lilla-t i stora världen

Som jag nämnde vid nyår, så är det vissa dagar på året jag skulle kunna vara utan. Om jag kunde skulle jag stryka just denna dag ur almanackan. 14/2 alla hjärtansdag. Vilket %&#%# påfund! HMPFR! Inte för att jag missunnar Er som lever i tvåsamhet eller så. Nej nej. Tvärtom.

Det är mitt eget lilla fel det här ska Ni se. Jo men visst är det så! Hur i allsin dar kan jag komma på att lägga en förlovning till denna dag? Antagligen ung och dum! Det som skulle bli sååååå romantiskt! Jo det var det väll några år. Men sen då? När förlovningen sprack så var ju denna dag bara till besvär! Idioti!

Men det roliga är ju ändå att bakgrunden till denna dag, ligger i att martyren Sankt Valentin blev halshuggen! 14/2-269. Sen skrevs historien om lite. Det var något om att fåglar finner sin partner i Februari och så vidare. Men det är kanske av mindre vikt. Så fira på alla där ute. Jag tänker vara en aning bitter idag. Men med ett litet leende på läpparna dock.

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

De sista månaderna av 2009 är en aning suddiga. Mycket som jag inte kan sortera. Jag minns fragment. Jag jobbade som en tok. Sen minns jag snöskottning, matkassar och stress.

Januari 2010 var planeringsmånad. Jag dubbelkollade allt. Såg till att radera alla kortkoder ur mobilen. Pratade med banken om hur mina försäkringar såg ut. Sen var det bara att invänta rätt dag.

Söndagen den 7 februari 2010 kändes som en mycket bra dag. Jag var totalt lugn. Förutom ångesten som tryckte mot min strupe lite då och då, så var jag nästan glad. Glad för att få slippa kämpa en dag till. Slippa vakna varje morgon och släpa mig till jobbet och de problem som fanns där. Slippa slita för att få allt att gå ihop.

Efter jobbet denna Söndag begav jag mig in till stan. Parkerade bilen i ett p-garaget vid Olof Palmes gata. För där skulle någon hitta bilen tänkte jag. Gick upp och ut på Stockholms gator. Spatserade längs Drottning gatan. Fönstershoppade. Tog mig bort till T-Centralen. Ställde mig på perrongen. Minns inte vilken linje som gick där.

Min telefon ringde. Skulle jag svara? Vad skulle jag säga? Någonstans inom mig började det komma ett tvivel. Ville jag verkligen detta? Fanns det en annan väg? Så jag svarade i telefonen. Det var Far.

Resten är dolt i mörker. Minns knappt hur jag tog mig till bilen och ut ur stan. Minns inte. Körde bara. Jag minns tårar och kraftig ångest. Väl hos mina föräldrar kollapsade jag. Föll i apati. Okontaktbar.

Jag är min familj evigt tacksam. Jag är idag glad att de räddade mig. Jag är tacksam för att de än idag finns vid min sida och stöttar mig. De finns där varje gång jag faller. De finns där varje dag som är bra. De finns i mitt hjärta som bultar för dem….

The End