lilla-t i stora världen

Jag vet inte riktigt hur. Men sommaren 2009 förflöt. Jag hade vunnit en resa med ATG till Irland som skulle gå av stapeln i Augusti. Jag tänkte: Underbart att få lämna allt för några dagar. Om så bara för en helg.

Jag fixade allt. Personal, varor och ett glatt humör. Planet skulle gå på kvällen så jag passade på att arbeta ett par timmar på morgonen. Åkte hem vid lunch för att packa det sista. Då…. Började jag må dåligt. Kände i kroppen att det inte stod rätt till. La mig för att vila en stund.

När jag vaknade hade jag fått hög feber. Kroppen värkte och jag började gråta. Det var bara att ställa in resan. Så där satt jag med packad väska. Blev hemma i fyra dagar innan febern gav med sig.

Jag förstod inte då. Att detta var min kropps sätt att säga ifrån. Att jag borde ta och lugna ner mig lite grand. Men jag var bara arg och förbannade febern som hade satt käppar i hjulen. För denna resa som jag gick miste om var en belöning. Belöning från ATG för att jag var etta i Stockholm på att sälja galopp. Ingen annan butik var i närheten av samma omsättning som min lilla butik hade.

Att min kropp strejkade skulle jag snart få uppleva igen. Någonstans här omkring började jag ge upp. Jag kände att livet var för övermäktigt för att orka med. Det var inte bara mina direkta tragedier som var ensam bov. Utan människor i min närhet drabbades även dem av dödsfall som indirekt påverkade mig. Jag ville inte längre vara med i livets spel. Jag ville inte leva som Guds lilla leksak.

De finns de som säger att Gud inte ger en människa mer ont än vad hon klarar av. Jag var inte beredd att hålla med. För jag var bitter på att vara den som alltid fick tråkiga nyheter. Jag nästan gick och väntade på att något hemskt skulle hända. För det var cirka en gång var tredje eller fjärde månad som jag råkade ut för en käftsmäll. Om jag tror på Gud? Jag vill tro….

Fortsättning följer….