lilla-t i stora världen

Vill passa på att tacka var och en av Er som har följt och kommenterat den senaste veckans inlägg. Det har varit en minst sagt guppig vecka. Många känslor och tankar som kommer åter. Många smärtsamma minnen.

Det jag ville var att förklara hur det kan gå om man stänger av. Jag har haft ett par riktigt tuffa år. Skrivandet har hjälpt mig otroligt mycket. Från början visste jag inte hur det skulle bli. Men nu så här i efterhand kan jag konstatera att det är helande. Att skriva av sig för att sedan vända blicken framåt.

Ibland känns det som om resan nyss börjat. Målet är fortfarande långt borta. Men jag är på god väg. Jag ska streta på och nå dit.

Idag är det en dag som inte är bra. Vet inte varför. Men jag mår helt enkelt inte helt bra idag. Ångesten och tröttheten är total.

Så idag roar jag mig med att lägga ut saker till försäljning på Tradera och blocket. Fråga: Vad är ”rätt” pris att sälja sin skruvade hjärna för? Hm….

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

De sista månaderna av 2009 är en aning suddiga. Mycket som jag inte kan sortera. Jag minns fragment. Jag jobbade som en tok. Sen minns jag snöskottning, matkassar och stress.

Januari 2010 var planeringsmånad. Jag dubbelkollade allt. Såg till att radera alla kortkoder ur mobilen. Pratade med banken om hur mina försäkringar såg ut. Sen var det bara att invänta rätt dag.

Söndagen den 7 februari 2010 kändes som en mycket bra dag. Jag var totalt lugn. Förutom ångesten som tryckte mot min strupe lite då och då, så var jag nästan glad. Glad för att få slippa kämpa en dag till. Slippa vakna varje morgon och släpa mig till jobbet och de problem som fanns där. Slippa slita för att få allt att gå ihop.

Efter jobbet denna Söndag begav jag mig in till stan. Parkerade bilen i ett p-garaget vid Olof Palmes gata. För där skulle någon hitta bilen tänkte jag. Gick upp och ut på Stockholms gator. Spatserade längs Drottning gatan. Fönstershoppade. Tog mig bort till T-Centralen. Ställde mig på perrongen. Minns inte vilken linje som gick där.

Min telefon ringde. Skulle jag svara? Vad skulle jag säga? Någonstans inom mig började det komma ett tvivel. Ville jag verkligen detta? Fanns det en annan väg? Så jag svarade i telefonen. Det var Far.

Resten är dolt i mörker. Minns knappt hur jag tog mig till bilen och ut ur stan. Minns inte. Körde bara. Jag minns tårar och kraftig ångest. Väl hos mina föräldrar kollapsade jag. Föll i apati. Okontaktbar.

Jag är min familj evigt tacksam. Jag är idag glad att de räddade mig. Jag är tacksam för att de än idag finns vid min sida och stöttar mig. De finns där varje gång jag faller. De finns där varje dag som är bra. De finns i mitt hjärta som bultar för dem….

The End

I Augusti 2009 drabbas dessvärre mina medarbetare för ett grovt rån och ett rånförsök. Det först nämnda inträffar cirka tio minuter efter det att jag lämnat butiken. Jag förbannar mig själv än idag för att jag inte var kvar. Att det hade varit mig rånaren hotade med yxa. Jag förbannar mig över vetskapen att rånaren kanske inte kommit om vi hade varit två i butiken.

Dessvärre kan jag endast spekulera. Rånförsöket var inte lika grovt. Men satte ärr i flickan som blev drabbad. Jag önskar att jag kunde ha varit där. Jag önskar att det hade varit jag.

De båda medarbetarna gjorde allt vad som stod i regelboken, om hur man handlar i dessa situationer. De var tappra och kom tillbaka till arbetet per omgående.

Dessa två händelser skedde med bara två veckors mellanrum. Trots att polisen kunde säkra fingeravtryck och var snabbt på plats, så går dessa män fortfarande fria. Eller män kanske är fel att säga. Vid rånförsöket så kunde flickan peka ut den unga killen. Men han var maskerad och visade inte ansiktet på övervakningskameran.

Jag hade som sagt redan givit upp vid den här tiden. Jag orkade inte längre. För min kropp var slut. Mitt psyke var slut. Hela T hade kastat in handduken. Nu inväntade jag bara det perfekta läget att få ta steget till himlen. Eller helvetet. Jag är otroligt feg. Så jag försökte dra på det in i det sista. Jag försökte klura ut den minst smärtsamma vägen.

Jag har sedan många år haft åsikten att det är endast de svaga och fega som väljer självmord. Men nu hade även jag tagit beslutet. Jag ville inte leva detta liv. Min önskan om att återfödas som katt var stark. Inte för att jag tror på reinkarnation. Men tanken är mysig. Att få ligga i någons knä och sova. Att kura ihop sig framför en brasa och bara vara. Springa fritt och hoppa i skogen. Det…är livet.

Fortsättning följer….

Så blev det en dag i September. Lite osäker på när. Men det spelar mindre roll. Strax före lunchtid är det lugnt i butiken. Jag stod ensam bakom disken när en man närmar sig. Han sträcker mig en ATG-kupong. Jag kör bongen men maskinen piper. Så jag tittar på kundens kupong för att rätta till felet.

Då försvinner synen på mitt vänstra öga. Jag försöker att spela oberörd och kisar med ett öga på kupongen. Men det blir inte bättre och nu ser jag vattendroppar framför det högra ögat. Som tur är kommer en av mina anställda precis till jobbet. Jag ber om att bli avlöst. Jag säger nåt i stil med: Kan du ta över här? Jag ska gå in på kontoret och svimma.

Jag sätter mig på en stol inne på lagret. Det kryper i kroppen och min högra sida domnar och sticks. Även när jag blundar ser jag vatten framför mina ögon. Jag känner hur pulsen ökar och paniken kommer krypande. Tänker: Är det en stroke?

Ringer till sjukvårdupplysningen, som säger att jag bör uppsöka läkare per omgående. En vänlig kund kör mig dit. Väl där blir jag lagd på en bår med en massa sladdar kopplade till mitt bröst. Efter ett tag känner jag mig ganska bra. Det som skedde var att jag fick ögonmigrän och en ångestattack. Känner mig larvig som besvärat den överfulla akuten. Jag tar en taxi tillbaka till jobbet.

Men mina anställda försäkrar mig om att de klarar sig utan mig resten av dagen, så jag kunde köra hem. Mot läkarens order. Jag fick under inga omständigheter framföra ett fordon i det skicket jag var. Dagen efter jobbade jag på som vanligt. Med vanligt menar jag sex dagar i veckan och med ett snitt på över sjuttio timmar i veckan. Normalt.

Jag tog inte heller denna varningssignal på allvar. Min kropp strejkade. Men jag körde på…

Fortsättning följer…..

Jag vet inte riktigt hur. Men sommaren 2009 förflöt. Jag hade vunnit en resa med ATG till Irland som skulle gå av stapeln i Augusti. Jag tänkte: Underbart att få lämna allt för några dagar. Om så bara för en helg.

Jag fixade allt. Personal, varor och ett glatt humör. Planet skulle gå på kvällen så jag passade på att arbeta ett par timmar på morgonen. Åkte hem vid lunch för att packa det sista. Då…. Började jag må dåligt. Kände i kroppen att det inte stod rätt till. La mig för att vila en stund.

När jag vaknade hade jag fått hög feber. Kroppen värkte och jag började gråta. Det var bara att ställa in resan. Så där satt jag med packad väska. Blev hemma i fyra dagar innan febern gav med sig.

Jag förstod inte då. Att detta var min kropps sätt att säga ifrån. Att jag borde ta och lugna ner mig lite grand. Men jag var bara arg och förbannade febern som hade satt käppar i hjulen. För denna resa som jag gick miste om var en belöning. Belöning från ATG för att jag var etta i Stockholm på att sälja galopp. Ingen annan butik var i närheten av samma omsättning som min lilla butik hade.

Att min kropp strejkade skulle jag snart få uppleva igen. Någonstans här omkring började jag ge upp. Jag kände att livet var för övermäktigt för att orka med. Det var inte bara mina direkta tragedier som var ensam bov. Utan människor i min närhet drabbades även dem av dödsfall som indirekt påverkade mig. Jag ville inte längre vara med i livets spel. Jag ville inte leva som Guds lilla leksak.

De finns de som säger att Gud inte ger en människa mer ont än vad hon klarar av. Jag var inte beredd att hålla med. För jag var bitter på att vara den som alltid fick tråkiga nyheter. Jag nästan gick och väntade på att något hemskt skulle hända. För det var cirka en gång var tredje eller fjärde månad som jag råkade ut för en käftsmäll. Om jag tror på Gud? Jag vill tro….

Fortsättning följer….

Midsommar närmade sig 2009. Jag och min deltidsanställda bestämmde oss för att jobba denna helg. Hon hade inget speciellt för sig, så hon ville jobba. Det föll sig så bra. För vi behövde nog vara två på midsommardagen då V75 skulle gå.

Midsommarafton stängde vi tidigt. Redan klockan 14:00. Underbart med en halvdag. Innan vi skiljdes åt så önskade vi varandra en trevlig midsommar. Jag minns att hon var så glad. Det var det sista jag såg av henne….

Dagen efter skulle hon börja 10:00. Men klockan gick. Jag tänkte väll att hon hade försovit sig. Jag ringde men fick inget svar. Butiken började fyllas med folk och jag visste inte hur jag skulle klara av dagen. Min mor kom till undsättning. Tack.

Så kom jag på. Hon var ju släkt med killen som ägde pizzerian bredvid min butik. Jag frågade honom om han hört något. Det dröjde inte länge innan han kom inrusandes i butiken med Aftonbladet i högsta hugg. Jag tittade på framsidan. Jag såg men förstod inte. Han pekade på bilden som föreställde en ihoptryckt bil mot ett brofundament…

Jag minns inte riktigt. Jag orkade inte närvara på begravningen. Jag skickade en stor bukett blommor från oss alla. Både kunder och medarbetare. Det var en hemsk upplevelse.

Men det fanns liksom ingen tid att sörja. Min bror hade precis blivit pappa och jag sökte åter igen efter någon som kunde komma och arbeta.Som tur var hittade jag en kille per omgående som dessutom hade de kvalifikationer som krävdes. Pju…

Nu när jag hade hittat min ”off”-knapp tycktes bara karusellen snurra snabbare. 2009 började som 2008 slutade. Allt som hände skedde så snabbt. Hann liksom aldrig stanna upp och tänka. Hann aldrig ta in det som hände. För allt gick i en rasande fart.

Full gas. Vintern var jobbig. Januari började med att min bror blir sjukskriven för ryggbesvär efter en krock. Jamen….jag jobbar och täcker upp de timmar som behövdes.

Stod åtskilliga timmar bakom kassan ensam. Att äta eller dricka blev sekundärt. För att gå på toaletten var otänkbart då jag stod ensam. Vikten rasade och mensen försvann. Jag tyckte jag var smal. Men mina anhöriga sa att jag var mager.

Lagom till min brors återkomst blev min älskade katt Dana sjuk. Hon var min allra vackraste och finaste vän. Från början hade jag två katter. Men Scully tog jag bort 2006 när hon insjuknade i cancer. Varför skulle Dana bli sjuk? Hon som mötte mig vid bilen varje dag när jag kom hem. Hon som låg i mitt knä när jag behövde henne som mest. Våren 2009 fick hon somna in…

Dagen efter stod jag på jobbet igen. ”off”-läget var aktiverat. Sommarn kom. Det brukar betyda semester för de flesta. Jag planerade och vred och vände. Om jag minns rätt så var jag ledig fyra eller fem dagar i rad!

Men det var sommar. Min kropp skrek av smärta men jag bet ihop. Alla mina leder värkte. Jag minns att det var nu någongång som jag upplevde ångest i sin rätta betydelse för första gången. Det inträffade när jag skulle till att somna. Paniken kröp i kroppen och jag hyperventilerade. Var tvungen att springa ut och hämta luft. Ta inte i mig! Rör mig inte!

Välkommen ångest…. Fortsättning följer…

En händelse som tog mig hårt var när min Far fick en stroke. Vi två drev en spelbutik tillsammans. Den var vårat skötebarn. Vi arbetade mycket och hade edast en anställd på heltid och en på deltid. Vi hade som mål att arbeta upp butiken. För att driva spelbutiker var våran speciella nisch. Vi visste att vi var bra på det vi gjorde. Vi skapade en trogen kundkrets och vi var mycket omtyckta i kommunen.

Själva arbetet i butiken hade vi delat upp sinsemellan. Men vi kunde varandras delar så vi var mer som två kugghjul. Aldrig att det fattades något. Vi jobbade tätt ihop och trivdes med det. De två anställda vi hade blev nästa som medlemmar i våran familj. För det var så vi ville ha det. Inget vi och dem, utan bara vi.

Så kom september 2008. Fredag eftermiddag. I butiken fanns jag, min Far och våran deltidare. Jag står ute i kassan när min Far kommer ut från lagret. Jag hör honom säga: Min läpp har domnat. Jag måste till sjukhuset. Jag reagerade inte, jag agerade. Slängde butiksnycklarna till våran anställda. Slet fram bilnycklarna. Sen bar det iväg i ilfart. I mobilen hade jag 112. Brevid mig hade jag min Far. Hans vänstersida domnade allt mer. Jag gasade på med den stackars gamla bilen.

Jag körde in till ambulansingången på sjukhuset. Där möttes vi av flera läkare. Samtidigt som de får upp Far på en bår så säger de att jag måste flytta på bilen. Men vart tar ni Far? Var det enda jag fick ur mig. Kanske korkad fråga. Men det hade slagit slint. Sätter mig bakom ratten och kör mot parkeringen. Det är nu chocken kommer. Jag går ur bilen och sätter mig på trottoaren och skriker rakt ut. Tårarna forsar längs mina kinder.

Fortsättning följer….

7/2-2011. Dagens datum. Förra året inföll denna dag på en söndag. Jag minns den så väl. Men vill samtidigt bara glömma den dagen. Radera den ur mitt minne.

Allt var klart. Jag var helt lugn denna dag. Jag visste inte det jag vet idag. Att livet är värt att leva. Alla tragedier som hopat sig de senaste åren, var för många till antalet för att orka med. Jag hade gått och funderat under en lång tid på hur och när och var jag skulle ta vägen till himlen. Kastat idéer fram och tillbaka. Övervägt för och nackdelar. Just denna söndag kändes som en bra dag. Jag var nästan kusligt glad för att få det gjort. Jag hade planerat allt och säkrat husets fortlevnad.

Mitt hus var min ögonsten. Jag älskade mitt lilla röda hus på landet. Stugan var bara 45 kvm. Dragig och låg högt upp på berget. Från parkeringen var det 51 trappsteg upp. Inge kul på vintern direkt. Men jag älskade detta hus. Torrdass och braskamin. Visst var det stunder jag förbannade detta. Vintertid var det lite kallt inne på morgonen. Kanske runt 15 grader. Men det var just detta som även var charmen.

Första gången jag la ögonen på torpet så visste jag att jag ville ha det. Envis som jag är så blev det verklighet. Många timmars renovering och många svordommar senare var det här jag fann ro.

Jag hade en försäkring på banken. Den tog jag samma dag jag förvärvade huset i april 2002. Så jag visste att om jag skulle förolyckas så skulle mina skulder på huset bli noll, och mina anhöriga skulle kunna sälja huset och få ut alla pengarna.

Jag tänkte aldrig på att mitt beslut kanske skulle få konsekvenser. Jag tänkte snarare: Varför leva för att andra vill. Jag måste ju själv vilja leva. Såhär efteråt har jag insett att min djupa depression började långt innan jag stod på perrongen vid t-banan. Jag har förstått att det var en serie av händelser som sänkte mig allt djupare. Det jag gick igenom på 28 månader var alldeles för mycket för vad en människa kan klara av.

Jag förstod inte. Jag var ju den starka. Såg ner på folk som inte orkade med trycket. Det var ju bara att bita ihop. Nu…Är jag mer ödmjuk. Jag omfamnar livet.

Fortsättning följer….

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T