lilla-t i stora världen

Söndagen börjar lida mot sitt slut. Helgen gick förbi i en rasande fart. Händelserika två dagar för min del då jag oftast befinner mig inom dessa fyra väggar. En hel helg med min hobby. Så jag har träffat en hel bunt med människor. Har fått skratta och prata. Jag är HELT slut nu. All energi är som bortblåst. Mina kuddar ropar mitt namn och jag faller snart till föga. Oändligt tacksam att alla jag kände tog mig för den jag är. Inga konstigheter. Ingen som tvingade mig till att förklara mitt psykiska tillstånd. Jag fick vara Lilla-T hela helgen!

Jag känner mig trött. Men sådär skönt trött. Jag hoppas att vakna imorgon med ett leende på läpparna. För jag vill att mitt minne ska vara intakt. Jag har ett mycket kort minne nu, och kan glömma bort saker direkt. När gjorde jag vad? Hur kom jag hit? Vad har jag sagt till vem? Många luckor de sista månaderna. Därför är detta med min blogg ett sätt att föra lite dagbok. Inte så kul att ha ett dåligt minne. Jag kämpar hårt för att inte visa det, och får ibland ställa ledande frågor. Men detta ingår i min strid att bli frisk igen. Har alltid papper och penna nära till hands. Så jag använder fler sinnen som kan leda mig. För har jag både hört och skrivit ner, borde jag inte glömma. Men det händer! Oj vad pinsamt det kan bli.

Nu tänker jag inte kämpa mot tröttheten längre. Vad gör det att inte klockan slagit godnatt än? Mot bingen på direkten.

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

Satt uppe halva natten och skrev på det som är min bok. Eller mer min andningsventil. Det kanske blir något att titta tillbaka i när man blir äldre. För jag skriver den nakna sanningen. Min sanning. Jag skriver direkt från hjärtat och raderar ingenting. För det är just så jag känner när jag sitter framför datorn. Jag kan inte gå in efteråt och ändra för då är det inte min sanning för stunden. Jag vet jag är snurrig och osammanhängande. Ska inte sticka under stol med att jag börjar känna mig tillfreds med den känslan. För lite galenskap gör livet lite lättare att leva. Så jag fortsätter på den inslagna vägen. Mitt eget dårhus har slagit upp portarna!

Sitter och funderar på om det är mig det är fel på? Måste det vara. För både igår och idag har jag haft lite problem. Jag som vanligtvis skäller och gormar på andra bilister är inte mycket bättre själv! Haha! Jag insåg att jag har bort rationaliserat blinkersen, och har separationsångest från kopplingen! Löjligt!! Jag vet!!! Så till Er jag mött på stadens gator ber jag nu om ursäkt. Lovar att bättra mig. Hoppas ingen blev ilsken.  Hahaha!

Nåväl…. Är på strålande humör idag och jag vill sprida den glädjen vidare. Jag känner mig full av hopp. Känner mig glad i sinnet. Borde inte vara så rent allmänt, efter gårdagens pärs. Men jag tackar vem det nu är som bestämmer mitt humör. Det kan svänga fort, så nu gäller det att ta tillvara på den stund det varar! Tack vare mina mediciner och samtalsterapi så har jag nu fler och fler dagar då jag mår bra. Det finns hopp även för en sinnessjuk som jag! Måste kunna driva med mig själv, så jag bjuder på min galenskap alldeles gratis! Varsågoda.

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

Jösses!! Hur svårt ska de göra det för oss vanliga dödliga? Har precis betalat alla månadens räkningar. Fy en sån tid det tar när man är tvungen att använda lupp och förstoringsglas för att se de små små siffrorna. Som dessutom är HUR långa som helst!! Borde förbjudas att ha OCR-nummer längre än fem siffror i följd. Inte bara en utan ett par gånger fick jag börja om från början. Galet omöjligt! Jag knappade siffror och datorn skrek. Knappade fler siffror och datorn skrek. Tänkte en sekund att nu åker fanskapet ut! Men problemet var ju inte det som står på skrivbordet. Felet ligger i den som sitter på stolen framför datorn! Men jag tar på mig det. Åter igen har jag ingen att skylla på. Hahaha.

Den sten som satt i mitt bröst över alla dessa miljarder räkningar har nu släppt lite. Istället har ångesten kommit och tagit ett stadigt grepp om min strupe. Har tagit en extra dos av ångestdämpande medicin och hoppas på att det släpper snart. I mitt fall så är det en ständig kamp bara att öppna breven som kommer. Det är mycket enklare att bara lägga dem i en hög och ”glömma” dem. För syns de inte finns de inte. Har tidigare aldrig haft dessa problem, men de uppkom i och med mitt insjuknande. Självklart blir det inte billigare att hamstra räkningar då det blir en massa extra kostnader, påminnelseavgifter och förseningsavgifter. Men så tänkte inte jag att det kunde bli. Så med darrande fingrar öppnade jag kuvert efter kuvert. Har smärtsamt fått erfara alla dessa avgifter. Men NU har jag inte bara öppnat alla brev, utan jag har även betalat ALLA räkningar!!!!! Duktigt eller hur?

Förstår om det låter lite banalt men för mig tog jag ett jättekliv framåt. Det är dit jag strävar. Framåt framåt. Sakta steg för steg. Men nu är den biten avklarad för den här månaden i alla fall. Känns innerst inne ganska bra. Ska inte glömma att klappa mig själv på axeln innan jag somnar. För det är jag värd! Ingen annan förutom jag ( möjligtvis fodringsägarna ) är glad att det är gjort. Så nu flyger det bara flugor ur plånboken igen. Men vad gör det när jag inte har mer kravbrev att betala? Pank men fri. Eller som min kära mor sa till mig. Vad spelar det för roll om du är fattig. Du lever. TACK mor! Hon ser det hela ur ett litet annat perspektiv och jag älskar henne för det. Nu är min energi slut för idag. God natt gott folk. På återseende.

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

Ja då var det fredag igen. Löningshelg och stan kommer att fyllas med en massa festande människor. Fulla av lust att ha roligt och rumla runt. Kommer att sälla mig till dessa men utan att förtära alkohol. Fasar för att försöka hitta en parkeringsplats då det är näst intill omöjligt på fredagar. Tur dock att man är ägare till en liten bil och är en jäkel på att fickparkera. Sedan får jag antagligen leka taxi mot småtimmarna. Men vad gör man inte för sina vänner så att de ska komma hem ordentligt. Jag har förberett mig väl på att tvingas lyssna på fylle-snacket! Samma sak så fort det finns alkohol med i bilden. Inget som jag inte klarar av, utan det är mest intressant hur mycket ens vänner förändras i takt med antalet nersköljda drinkar. När natten går mot sitt slut är det alltid ett : Vet du att jag älskar dig? Jag menar verkligen det. Hahaha så gulligt att sanningen kommer fram till slut!!!! Nästan som sanningsserum. Jag trivs bra med att vara konstant nykter. Jag vaknar med avsaknad av huvudvärk. Jag vet var jag varit. Jag vet vad jag sagt. Jag behöver inte känna ångest över att plånboken är tom.       ( vilket den är ändå ).

Så till tonerna av musik försöker jag måla naglarna och göra mig fin. Många val nu. Vilka jeans, vilken tröja, vilken frisyr? Hahaha. Snacka om I-lands problem! Blir nog bra till slut hoppas jag. Ha en underbar kväll alla Ni där ute i Sverige. För det tänker jag ha!!

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

Stanna inomhus idag!!!! Dårhusen är stängda!

Förstås sagt med skratt-tårar. För idag tror jag alla tokiga ( inklusive jag ) är ute på stadens gator och torg.  Det börjar på vårdcentralen. En vänlig lapp på dörren uppmanar oss besökare att ta en nummerlapp. Så jag tar en och sätter mig ner och väntar på min tur. Efter en stund blippar mitt nummer upp och jag beger mig mot receptionen. Precis när jag nästan kommit fram springer en farbror förbi och ursäktar sig med ett: – Jag ska bara….   Meh. HALLÅ! Jag sa förstås inget men räknade inombords till tio för det är sådant som inte ska irritera mig. Alla har sina problem och jag är öppen och förstående. Till en viss gräns. Resten av mitt besök förflöt och jag får diagnosen luftrörskatarr. Så penicillin måste hämtas på apoteket. Lätt som en plätt, eller hur? ICKE!

Redan på parkeringen utanför kommer nästa tokiga människa i min väg. Bilen bredvid min har liksom sneddat in och står halvt på min sida. Inget farligt men krångligt att behöva klättra in från passagerar sidan och över växelspaken, med handväska, nycklar och Gud vet vad. Så väl inne i bilen styr jag mot apoteket. En ny parkeringsplats och ser en bil som genar över gångvägen och en bit av torget för att sedan vara ute på vägen. Jösses tänkte jag. Han hade nog väldigt bråttom då det tar max 10 sekunder den vanliga vägen. Spatserar in på apoteket och stegar fram till nummerlapps maskinen. Jaha… Då var den ur funktion. Så det ligger en rulle ovanpå, så jag tar en lapp och sätter mig ner. Nu…. Blir det kaos. Damerna bakom recept disken verkar vara förvirrade om vilket nummer som är på tur. Så en äldre farbror tar på sig rollen som kontrollant. Det är mycket glädjande och vi som väntar är nöjda. Tills hans nummer kommer upp och kontrollanten försvinner! Då utbryter ett mindre kaos igen! Hahahaha. Total förvirring och damerna ropar nummer som om det var en bingo hall! Jag tittar på min lapp, nummer 36. Damen som blir ledig ropar: 34? 35? 35?35?34?34?36? BINGO ropar jag och går mot henne. Nä nä nä…. då kommer en tant som stått och pratat i sin mobil springande och skriker: JAG HAR 35!!!! Jag backar, räknar till 10 och sätter mig ner. Då går min blick till flickan som står och fyller på varor. Jösses…… Hon verkar ha beslutsångest om hur tuberna ska ligga. Hon tar upp en, tittar en stund på den tomma hyllan, lägger ner tuben, tittar, tar och vrider tuben, tittar. NU blev det nog bra verkar hon tänka. Jag kokar inombords! Efter ett otal år i butiks branchen så får jag verkligen värja mig för att inte gå fram och hjälpa henne. MEN TEMPO KVINNA TEMPO!!!!

När jag äntligen får hjälp att hämta ut mina tabletter så tycks damen vara måttligt glad. Blir irriterad då jag ber om en extra doseringsmått till min host medicin. Förlåt att jag besvärar dig! Det är väl inte mitt fel att hon har en dålig dag. Men jag ler ändå och tackar för hjälpen. Pust. Smiter in i butiken bredvid och där är det ytterligare en farbror som tränger sig! Kan säga att det var mycket nära att informerat honom om att kösystemet gäller ALLA! Men åter igen räknar jag till 10. Kan det hända mer nu? Små sprang till bilen och åkte direkt hem. In på mitt rum, stängde dörren och lyssnade. Tyst….. Är i säkerhet. Fasar dock över att jag har ett ärende till ikväll….. Jösses… Hahahaha. Jaha gott folk! Nu har pulsen återgått till normal och jag ska försöka att inte bli irriterad mer idag. Så Ni alla galningar. Lämna mig fri väg ikväll! Hahahaha

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

Ny vecka, ny dag och nya tag. Har en förfärlig hosta som inte vill kapitulera. Tur att det inte märks i skrift! Haha. Förra veckan som till största del innehöll hög puls och rastlöshet. Är nu som förbytt till en aning nedstämd och förvirrad. Mycket som förändras just nu i mitt liv som tar på krafterna. Därtill kommer en massa frågor, både stora och små. Frågor jag inte vet exakta svaren på och ingen annan än framtiden vet svaren. Frustrerande, ångest framkallande och likgiltighet.

Den stora frågan på tapeten är den om mitt ”happy place”. En plats dit jag kunnat fly och gömma mig. Där jag kunnat vara ensam. Mitt ställe. Min ensamhet. Min trygghet. Mitt varma krypin. En plats som snart är borta. Vad händer då? Vad gör jag med min tid då jag behöver vara ensam? Vart tar jag vägen för att finna fri luft? Finns det ett nytt happy place som ersättning? Finns det en plats för mig? Finns det frisk luft att andas och hitta nya krafter? Jag vet att jag inte i detta nu är kapabel att bo och leva ensam. Jag vet att jag behöver hjälp. Men någonstans vill jag känna mig fri, känna att det är min hemlighet. Har tryckt dessa tankar framför mig länge. Men nu är det så nära. Måste tampas med allt det jobbiga nu. För snart är min stuga någon annans. Någon annan som sitter vid brasan på vintern och myser. Någon annan som ser till att stugan står kvar på bergets topp. Någon annan som kramar om det och älskar det. I ett realistiskt synsätt vet jag att det är det bästa som kan göras, det bästa för att jag ska kunna gå ett steg vidare. Men jag vill inte, vill inte tappa det sista som är bara mitt!

Mitt nya happy place vet jag inte vart jag ska finna. Måste finna ett andnings hål att åka till där bara JAG existerar. Där jag kan vara den jag är, vara lycklig, vara ensam och finna trygghet. Jag känner att om jag ska försöka tvinga fram en sådan plats kommer jag inte att trivas. Jag vill bli hittad.

Trots alla mina negativa tankar idag så vill jag framåt. Vill leva och lära mig nya saker. Jag vill skapa mig ett nytt liv med allt det vackra jag kan tänka mig. Jag tänker inte ge upp nu! Jag har kommit en bit på vägen och någonstans ser jag en framtid.

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

Kan jag sjukskriva mig från min sjukskrivning? Attans vad en liten förkylning kan få en däckad. Har svårt att tänka som det är, och ännu svårare med fetvadd mellan öronen!!! Hahahahha. Men en snabb tillbaka blick över mina yrkesverksamma år, så slås jag av att idag är en av de få gånger jag varit sjuk och inte jobbat. Har alltid resonerat som så att det är bara svälja en ipren och gå och jobba. Mitt synsätt har tärt på kroppen. Inte bara psykiskt utan även fysiskt. Klart man inte ska vara hemma för minsta sak och belasta sin kollegor i onödan. Men har man feber är det ju nästintill idiotiskt att gå till jobbet. Inte får man saker gjorda som när man är fit for fight. Stoppet i livet jag gör nu har fått mig att se saker om än små att reflektera. Tid till analys och eftertanke. Försöker att inte tänka för mycket för det har jag hört att man inte blir bättre av. Sant. Men. Detta är min hållplats att ta en paus på. Jag har alltid varit en tänkare. Tills jag började arbeta. Där någonstans tappade jag min analytiska förmåga. Tappade saker jag inte sett som förluster tills nu. Åh vad jag saknat mitt skrivande. Insett hur mycket ord betyder för mig, jag älskar att uttrycka mig i skrift. Någonstans på vägen försvann mitt ego och tiden till det jag helst vill göra.

De visa säger att det är aldrig försent att ändra inriktning och göra det man brinner för. Tror fasiken de har rätt! Är något ringrostig dock, men övning ger färdighet. Sen är den stora frågan. Är det någon som vill läsa? Det får bli ett senare problem. En sak i taget. MÅSTE lära mig att inte vara så forcerad hela tiden. Lära mig att det gör inget att det tar lite längre tid. Det är tufft men jag ska försöka. Det som är en sådan härlig känsla som fyller mig är, det att jag äntligen kommit på vad jag vill göra när jag blir stor!

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

Hm…. Undra varför jag alltid är som tokigast på natten?  Undrar var allt kommer ifrån. När det är som tystast i rummet, då vaknar min hjärna. Här kan man verkligen tala om tomtar på loftet!!  Men jag välkomnar de alla och hoppas de ska trivas. Om ett par timmar möter vi morgonen med allt det vackra. Vad kan vara mer vackert än en soluppgång? Att vara vaken och se en stad vakna ur nattens dimma. Att vakna och inse att nattens alla virvlande tankar är klara och tydliga. Allt känns så mycket enklare på dagen. Alla ljud som distraherar från det som är kallt och trist.

Såg idag höstens första intåg. Trädens blad som börjar skifta nyans och falla till marken. Vilket skådespel! Jag tycker vi ska skatta oss lyckliga i den här delen av världen som får uppleva så tydliga årstider. Visst känner jag att sommaren var alldeles för kort, som man känner nästan varje höst. Man vet att det är höst då affärerna rear ut grillkol och ute möbler. Ska nog handla lite kol så jag kan förlänga sommaren, och känna dess smak. Allt för att skjuta hösten en liten bit längre fram i tiden. Att skotta fram grillen på vintern är en underbar upplevelse! Att stå ute i minusgrader med full mundering och invänta den perfekta glöden. DET är något jag längtar till!

Nu är det dax att ropa på John Blund för en go´natt saga. Om Ni vill så ses Vi imorgon.

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

Liksom i min hjärna känner jag att jag hoppar mellan ämnena, men det är lite av den jag är. Så jag hoppas Ni hänger med. Kan tyckas lite osammanhängande och fladdrigt. Är mitt uppe i tivolits värsta karusell. Det gäller att hålla i sig ordentligt. I mina svackor är mina vänner de bästa jag har. I mina toppar är mina vänner det bästa jag har. Min familj är självklart inkluderad. Det är inte alltid det behövs ord för att stötta en människa. Ord kan i vissa lägen vara överflödiga. När jag är riktigt nere och inte känner en enda gnutta hopp är det en kram jag behöver. Den fysiska kontakten säger mer än tusen ord. Jag må låta klyschig men det stämmer i detta nu.

Snuddade vid ämnet energi i slutet av förra inlägget. Det som är hos oss som gått in i väggen är det att innan det ”smäller” har man gjort slut på all sin energi och alla reserver. Så sömn är något som är en väsentlig stor del i tillfrisknandet. Jag trodde som sagt att jag var fri från att bli ”svag”, fri från att falla, fri från att på något sätt hamna i detta tillstånd. Men ack så fel jag hade. Jag har tidigare inte förstått att energi är något som kan ta slut. Min dagliga energi är väldigt väldigt liten. Det gäller att hushålla med den och planera dagen utifrån det. Min underbara hjärnskrynklare har sagt de goda orden att det handlar om att vara ”tråkig”. Med tråkig menas det att göra upp ett schema dag för dag och upprätta fasta tider och rutiner.

Helt vansinnigt om man är ”frisk” , tyckte jag iallafall. Men insikten i att vara sjuk innebär att veta sina begränsningar i brist på energi. Att bygga upp en vardag som för andra är klar redan med jobb,barn,vänner,hobbies mm mm . Jag behöver hjälp att gå upp varje morgon, äta tre mål om dagen, komma utanför dörren och att sköta sånt som är en naturlig del i vardagen. För det absolut enklaste är att bara krypa under täcket och inte göra någonting över huvud taget.  Det är inget roligt att vara beroende av andra personer, då jag är en vuxen kvinna och mycket självständig och aldrig bett om hjälp tidigare. Hela situationen är främmande och skrämmande. Har lite svårt att förstå att jag inte är den jag var. Svårt att förstå att min hjärna inte har samma funktioner som förut. Det är helt galet stressande att titta in i sitt rum som är stökigt, och inte veta vart jag ska börja. Det blir kaos,ångest och tårar. Ibland undrar jag om jag är riktigt riktigt galen! Men detta är en del i sjukdomen. Hjärnan har ”brunnit”. Det är vid dessa tillfällen jag är beroende av en annan persons energi. Någon som hjälper mig att strukturera. Någon som inte hånar mitt ”barnsliga” sammanbrott. Jag är i andra människors händer. Är piskad att våga lita på att inte bli sviken.

Så igår tog jag det lugnt på dagen och satt en stund vid datorn, tittade lite förstrött på tv och sov middag. Allt för att behålla dagens dos av energi till kvällen. Träffade underbara vänner och hade mycket roligt. Jag fick skratta och glömma för ett par timmar den ”svaga”, och vara mitt starka jag. Helt enkelt underbart. Så när klockan blev sent och jag kommit hem till sängen somnade jag ovaggad och sov hela natten i ett sträck. Var uppe tidigt idag och tog medicin och ett litet nikotin intag för att sedan somn om ett par timmar med lugn musik.

Jag är idag en människa som gärna omger mig med människor som har energi att ge. De människor som har ett överskott. Jag har tyvärr ingen energi att ge tillbaka, men jag hoppas en dag få ge och ge. För jag är så tacksam till de som ger till mig idag.

Ni vet vilka Ni är. Detta är mitt offentliga tack till Er.

Kram på Er alla var Ni än är/ Lilla-T

Ja då har jag vaknat ur en heldags koma. Igår var det en dag som man inte gärna minns med glädje och hoppas att inte få se igen. Men det är som de säger: ett steg fram och två steg bak. Eller var det tvärtom?  Nåja. 24-timmars huvudvärk och fullproppad kropp av ångest. Idag känner jag mig konstigt nog bakfull. Med tanke på att intaget av alkohol varit noll i nu åtta månader. Finns det nåt ord för att vara bakis på piller?

Detta får mig osökt att tänka på just detta fenomen hur vi mår. En fråga vi ställer oss själva och ofta är öppningen på ett samtal när vi möts. I frågan till en annan människa menar vi då verkligen innebörden i orden, eller är det endast en artighetsfras som man önskar höra svaret bra på? Intressant. För ett par år sedan sa en mycket vis vännina till mig när jag frågade hur läget var:

- Bra, men vill du verkligen veta hur jag egentligen mår?

För det är faktiskt så det är. Vill vi veta statusen på alla vi möter som man är bekant med? Orkar vi höra sanningen? Svaret är naturligtvis nej. För oftast kommer frågan utan att man reflekterar över att man kanske får en timmes utläggning om personens faktiska läge. I mitt fall så blir svaret oftast att det är okej. Sen om det är en nära vän och man vet att personen bryr sig, och att tid finns, så kommer självklart en utförligare rapport. Det viktiga att tänka på är att om vi vill veta statusen så måste vi vara beredda på att orka bära bördan. Att orka ta fakta till oss och kanske i förlängningen kunna vara ett stöd och bollplank. För om jag berättar mitt faktiska läge som skiftar timme för timme för någon. Så är det upp till mottagaren att förvalta informationen. Som nu när mitt eget liv är ett enda stort kaos har jag ingen förmåga att kunna absorbera andras bekymmer, mer än med en medlidande blick eller nick. Kontentan av det jag vill säga är att ens eget psyke har begränsningar. Jag vill inte och tänker inte belasta de jag vet inte är modiga nog att höra sanningen om mitt läge. Vilket gör att jag i de flestas ögon är ”frisk”. Jag är glad när jag är ute och visar den där jag var förut. Visst smärtar det ibland när man är nere och bär en smilande mask. Men det är också ett sätt för mig att för en kortare stund om så är endast en timme eller två, kunna få glömma den ångest som sliter i mig. Att få uppleva glädje som ger energi att orka gå vidare i livet. Läs gärna under galleri dikten Dagen. Summerar det jag känner ganska så bra.

Sen får jag inte glömma att säga att vissa dagar är underbara och fria från ångest. Mitt liv är inte helt svart längre utan mer i en gråskala. Det finns en massa människor som förgyller min tid och jag vet att de bryr sig. Jag finns. Så ikväll ska jag träffa folk och verkligen ha kul. Det kommer att gå åt en massa energi men det är det värt. Så denna dag blir i lugnets tecken för att ha energi kvar tilll kvällen. Vill prata mer om ämnet energi, men det blir en annan dag.

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

Ja just empati är väl en av de egenskaper de flesta av oss föds med. Vissa känner mer andra mindre. Anledningen till att jag skriver är inte för att Ni ska känna eller visa empati för mig utan jag erbjuder Er en valmöjlighet att få inblick i en människas resa tillbaka till livet. Eller en inblick i en depprimerad människas kamp att bli fri från ångest. För jag tror att med kunskap och erfarenhet av både sitt eget och andras liv gör det möjligt för oss att kunna bemöta människor lite mer öppet och lite mer ödmjukt.

Begreppen ”gå in i väggen”, deppig och ångest har för mig fått en helt annan betydelse de senaste månaderna än tidigare då jag var mitt uppe i karusellen.  Dessa begrepp använder de flesta av oss utan att tänka på att när de används dagligdax tillslut tappar djupet i sin verkliga betydelse. För jag har inga starkare ord att använda för mitt psykiska tillstånd.

Att gå in i väggen är inte att va lite extra trött under en kortare period. För mig var det att hamna i total apati och vara helt okontaktbar. I medicinsk synvinkel är det att det blir knas uppe i hjärnkontoret. Nervbanor som måste hitta nya vägar och kopplas ihop igen. Eller nåt ditåt. Är inte en doktor men det är kanske mer lätt förståeligt. Detta medför att jag inte kan läsa längre stunder och hänger inte riktigt med i djupa disskutioner. Det är mycket frustrerande att se frisk ut på utsidan och inte riktigt ha allt under kontroll uppe i knoppen. Men med tiden kommer det att läka som tur är!

Ångest är något för mig förknippat med ett mycket stort obehag. Tänk Er att någon har tagit stryptag om Er hals. Det trycket sitter där och ökar i situationer som är obekväma. Situationer som man innan inte ens reflekterat över. Det kan vara en så enkel sak som att gå in på den lokala ICA-butiken. Man vänder i dörren och går. Mediciner som dämpar detta finns men är nästan alla starkt beroendeframkallande. Så jag kämpar på. Kombinationer av flera tabletter gör att det i förlängningen ska få bort ångesten helt. Vilken dröm det skulle va!  Men under en period framöver är jag beroende av dessa tabletter för att orka komma ut och möta livet som det är.

Dagens status är faktiskt helt okej i mina ögon sett. Att skriva hjälper att släppa på ångesten och kanske hjälper någon som läser att veta att man inte är ensam och ge Er ”friska” människor lite mer kunskap. Iallafall om mig.

Kram på Er alla var ni än är/ Lilla-T

Jaha…då va det dax.

Att börja ventilera mitt liv genom att börja blogga.

Känner att jag har så mycket att tycka och tänka om att tiden är mogen för ER där ute att ta del av mitt lite kaosartade liv!

Jag  är tjej,tant eller kvinna på 34 år. Välj själva rätt kategori, för mig kvittar det !!!

Kommer att terorrisera ER med mina åsikter om nästan allt och skriva om saker som berör mig och mitt liv.

Kram på er alla var ni än är / Lilla-T