lilla-t i stora världen

Jo nu är det så här….. dagens stora glädjerus kom samtidigt som Mister brevbärare. Tänk om jag hade hunnit att tacka honom. För jag tror inte den yrkeskategorin får tillräckligt med uppskattning. Jag är som Ni vet en sådan där tankspridd och lite tokig människa. Jag gjorde helt medvetet denna gång, och inte i ett ”gratis-rus” tillstånd. Jag beställde en t-shirt som jag designat själv. Eller rättare sagt att jag valde vilket tryck det skulle vara.

Den fina tröjan kom idag! Jag är så glad! På ryggen har jag valt att skriva ” Lilla-T i stora världen”. Framsidan har texten ” Min sanning din lögn”. PROUD! Om tillfälle ges så ska jag bära den tröjan när jag åker in till stan i morgon och kastar pil. Men mycket i min sinnesstämmning kan hinna ändras innan fredag eftermiddag. Men jag har ett mål. Om än så litet som ett tjugofyratimmars, så har jag ändå ett mål. Små steg. Små mål. Blir i min framtid stora steg och stora mål.

I belive the truth is out there

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

Ibland måste jag påminna mig själv om varför jag sitter här och skriver vad som skulle klassas som meningslöst. För vem vill läsa om någon meninglös människas meningslösa dagar? Inte jag i alla fall. För meningslöshet leder ingen vart. Just därför måste jag övertyga mig själv om att det jag skriver inte är meningslöst dravell bara. Utan min faktiskt enligt mig själv spännande resa. Jag har inte den blekaste aning om vart resan går. Jag kan bara se de stationer jag passerat. Jag vet hur jag inte vill leva mitt liv. Men är vilsen i min framtid.

När jag nu var ute och tog en nypa luft kom tankar till mig. Tankar om att jag för det mesta skriver om hur dåligt jag mår. Det ledde till följd tankar om att det vill väl ingen vettig människa läsa om. Sen slog det mig. Det är faktiskt så att mitt skrivande återspeglar en diagnostiserad psykiskt sjuk människa under rehabilitering. Jag vet att jag inte har den bredaste läsarkretsen. Men till Er som jag vet läser och orkar ta in mitt kaos, vill jag säga att jag uppskattar Er mer än vad Ni tror. För hur ensam jag än känner mig vissa dagar vet jag att Ni finns där. Jag har börjat skrivandet på min bok. Men jag trivs bättre som bloggare då jag når Er på nolltid. Jag får feedback både här och via sms eller mail. Jag vet att Ni ser mig. TACK!

Med detta sagt är det nu tid att gå till avdelningen som tar emot klagomål. Vilken tur att det är öppet dygnet runt och årets alla dagar. Till och med helgfria söndagar! ( För Er som tror att jag tror att det finns sådana söndagar, vill jag tillägga att jag vet att de inte existerar. Bara jag som försöker lätta upp stämningen lite innan jag avfyrar salvan).

För nu närmar sig min klocka 22:00 och yrseln vägrar ge med sig. Jag har så förbannat ont i min höger arm. Musarmen bråkar och jag har utvecklat ett ganlion på handleden. BLÄ! Höger fotled värker men är inte svullen. Mina fingrar är tjockare och det är trögt att knyta handen. Vänster knä har varit trasigt i cirka tjugo år. Till sist är det smärta i korsryggen. Undra om jag glömde nåt? Det roliga i detta är att jag är enligt alla läkare fullt frisk. Har överrörliga leder som är en förklaring till mitt onda. Nu har jag klagat färdigt för denna gång. Nu blir det att ta Herr Katt under armen och inta horisontalläge. Undrar om marken är vit när jag vaknar? Sov gott och dröm sött!

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

Fortfarande sömndrucken åkte jag och tog blodprovet. Sjuksystern var vänlig och negligerade inte det faktum att jag kände obehag. Hon använde den absolut tunnaste nålen, för barn kan jag tänka mig. På ett kick var allt över. Inte en tår och det enda som syntes var nu ett stort plåster. For hem och undrade hur jag kunde vara så lugn? Nästa gång om det blir någon annan gång så vet jag att jag klarar det med bravur. Synd att jag är för stor för att få ett fint bokmärke som bevis för mitt mod!

Den allmänna statusen i dag är ganska god. Men jag är en aning yrslig. Inte när jag sitter eller ligger, utan när jag står upp eller går. Kanske för att jag tömdes på ett helt rör blod! Så nu tänker jag inte försöka mig på några akrobatiska övningar, utan sitta alldeles still här vid dator. Utanför fönstret faller vinterns första snö. Mycket vackert. På radion varnas Vi stockholmare för att bege oss ut med bil. Det ena trafikmeddelandet efter det andra avlöser varandra om avåkningar. Hur gör De i norra Sverige? För här tycks Vi vara lika förvånade och tagna på sängen varje vinter. Jag sitter här och myser!

En bra sak med snö är att det känns mycket nära jul. Jag ser fram mot denna högtid mer än någonsin. Det kommer att vara min första jul på fem år som jag inte jobbar! Inte se när alla jätte stressade människor stormar in och ut ur butiken. Att inte behöva bli irriterad på folk som snäser istället för att tacka för den höga och goda service jag erbjudit. Inte somna framför Kalle Anka med glöggen i den ena handen och en lussekatt i den andra. Att för en gångs skull vakna och kunna njuta av att det är jul. Att umgås med min familj. Se när mina syskonbarn strålar och hoppar av glädje. I år ska jag pynta varje vrå med en tomte. Jag ska klä granen och tända levande ljus. Jag ska känna julen till fullo!

Så idag ska jag förära snöns nedkomst med att öppna min nyinköpta pepparkaksburk! Ja jag vet att det är fusk att börja före första advent. Men jag kan inte bärga mig längre. Jag river ur ett par veckor ur min kalender och låtsas att det nu är advent!

Kram på Er alla var Ni är / Lilla-T

Äntligen är ordningen återställd! Underbart med vintertid! Balansen total. När jag blir president kommer fenomenet med sommartid att försvinna förgott. Vem kom på att vi vill ändra en timme på våren? Detta innebär enbart en massa problem. För varje år då vi ska ställa om klockan kommer diskussionen. Är det fram eller bak vi drar klockan? Jag har hört kom-ihåg-ramsor, den ena värre en den andra för hur vi ska veta åt vilket håll timmen ska. Kvällstidningarna har extra stora feta artiklar så vi inte ska glömma. Trots alla påminnelser är det lika roligt varje gång att höra från vänner och bekanta om hur de kom för sent eller för tidigt till jobbet just denna morgon.

Mitt stora problem med sommartid är att det liksom stjäls en timme bara sådär utan straff! Jag har provat lite olika knep för att inte den timmen ska kännas så mycket. Den ena är att gå och lägga sig en timme tidigare kvällen innan. Det resulterar oftast i att jag ligger klarvaken, och inväntar att timmen försvinner mitt framför ögonen på mig. POFF! Och så är den borta. Lika förvånad varje år. De år jag lyckats somna i tid och vaknar nästa morgon, då är jag likförbannat trött och sur för att ”min” timme är borta. Så hur jag än vrider och vänder på det så är jag alltid lika irriterad.

Från det att klockan ställts fram och tills den går tillbaka jagar jag denna timme. Makalöst. Men jag är i gott sällskap av Far. Han är lika ilsken som jag. Mina motståndare hävdar att det är sååå mysigt med ljusare kvällar. Jag säger : KÖP EN LAMPA! JAG LIDER!

Men äntligen äntligen är det ordning på torpet igen! Mina klockor tickar åter som de ska. Nöjd. Ett litet litet problem bara. En fråga. Varför har vi inget namn på denna timme? Måste komma på ett riktigt elakt namn åt den. Skönt att det dröjer länge tills den kommer och bråkar med mig igen.

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

Har lyckats förstöra smaken på vinstkaramellen. FY! Den som var så söt. Var förstås tvungen att kasta pil idag. Eller inte riktigt tvingad, jag hade helt enkelt lust för det. Som Ni kanske förstår så skulle jag ha stannat hemma. Attans vad dåligt det gick. Är däremot glad över att jag vågade visa mig ute bland folk iförd glasögon. Kan konstatera att det är i mitt huvud det är fel. För ingen stirrade eller pekade finger som jag hade målat upp i huvudet innan jag kom till dartlokalen.  Strålande. Är på tiden att jag dödar den krummiluren för gott, och varierar linser med glasögon. Om inte annat för att i fortsättningen skona mina ögon.

De senaste veckorna har jag gjort upptäckten att jag är lite snedställd. ??????? Jo det stämmer. Jag har en förkärlek till det sneda och vinda. Låt mig förklara. När jag sover gör jag det helst på tvärsen. Huvudet på en kudde uppe i ena hörnet och kroppen tvärs över, så fötterna är på sidan av sängen istället för vid fotändan. Underbart! Om ni inte provad så har Ni missat något väsentligt! Jag har som tur är lika bred säng som jag är lång, så för mig finns det liksom inget som är uppe eller nere eller sidan. Herr Katt har fått lära sig att det är så jag sover, och han har anammat stilen utan att protestera.

Mina perfekta fickparkeringar är även dem en aning sneda. De sista gångerna får jag inte riktigt till bakpartiet, så det är alltid längre från trottoaren bak än fram. Inget världsligt men en aning småroligt. Kan berätta att när livet inte är så spännande är man väldigt lättroad! Jag gör med all säkerhet fler saker på snedden och jag lovar att berätta när jag kommer på dem.

I morgon har jag många saker på min att-göra.lista. Det viktigaste är att beställa tid hos veterinären till Herr Katt. Upptäckte igår att han inte har några framtänder. Därav att jag aldrig tycker att han biter hårt när vi busar. Min teori är att de har blivit utslagna. Det är nämligen så att jag förbarmade mig över den lilla kissen då dennes matte och husse flyttade från villa till lägenhet. Herr Katt var van att vara ute och ville inte finna sig i att vara instängd. Så vid ett obevakat ögonblick hoppade han från balkongen. Kruxet var att han befann sig hela sju våningar upp! Han klarade fallet utan synliga skador. Därför har jag antagit att det är vid nedslaget som tänderna kan ha rykt. Sen är det lite smått som skall göras, och mina förhoppningar är att bocka av listan punkt för punkt.

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

Tänkte bara skriva några rader innan ögonen drar ner rullgardinen. Är väldigt trött. Den här dagen tog på krafterna. Den sista slurken i tanken gick åt för att komma hem. Idag har jag varit iväg på en dart och poker tävling. Galet roligt har jag haft! Fick en liten trötthetssvacka  men den åtgärdades genom ett litet socker intag. Sen var det fullt ös igen. Jag känner nu när jag kan slappna av hur ångesten kommer krypande. Jag har skjutit den framför mig och lyckats kontrollera den hela dagen och kvällen. Men nu finns det ingen energi kvar. Jag kapitulerar.

Jag har stora planer för morgondagen och hoppas att jag kan infria några av dem. Jag ska banne mig klara det! Nummer ett är att gå en halvtimmes promenad, vilket inte borde vara något svårt när första steget är taget. Efter att ha inandats så mycket frisk luft så är en tur till centrum inte helt fel. Som Ni kanske märkt så har temperaturen varit runt nollan och då är det lätt att man fryser. Så istället för att gå runt med dubbla polotröjor är tanken att en vinterjacka ska inhandlas. När jag sedan är utom fara för att drabbas av nedkylning ska jag bege mig in till stan för att kasta dart match. Mycket men inte helt ouppnåeligt. Jag kryper till sängs och laddar inför morgondagen. Sov gott och dröm sött. Ses imorgon.

Kram på Er alla var Ni än är / lilla-T

Okej…..Jag inleder med att varna känsliga läsare för dagens inlägg. Det kan bli en aning rörigt och hoppigt idag. Jag bara måste skriva av mig. Om vad är jag inte helt säker på. Det återstår att se. För uppe i hjärnan trängs en massa krummilurer. De stökar och bråkar om vem som ska få sin röst hörd. Jag ska försöka sätta ord på en känsla jag har nu. Vet inte om jag tidigare upplevt det jag känner, och om så var det väl så här det kändes på julaftonsmorgonen som barn. Mina fingrar darrar, jag kan inte koppla av, jag vill vila men kroppen säger annat och jag har fullt ös på tankarna. Adrenalin pumpar och alla ord krockar i huvudet.

Är förväntansfull på något härligt sätt. Men samtidigt jagad av mig själv. Jag är en bil på racerbanan som är på väg att få bensinstopp. Jag vet att energin inte kommer att räcka hela dagen. Det oroar mig. För idag är det ett evenemang jag ska närvara på som pågår hela dagen, kvällen och en bit in på natten. Jag är orolig att jag någonstans på vägen inte orkar. Har i flera veckor sett fram till just denna lördag. Vill vill vill! Jag kommer tömma den lilla rosa reservdunken och lite till.

Darrar så jag får använda sudd-knappen på tangentbordet. Träffar i ett bokstaven bredvid! Tur att det går att korrigera. Hoppar över ord då jag ligger så mycket längre fram i meningen i huvudet. Så jag skriver,läser,fnissar,suddar och försöker igen.

Igår kväll hade jag så jätte roligt och har lite kramp i skrattmagen.Det som var tänkt som en kväll med film och kattmys, blev i all hast en socialkväll ute. Hade inga förväntningar utan var mer lite sur och dämpad innan jag kom dit. För jag kände mig fel. Inga kläder som passade, ingen riktig lust, håret ville annat än jag och en miljon andra saker. Men kvällen blev något i världsklass!

Nu är stunden kommen att åter titta djupt in i garderoben. Rota, leta, prova,byta,titta, vända och sen gå tillbaka till det första som provades. Slår aldrig fel! Men jag lär mig då inte av detta utan kör samma procedur om och om igen! Over and out folks!

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

Anarkin lever! Jag undrar vad det är jag lider av? Jag menar förutom depressionen, ångesten, glömskan och den totala förvirringen. Nu bryter jag mot regler och etiketter när jag gör två inlägg på samma dag! Inte acceptabelt! Nåja…. Jag lider tyvärr av nyfikenhet, bra men inte i för stor mängd. Jag som sitter mest framför datorn hela dagarna hamnar ibland på de roligaste sidorna. Lägg till ett rea-pris eller ordet gratis och jag är såld! Så otroligt lätt lurad! Så nu ska jag bjuda Er på vad som kan hända när man är nyfiken.

Det inträffade för en vecka sedan. Jag kom till en sida som gav bort saker gratis. WOW! Nästan för bra för att vara sant! Jo självklart är inget gratis tyvärr. Moms och frakt debiterades. Men hur som helst så satt jag där och drömde. Jag designade och skrev och tryckte på beställ. Kalaset gick på en dryg hundralapp. Överkomligt. Men vad hade jag köpt? Jag var jätte nöjd! Jag hade låtit min hjärna fladdra iväg och helt plötsligt så var jag en stor företagsledare eller liknande! Jag har nog drabbats av storhetsvansinne, hybris eller kalla det ren galenskap. Men kul var det.

Så fort jag hör brevbäraren så springer jag ut för att se om det kommit. För jag väntar leverans. Jag har beställt visitkort! Ingen aning om nu i efterhand vad jag ska göra med dem!!!! Hahahah! Sen fick jag även en visitkortshållare med på köpet! WOW! Inte nog med det….Galenskapen fortsätter. Jag har designat en t-tröja! En penna! Ett anteckningsblock! Adressetiketter! Allt detta med min egen Lilla-T i stora världen tryck! Jösses Amalia. Så nu förstår ni omfattningen av min nyfikenhet. Kunde liksom inte låta bli. Lät så bra då. Men nu? Så jag skänker Er gärna ett visitkort om Ni vill. Jag kommer nämligen få 500 stycken! Jag hoppas Ni skrattar lika mycket som jag!

Det jag vill säga är nog bara det att mitt liv är i övrigt rätt trist. Så en sådan här sak kan jag skratta åt i flera dagar. Att för en liten stund drömma mig bort och fantisera. Jag berättade redan från början att jag skriver sanningen. Så även vill jag bjuda på detta dårskap! Till Er som känner mig ber jag ödmjukast att inte håna mig offentligt! Det gör jag så bra ändå! Hahahha! Nä inte ska det hållas tillbaka något. Jag klarar nog en gliring eller två =) !!! Nu väntar jag med spänning på nästa dag. Det kanske kommer då. Hoppas hoppas hoppas!

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

Vaknar och är besviken. Jag som hade sett fram mot en vit morgon och se Herr Katts första vinter. Men icke sa Nicke. För återigen har tidningsrubrikerna ljugit. Förvånad? Inte ett dugg! Jag tänker på alla stackare som stressade slet fram vinterdäcken och satte alarmet lite tidigare så de inte skulle komma försent till jobbet. Hahahahhaha! Så roligt på samma gång! Jag vet att det inte är snällt. Men jag får så härliga bilder i huvudet, på alla män som jobbar frenetiskt för att inte deras fruar ska hamna i diket. Jösses, ni skulle se!

Från det ena till det andra så satt jag och surfade lite igår. Hittade till en sida om hur man bloggar. Så tydligen gör jag allt fel! Hahahah! För det finns vissa saker man ska tänka på tydligen. Och lilla jag trodde i min enfald att det var vad som skrevs som var det intressanta. Men nej nej nej. Regel nummer ett: minst en bild per inlägg. Öhhhhh……Så det var så det var. Tänkte inte på det. För det måste väl vara så att mottagaren inte är kompetent nog att läsa. Utan måste ha en bild att titta på. Ja för intresset skulle bli så mycket större om det fanns något som visade till exempel hur man såg ut! Hur ytligt kändes inte det då? Det är nu min pump ökar takten. Skulle en bild på mig göra att jag får fler läsare? Nej!!!!! För det kan väl inte spela någon roll över huvudtaget hur den som skriver ser ut! Det är väl upp till var och en om huruvida man väljer att visa sitt ansikte i sin blogg eller ej. Upprörande! Jag hoppas och tror att Ni som läser det jag skriver är så pass funtade, att Ert intresse ligger i det skrivna och inte i hur många bilder jag lägger ut. Så! Skönt! Färdig klagat!

Jag har och kommer alltid gå min egen väg. Därför sätter jag mig på bakhasarna och vägrar falla in i ett bloggregelverk. De andra reglerna orkade jag inte läsa då jag blev lite eld och lågor över nummer ett. Hahaha! Mitt temperament är intakt. Tack och lov för det. Jag tenderar kanske att överreagera, men jag har aldrig tråkigt! Jag har åsikter om precis allt! Det här var bara en i raden av många.

Idag ska det bli promenad nummer fyra. Men det finns en anledning till det. Nu är det nämligen så att jag har varit utan choklad i snart två dygn!!! En hyffsad abstinens har infunnit sig. Jag bara måste ha! En mjölkchokladkaka……Eller kanske en twix….Dreglar snart ner datorn. Bäst att skynda sig iväg. Innan snön kommer! Har inte hunnit vintersula skorna än! Så det blir kanske en promenad med livet som insats! Hahahahah!

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

Regnet som piskade min kropp igår har uteblivit idag. Nu hotar Expressens första sida istället med snöchock! Nämen oj oj oj ! ALARM! Hur i jösse namn ska Vi klara en vinter till med snö? Bäst att bunkra konserver. För snart kommer det snö, och det har Vi inte haft på nästan 100 år! Hahahahha! Tänk att Vi måste bli påminda varje år  att Vi bor i ett nordligt land, där det är vinter stor del av året. Bättre vore om De kunde varna för att Vi får en sommar som är längre än den brukar vara. Nej för då läggs skulden på Oss istället. Då är det stora rubriker om hur Vi ska leva för att bli mer klimatsmarta. Tur att Vi får en vinter snart. Var lite orolig där ett tag. Eller….. NOT!

Men hur som helst ledde dagens inköp av dagstidningarna mig att gå en rask promenad. Tredje dagen i rad med frisk luft. Dag ett tjugo minuter, dag två tjugofyra och idag trettio minuter. Klappar mig på axeln och tycker jag gjort något bra. Idag var huvudet blankt under vägen. Tänkte inte. Skönt. Jag bara gick. Måste ge mitt tack till Dig som genom att knuffa och puffa på mig idag fick mig att gå. Vaknade med ingen lust att göra något alls. Då jag inte hade orken själv så fanns Du där. Jag blev en aning irriterad men bara på lilla lata jag. För det är dagar som denna jag behöver en hästspark där bak. Någon som inte ger upp, utan någon som orkar peta och säga orden jag behöver höra. TACK!

Ikväll ska jag trotsa snöchocken och ge mig iväg. Jag tänker inte bygga min igloo än på ett tag. Så Skruttan och jag åker ut och har en social kväll. Kanske blir det en tidig kväll, eller en sen. Vem vet? Jag är min egen och åker hem när jag vill! Jag bryter ett invant mönster om att vara lagom sen hem. Idag är jag inte vanlig. Idag känner jag mig en aning busig! Lite galet knäpp på ett bra sätt. Jag vill nog påstå att den friska luften gjorde mig gott. Känner mig lite gladare, lite lugnare och en aning har ångest greppet släppt. Mitt rusande hjärta har en mer jämn takt. Fortfarande lite för hög puls, men helt klart under kontroll. Love U All!

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

Hur svårt ska det vara? Vem ska jag adressera det till? Hur ska jag formulera mig? Jösses vad jobbigt det blev. Lägger det åt sidan en stund. Istället för till husläkaren så har jag nu skrivit ett brev till försäkringskassan. Tycker nästan lite synd om de som arbetar där. De får nog ta emot en fruktansvärt massa arga samtal. Men någonstans i kaoset har de regler som de måste följa. Är en hel bunt av människor som tyvärr blir drabbade. Men oavsett min personliga inställning om att det ska löna sig att arbeta, så är reglerna helt klart för hårda. För det finns de som inte har möjlighet att ta en anställning. Så nu ”straffas” dem för att vissa utnyttjat systemet. Det är dessa parasiter som ska väck och inte de som skulle göra vad som helst för att bli friska och arbeta.

Jag skriver till FK för att jag får fel ersättning. Jag är ägare till ett aktiebolag, men av misstag så kryssades rutan för arbetslös i på mina sjukintyg av min husläkare. Trots att detta har korrigerats så anses jag tydligen som arbetslös av FK. I kontakt med min arbetslöshetskassa och arbetsförmedlingen så har de en annan syn på saken. Har haft flera olika handläggare på FK och ingen vet hur detta ska lösas. Det finns tydligen inga regler i dylika fall! Utan de bedömmer från fall till fall! Luddigt!

Det är inte lätt att vara sjuk när man ska tänka och agera som frisk. Men brevet blev skrivet för hand, känns lite mer personligt, och ska levereras imorgon. Nu vet jag att det inte kommer att gå som en dans men jag har ändå gjort ett försök. För att jag sitter här hemma och klagar hjälper knappast. Måste göra något och se vad som händer. Det gäller nästan allt att man ska i mån av ork och tid faktiskt försöka påverka sådant man tycker är fel. Kan vara en liten sak men uttrycker Vi vad Vi vill så kan det ske under. Jag tänker inte dömma ut FK innan de får en chans att ge mig ett svar. Vem vet? De kanske är vettiga medmänniskor som beslutar i mitt ärende. Så nu är det bara att vänta. Avvakta. Glad att jag äntligen fann orken och energin att författa brevet. Det har legat som ett ok över mig, tills nu!

Vad sägs om en liten promenad innan regnet de hotar med från SMHI börjar falla? För det är väl ändå en säker källa? Hahaha!

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

En dröm jag har är att flytta. Inget emot där jag bor nu. Men jag skulle verkligen vilja flytta i till den stora Staden. En egen lya att rå om. Kunna vara ensam i mängden. Att känna mig social men ändå vara ensam. Jag skulle vilja kunna ta en promenad bland Er andra. Men ändå att ingen känner igen mig. Välja mina möten. För här stöter jag på människor som vet vem jag är och som jag inte vill vara den jag är nu inför. Undviker platser, tar omvägar för att slippa se. Det är vissa dagar ett himla sjå att pussla ihop ärenden på flera olika platser och ständigt titta ner i backen för att slippa möta igenkännande ögon.

Jag vet att det inte är genomförbart i detta nu. Många faktorer som spelar in. Det första är den trygghet jag finner i mitt boende nu. Att aldrig vara mer än ett litet rop ifrån. Att maten sköts regelbundet och av insyn. Svårt att slarva. För jag vet att just maten är ett problem. När jag inte mår bra så ”glömmer” jag bort att äta. Jag prioriterar annat. Samtidigt vet jag att det är viktigt att äta. För att inte äta är något jag kan mycket väl. Har klarat mig förr i långa perioder utan mat. Så det vet jag att jag överlever. Ett annat hinder är alla mina tabletter. Inget jag medvetet skulle drittla med. Men jätte skönt att någon annan tar det ansvaret.

Ett eget krypin. En egen dörr att stänga omvärlden ute eller släppa in. Men jag vet att jag skulle få ge upp min kärlek Herr Katt. Skulle aldrig frånta honom hans frihet att få vara ute. Anser att katter ska vara ute och inte sitta inne. En katt ska få all stimulering som den kräver. Svårt att uppfylla i en lägenhet i Stan. Sen har jag inte ekonomin som det kräver. Så om någon vill sponsra emottages det tacksamt =) !

Många hinder men jag har i alla fall en dröm. Som inte är helt ouppnåelig. Jag vet att jag en dag kan stå på egna ben. Att en dag slippa mina stödhjul som jag än så länge behöver. För ett tag sedan ville jag ut på landet igen, men jag känner mer och mer att det får bli senare i livet. Först vill jag känna doften av avgaser, myllret av vilsna människor, varuhusen som avlöser varandra och stillheten i parken. Allt har sin tid, och nu är jag här. Försöker att gilla läget och sikta framåt. Min tid kommer snart. Det känner jag.

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

Undrens tid är icke förbi. Lilla Skruttan som trilskades så förra veckan och behövde vård av mekaniker. Startade i morse helt utan problem! Inte en enda lampa blinkade på instrumentpanelen. TJOSS! Tror nog mina böner om dyra reservdelar hördes. En självlagande bil är det inte många som har! Så modig som jag är tog jag mig en tur. Jag stannade vid en mack och köpte färdkost. Några bananer, en klase vindruvor, en vaniljbulle och självklart en läsk. Glad i hågen styrde Vi ut till skogs. Vi körde över kommungränsen och in på små grusvägar. Rakt ut i naturen.

Passerade, eller mer tog en omväg faktiskt, det lilla bageriet som gräddar de godaste kringlorna. Ett måste på bilfärden. Så mysigt och underbart. Riktig frihets känsla. Vi kunde stanna när som och åka vart som. Vinden ven och det yrde löv från träden. Men vad gjorde det? Jag satt alldeles trygg bakom ratten. Men säg den glädje som varar. Efter sisådär femton mil är man ganska mör. Så nästan hemma inträffar det hemska.

Mitt i ett filbyte så hörs det ett högt TUT och hela instrumentpanelen liknar en upplyst blinkande julgran! Men vad nu då!!!!???? Hinner svära en harang innan instruktionsboken kommit fram. Hittar rätt sida och läser nåt om ABS bromsar och antisladd eller vad det heter. Provar att bromsa och det fungerar. Pust! Så jag kör vidare och i huvudet kommer åter dessa virvlande tankar om reservdelar, mekaniker, dyrt,dyrt och åter dyrt. I en redan stram budget finns det inget utrymme för sådana utgifter. Så väl hemma och Skruttan stannat så sitter jag kvar en stund. Inväntar något. Vad? Vet inte. Men magin från i morse kanske finns kvar…..

Vrider om nyckeln efter en stund. Vad tror Ni? Snart börjar jag nog tro på att det bor snälla tomtar här. För åter igen så fanns det inga lampor som skrek eller blinkade. TJOHO!! Vad Tomten än heter så är jag honom evigt tacksam! Nu kan jag sova lugnt inatt. God natt på Er alla, människa eller tomte.

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

Så kom hösten. Inte av mig efterlängtad, men samtidigt så fantastiskt vackert. Solen som inte riktigt värmer, men får trädens alla färger att glänsa så klart. Termometern orkar sig ännu över på rätt sida noll. Det är nu som de gosigaste strumporna åker på. Den mjukaste polotröjan träs över huvudet. Sommartäcket byts ut mot ett av tjockare slag. Mysdagar.

Herr Katt har kortare och kortare dagar ute. Han är ömsom i mattes knä eller ihop kurad på filten i garderoben. Ja jag vet att han är bortskämd. Jag har inrett en hylla i garderoben som är hans. Där är det lagom mörkt och lagom mjukt. Önskar när det är kallt som idag att kunna göra honom sällskap på hyllan.

Det allra bästa är när jag går till sängs. Om natten somnar jag till hans lugna spinnande.  Herr Katt är idag mitt allt. Jag blir varm inombords bara av att säga hans namn. Det är Vi liksom. Han kommer mig till mötes och hoppar upp i min famn. Han ligger hos mig när jag har en dålig dag. Han ligger i mitt knä och snarkar djupt på kvällen. Herr Katt och jag är bästa vänner. Den kärlek han ger mig är obeskrivbar. Den är så tydlig. Han kommer in efter en tur i det fria och jamar. Som om han berättar vad som hänt där ute. Fantastiskt.

Tänk vad djur kan få en människa att må bra. Spelar just ingen roll av vilken sort. Men katter är det bästa jag vet.

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

Idag var en dag då jag tog på mig en roll jag inte tidigare haft. En roll som gjorde mig en aning starkare. Jag som varit ”offer” i åtta månader, kunde idag ställa mig som ”frisk”. Idag var en dag då jag var bollplanket. Det var jag som tog ett stadigt tag om någons hand. Jag hörde ett förtvivlat rop på hjälp. Jag såg mönster och signaler genom min erfarenhet som ”sjuk”. Jag kunde tyda och tolka. För när det är som värst saknas ord. Jag var en länk. För några timmar var jag den som fick hjälpa. Från att ha en massa skrot i huvudet, blev jag fullständigt klar på nolltid. Reagerade och var lugn. Strukturerad. Ångestens grepp släppte och jag var fullständigt fokuserad.

Jag vet att det är svårt att be om hjälp. Jag vet hur det känns när ångesten river i själen. Jag vet hur det känns när tårarna inte slutar falla. Jag vet hur innerligt man vill försvinna från de egna tankarna. Samtidigt som jag känner lättnad, känner jag även stor sorg. För jag vill inte se någon annan i det skicket jag var i när detta året tog sin början. Min sorg är att veta vilken resa det är rent psykiskt. Min lättnad är att kunna vara till någon annans nytta. För jag har sagt det tidigare. Jag hoppas och tror att de som betraktar min färd även kan ta del av mina erfarenheter. Att veta att man inte är ensam. Ingen blir gladare än jag när människor tar till sig min ”sjukdom”.

Det underbara är ändå att våran vänskap har fått en stämpel. Vi har varandra att luta oss mot. För Vi kan förstå känslor Vi känner som ”friska” inte tampas med. Jag är otroligt glad, stolt och tacksam att Du kom till mig. Nu ska Vi tillsammans åt samma håll. Vi behöver inte vara ensamna längs vägen. Nu är det Vi mot världen. Jag sviker Dig aldrig.

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

En ny vecka, en ny dag. Känns som om tiden bara går och här står jag. Mitt uppe i något jag inte själv har någon vidare kontroll över. Det är få saker som jag med egen vilja kan råda över. För någon annan ser till att jag får rätt medicin. Någon annan ger mig min medicin på rätt tider och rätt dagar. Någon annan ser till att jag går upp varje morgon. Det är människor i min närhet som har den mentala kontrollen. Min kontroll ligger först i att bearbeta och reflektera över det som varit. Komma till insikt om att det som hänt har hänt. Inse att det inte går att ändra på. Nu ligger fokus framåt och vad jag kan åstadkomma härifrån och dit. Ta lärdom av mina misstag. Ta lärdom av hur jag var då. Skapa mig ett mer stabilt jag. En person som inte ska vara så fruktansvärd prestations inriktad. Att lära mig njuta här och nu. För imorgon kommer ändå.

Mina krav på mig själv har alltid varit höga. Jag har fått bekräftelse genom mina prestationer. Men jag har bittert fått erfar baksidan. Det finns ingen som har tackat mig för att jag körde slut mig själv. Inte ens jag. Jag tror att vi alla söker bekräftelse på ett eller annat sätt. Jag valde men blev jag nöjd? Nej. Jag kunde alltid prestera mer och bättre. Om jag nu inte längre presterar jobbmässigt, så vill jag ändå få bekräftelse. Just på att jag existerar. För nån grå prick som försvinner i den stora massan är inget jag drömmer om.

Jag vet att det inte är ett måste men jag vill hitta andra kanaler som gör att jag finns. Få höra att jag duger. Få ett övertag rent psykiskt. Att inte mina tankar om mig själv som misslyckad ska besannas. Det är en av anledningarna till att jag inte trivs. Finns så otroligt mycket som jag nu i efterhand ångrar. Jag har helt enkelt misslyckats. Det är något jag försöker arbeta bort. Ge mig själv en klapp på axeln ibland och intalar mig om att jag duger. Måste sänka mina krav. Annars fastnar jag i vinkelvolten. För något jag inte vill är att behöva gå tillbaka till det stressiga liv jag levde. Jag vill inte missa fler högtider med mina nära. Jag vill träffa och se mina syskonbarn växa upp och vara med i deras utveckling i livet. Finnas som en närvarande moster/faster. Inte vara en avlägsen släkting som skickar ett vykort till födelsedagen. Jag vill som alla andra vara älskad. Men jag vill bli mest älskad av livet. För det är där Vi är nu. Mitt i livet. Mitt emellan då och sen.

Jag kommer i sinom tid älska livet. Kommer livet älska mig?

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

Bråttom är det hela tiden. Får inte missa något. Fort fort fort ska det gå. Hinna så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt. För det är en tävling jag måste vinna. Mot vem? Det vet jag inte men det spelar heller ingen roll. STANNA! Varför har jag hela tiden så bråttom? Vad är det jag ska hinna till? Vad är det som hägrar där borta? Det enda jag kör mot är en säker död. Så varför stressa dit? Dit kommer jag tids nog ändå. Så andas och njut av det som är här och nu.

Nästan allt jag gör sker fort. Jag duschar, äter, pratar, går, tänker, skriver och till och med röker fort. För jag har alltid varit såhär. Jag har inte tid. Hinner inte njuta. Jag måste stressa. Fs ( före sjukdomen) duschade jag fort för att komma till jobbet lite tidigare. För fy attans för att komma i tid eller sent. Tänk att vara den som de andra inte kan lita på. Hon som alltid är sen. Så minst en kvart innan passet stod jag på min post. För jag var hon som var skötsam. Ordentlig. Pålitlig. Stark.

Att äta alls eller snabbt för att kunna jobba lite till. Hinna lite mer. Avlasta en kollega eller två som hade för mycket att göra. Hinna vara den som alltid var redo för nya utmaningar. Äta kan jag göra stående. Att sitta ner tar endast en massa tid. Att inte äta är det ultimata, för då slipper jag gå på toaletten, slipper känna mig värdelös som tar rast. Hinner lite extra. Vinner tid. Prata fort har jag alltid gjort och gärna flera ämnen på en gång. Så det blir tufft att ändra på.

Om jag går fort hinner jag fram tidigare. Sen att jag står där och väntar gör ingenting. För jag kom i tid. Ingen som suckandes fick vänta på hon som alltid är sen. Ingen skam. Jag var alltid först. Om jag går fort, hade nog sprungit om knä och fot tillåtit, så hinner jag prestera mer på jobbet. Vad är värre än en butiksanställd som drar fötterna efter sig. Nä så snabbt betyder service. En tjej som hinner. Är på allerten hela tiden. Jag berömmer min egen väg till hjärtinfarkt. Som tur är gick jag ”bara” in i väggen.

Stress stress stress. Räcker det inte med att jag förkortar mitt liv genom att överdosera nikotin var eviga dag? Räcker det inte med att vara sådär lagom i tid? Är det inte ganska skönt att känna smaken på maten jag äter, innan den hamnar i magen? Är det inte okej att ibland vara den som kommer sist? Jag vet alla svaren. Jag är skrämmande medveten om alla fel. Jag är insiktsfull. Hur är det då möjligt att inte korrigera felen? Måste vara totalt galen.

Jag är även stressad över människor jag möter. trots att det inte har med mig att göra. När jag går fort och någon såskopp framför inte bereder väg så blir jag irriterad. När jag är i affären och köerna blir långa känner jag för att hoppa in och jobba. Irriterad över att de inte kan jobba lite fortare eller ha mer personal. Jag blir stressad när någon i trafiken är tvungen att bromsa typ 100 meter innan ett trafikljus. Men KÖR! Minst ett par bilar till hade hunnit. Stressad och irriterad till tusen. Känner hur pulsen ökar. Mitt hjärta dunkar hårt. Samma med telefonköer. Hur kan man inte svara! Ge mig iallafall musik att lyssna på! Men om det är musik blir jag arg över valet av musik. Jösses!

Nu är det upp till mig att göra ett val. Vill jag leva så här? Vill jag verkligen vara konstant arg och stressad? Nej det är självklart inget jag önskar. Så…Lugn…Andas…Stilla…

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

Nu är det dax att börja ta tag i det som fått ligga på hyllan. Nu finns det inga hinder i vägen. Inga ursäkter att komma med. För nu har jag funnit mig tillrätta i mitt gamla flickrum. Jag har sålt stugan. Altanen är färdigspikad. Mina ursäkter är nu slut för att slippa ta tag i mitt nya liv. Så nu spottar jag i nävarna!

Det som är prioritet ett är att skriva ett vecko schema! Ja just det. Ett schema för att finna rutiner. Det är tydligen viktigt att ha struktur på dagarna. Vilket jag förstår. Så nu ska jag ruta in mitt liv. Bli Skalman. Fasta tider för mat, sömn, promenader och nöjen. Har faktiskt hittat i en gammal låda färgat papper. Så det blir tydligt. En färg för varje aktivitet. Struktur. Jag förstår om detta låter simpelt för Er som är friska. Men det är ett sätt att finna ork. Finna en anledning att gå upp ur sängen varje morgon. Att ge sig själv en spark där bak. För annars blir det gärna så att det som går att skjutas upp skjuts upp.

Har fått två läxor av min hjärnskrynklare. Den första är att ha minst en social kontakt om dagen. Om än så lite som att gå till affären och handla en tidning. Att möta människor. För den sociala fobin ligger runt hörnet och bara väntar på att få slå klorna i mig. Jag vet inte hur många gånger jag hittat ursäkter för att slippa möta andra personer. Jag blir rädd, osäker, paranoid och får ångest.

Den andra är att lära mig ha tråkigt. ????? Öhhhh…… hur gör jag då? Jag har levt ett liv utan pauser. Alltid haft något för händerna. Jag blir rastlös, irriterad, stressad och arg. För det är inte bra att känna såhär. Det är dessa faktorer som ligger lite bakom min sjukdom. Jag var superkvinnan som orkade allt. Den konstanta stressen som hängde över mig. En känsla av att någon går bakom dig och blåser dig i nacken. Jagad. Så fort jag inte var aktiv kom ångesten. Tankar som cirkulerade. Att var jag inte uppe i tempo var jag lat, dålig, tråkig och ointressant.

Jag måste nu inse att det är helt okej att inte alltid vara på topp. Jag är inte en dålig människa när jag gör ingenting. Men det är en process. Måste kunna acceptera och ändra mitt sätt att tänka. Måste för att slippa stressen jag fortfarande känner. Just nu är det stressen att bli frisk som är störst. Men det är ingenting jag kan påskynda. Först måste jag inse att jag är sjuk. Att jag har begränsningar. Jag kan bara inte vissa saker. Det gör att jag känner självförakt. Så det blir ett stort projekt att ändra en så i mig djupt förankrad inställning. Det är jag som ska ändra mig. Det är jag som måste sätta gränser. Endast jag kan göra mig frisk. Mina mediciner är ett hjälpmedel. De andra verktygen för att laga mig har jag själv någonstans.

Idag öppnar jag min verktygslåda och börjar bygga från grunden.

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

Öppnar mina ögon och möter en ny dag. En ny dag som som slår rot. Mina sinnen är klara och jag är öppen. Tar ett djupt andetag och känner den friska luften fylla mina lungor. Andas en stund och känner hur lugnet sprider sig i min kropp. Jag tar en dag i taget. Steg för steg. Mitt pussel har bara börjat, och jag hittar för varje dag nya bitar.

Idag är jag väldigt lugn. Jag är på noll. Känner mig varken mer eller mindre. Noll är inget negativt. Noll är en start. Min start. Ibland behöver jag startkablar, men inte idag. Oket jag bär känns en aning lättare. Jag tittar ut och vill idag känna mig lite starkare. Vara lite större. Så liten och klen ska jag försöka lägga bakom mig. För idag är en ny dag i mitt liv. En ny dag som bär på min tro. Just idag tror jag på Lilla-T.

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T