realistiskt synsätt vet jag att det är det bästa som kan göras, det bästa för att jag ska kunna gå ett steg vidare. Men jag vill inte, vill inte tappa det sista som är bara mitt!

Mitt nya happy place vet jag inte vart jag ska finna. Måste finna ett andnings hål att åka till där bara JAG existerar. Där jag kan vara den jag är, vara lycklig, vara ensam och finna trygghet. Jag känner att om jag ska försöka tvinga fram en sådan plats kommer jag inte att trivas. Jag vill bli hittad.

Trots alla mina negativa tankar idag så vill jag framåt. Vill leva och lära mig nya saker. Jag vill skapa mig ett nytt liv med allt det vackra jag kan tänka mig. Jag tänker inte ge upp nu! Jag har kommit en bit på vägen och någonstans ser jag en framtid.

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

Jag har förstått av de muntliga komentarer jag fått, att det är inte alla som vill skriva en kommentar här så alla kan läsa. Därför har jag skapat ett mailkonto som Ni kan använda Er av. Dit kan Ni skicka det som Ni vill förmedla till mig. Åsikter,kritik,frågor eller vad helst Ni vill. Saker Ni kanske vill ha min åsikt om och vill att jag bloggar om. Eller bara skriva av Er. Självklart garanterar jag full anonymitet, då jag själv valt att blogga anonymt ett tag framöver. Adressen finns under galleri arkiv x. Skriver den här också.

[email protected]

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

Stopp! Stanna! Vänta! Hallå! Lyssna!

Vad hände igår? Jag som var så full av vilja. Full av upprymdhet inför att få umgås och ett nödvändigt miljöombyte. För nu börjar dessa fyra väggar bli allt för påträngande. Alldeles för kvaft för att jag ska kunna andas normalt. Spelar ingen roll om fönstret är öppet och släpper in hösten. Så full av vilja och så lite ork. Jag hade inte kraften att ställa mig upp och göra min i ordning. Sängen lockade och jag kröp istället under täcket. Klart jag inte mår bra över att ha sagt till vänner att dyka upp men ibland tvärvänder humöret och känslorna. Då blir jag den där jag inte vill vara, nämligen den man inte kan lita på. Men jag har analyserat mig själv (no shit!), och kommit fram till att det är den jag är just nu.

Ställ inga krav på mig,  och bli inte besviken när jag inte kan hålla det jag försöker lova. Därför är jag öppen med hur jag mår mot både kreti och pleti. Jag skäms inte längre för att vara sjuk. Jag skäms inte över att jag måste ta mitt liv timme för timme. För med min öppenhet hoppas jag på förståelse. Absolut inte medlidande men i alla fall en inblick i mitt liv. Jag vet att det inte är många som kan säga att de förstår, för man måste uppleva allt vad detta helvete har att erbjuda först. Men om jag är öppen mot Er alla så kan ni kanske dra paraleller till annat och då förstå på erat eget vis. Jag kräver inte att Ni ska förstå. Men jag kräver att Ni ska ha tålamod med mig.

En sak jag vill förmedla är vikten av att Ni håller det Ni lovar mig. För jag griper efter halmstrån varje dag, måste bygga mitt liv från noll igen. Kan vara en så banal sak som ett lovat samtal från någon. Ringer Du inte så har jag och min skruvade hjärna en massa förklaringar varför samtalet uteblev. Sa jag något fel? Har det hänt något? Var Dina ord bara tomma? Tycker du inte om mig mer? Och så fortsätter det i en rasande fart. Därför vädjar jag till Er där ute. Försök stå ut med mitt skiftande humör, försök att tycka om mig idag och imorgon, försök förstå att jag över analyserar allt. För jag kan inte alla dagar ta mig samman att ta kontakt med Er. Kan inte eller vill inte. Det är förvirrande jag vet. Var inte rädd att fråga mig något, var inte rädd att be mig förklara. Jag berättar mer än gärna hur livet som utbränd är, jag berättar den nakna sanningen bara du frågar.

Kram på Er alla var Ni än är / lilla-T

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T