lilla-t i stora världen

7/2-2011. Dagens datum. Förra året inföll denna dag på en söndag. Jag minns den så väl. Men vill samtidigt bara glömma den dagen. Radera den ur mitt minne.

Allt var klart. Jag var helt lugn denna dag. Jag visste inte det jag vet idag. Att livet är värt att leva. Alla tragedier som hopat sig de senaste åren, var för många till antalet för att orka med. Jag hade gått och funderat under en lång tid på hur och när och var jag skulle ta vägen till himlen. Kastat idéer fram och tillbaka. Övervägt för och nackdelar. Just denna söndag kändes som en bra dag. Jag var nästan kusligt glad för att få det gjort. Jag hade planerat allt och säkrat husets fortlevnad.

Mitt hus var min ögonsten. Jag älskade mitt lilla röda hus på landet. Stugan var bara 45 kvm. Dragig och låg högt upp på berget. Från parkeringen var det 51 trappsteg upp. Inge kul på vintern direkt. Men jag älskade detta hus. Torrdass och braskamin. Visst var det stunder jag förbannade detta. Vintertid var det lite kallt inne på morgonen. Kanske runt 15 grader. Men det var just detta som även var charmen.

Första gången jag la ögonen på torpet så visste jag att jag ville ha det. Envis som jag är så blev det verklighet. Många timmars renovering och många svordommar senare var det här jag fann ro.

Jag hade en försäkring på banken. Den tog jag samma dag jag förvärvade huset i april 2002. Så jag visste att om jag skulle förolyckas så skulle mina skulder på huset bli noll, och mina anhöriga skulle kunna sälja huset och få ut alla pengarna.

Jag tänkte aldrig på att mitt beslut kanske skulle få konsekvenser. Jag tänkte snarare: Varför leva för att andra vill. Jag måste ju själv vilja leva. Såhär efteråt har jag insett att min djupa depression började långt innan jag stod på perrongen vid t-banan. Jag har förstått att det var en serie av händelser som sänkte mig allt djupare. Det jag gick igenom på 28 månader var alldeles för mycket för vad en människa kan klara av.

Jag förstod inte. Jag var ju den starka. Såg ner på folk som inte orkade med trycket. Det var ju bara att bita ihop. Nu…Är jag mer ödmjuk. Jag omfamnar livet.

Fortsättning följer….

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

Jag ser tillbaka på det året som gått. Jag ser mina framsteg. Jag ser även allt det svarta som jag gick igenom. Har försökt att sortera och bearbeta. Men jag tror inte jag är färdig med det som skedde. För tankarna de sista dagarna har varit många och besvärliga.

Nu när min medicinering är på rätt köl och jag har börjat vakna till liv. Då kommer även de jobbiga tankarna. Sådant som jag dolt i mitt inre. Har nu kommit upp till ytan. För nu är allt så klart. Jag ser tillbaka och vill helst inte minnas. Jag vill inte tänka på att jag för ett år sedan var på väg att avsluta mitt liv. Det är känslor och tankar så laddade med ångest och tårar.

Jag ska försöka skriva av mig. De närmaste dagarna kommer jag att ”avslöja”  vad som rörde sig i mitt huvud. Jag vill berätta vad som fick mig att ta beslutet. Vill berätta för Er. Jag vill att Ni ska få läsa hur jag hamnade där jag är nu.

Berättelsen börjar imorgon den 7/2-2011. Årsdagen. Så tills dess….

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

Visst är det härligt när allt fungerar. Visst är det härligt när allt är okej. När alla bitarna ligger på rätt plats. Jag vet inte hur många bitar mitt pussel har. Jag vet inte hur många bitar som fattas. Det enda jag vet är att det inte är komplett. Dessvärre vet jag inte vart jag ska börja leta efter mina delar. Så hittar Ni nån del som det står T på, kan jag få den då?

Jag har tagit många vingliga steg framåt på min krokiga väg. Jag har famlat mig fram i mörkret. Framåt ska jag. Framåt. Men det är läskigt och skrämmande. Detta kan sammanfattas med en textrad:

Jag vill inte tänka framåt
Men är livrädd att fastna här

För det är nämligen precis så jag känner. Min framtid är långt borta. Så långt kan jag inte se. Den döljs av dis och dimma. Jag kan se till om en timme eller två. Inte imorgon, inte nästa vecka eller månad. Jag försöker att ta en dag i taget. Leva här och nu. Se det som är, och hoppas på att det som kommer är bra…..

Idag är det en dag som kommer bli fylld av barnskratt. Min systerdotter blir hela tre år! Så det blir kalas med tårta och saft. Moster är på G! Ses snart min lilla prinsessa!

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

Då jag tycker att mitt dåliga och sjuka psyke är tungt nog att bära. Hade det varit underbart att få slippa resten av värken i kroppen. Trasig själ och trasig kropp. Idag är det en dag av mycket smärtor. Både inne och utanpå. Tänker skriva av mig detta så kanske det onda försvinner.

• Vänster knä: Främre knäsmärtor.Drabbar nästan bara kvinnor. Kommer aldrig bli bättre bara sämre.
• Höger fotled: En gammal stukning som jag aldrig tagit hand om.
• Höger handled: Ganlion. Brosk-knöl. Överansträngning.
• Höger handled: Vet inte vad det heter. Men nerver ligger i kläm.
• Höger armbåge: Kronisk musarm.
• Ländrygg: Ingen diagnos.
• 10 fingrar: Reinolds syndrom. Eller i folkmun vita fingrar. Dålig blodcirkulation. Nedärvt i generationer.
• Alla leder: Överrörlig. Ligament slitningar.
• Psyket: Ojojojoj…..Säger inget.

Åh va skönt det var att få klaga! Brukar inte beklaga mig över mina konstanta smärtor. Men vissa dagar är det överjävligt! Nä nu tar ångesten över, så jag väljer att gå till sängen och sova. God natt!

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

Tänk om. Tänk ifall. Tänk kanske. Finns det en framtid. Någonstans där. Inte ännu här. Men snart….

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

Jag vet att det är min depression som får mig att falla. Fallen kommer inte lika ofta längre. Men de kommer alltid lika plötsligt. De kommer med tårar och bröstsmärtor. Ångesten ökar och jag får svårt att andas.
Känslor som inte går att tvätta bort. Känslor om misslyckande. Känslor som slår emot mig med en väldig kraft.
Ensamheten är så påtaglig. Jag ser i almanackan att jag nu bara är en vecka från årsdagen. Ett år har gått och jag lever.

Vart finner jag styrkan att fortsätta? Har uträttat så mycket de sista dagarna. Har varit så glad. Men från en klar himmel kom mörkret. Jag vet inte varför. Jag vet inte när det vänder. Ibland tar det minuter. Ibland timmar eller dagar.
Bara att uthärda..

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

Prutt är ett bra ord att sammanfatta denna dag med. Inte för att det hänt något speciellt. Mer att den äckliga ångesten stryper mig! Vill inte ha. Vill inte ha. Kan min ångest förstå det?

Har inte lyckats få ett enda litet seriöst svar på mina blocket-annonser. Så jag får ta nya tag i morgon. För snart är det onsdag. Det betyder snart helg och dartmatch!

Något att se fram emot.

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T