lilla-t i stora världen

Vaknar. Somnar om. Vaknar. Ligger i dvala. Vaknar. Går upp på ostadiga ben. Vingliga steg. Lite känsla av att inte vara helt nykter. Får anstränga mig för att prata tydligt. Morgontimmarna i sängen flög förbi. Jag hörde ljud och tyckte mig vara vaken, skulle bara blunda lite. Uppfattade aldrig att jag sov för jag hörde alla ljuden. Ljudet av tvättmaskinen och teven.

Känner mig loj. Allt jag gör sker i ultrarapid. Idag ställer jag bilen och får skjuts till dartmatchen. Vill och kan inte köra då min reaktionsförmåga känns nedsatt. Anledningen av dagens status tror jag är av att jag tog ångestdämpande medicin precis före sömntabletten. Plus att klockan var rätt mycket då jag tog tabletterna.

Jag mår på inget sätt dåligt idag, bara nollad. Om regnet avtar beger jag mig ut på en promenad. Den där vinterjackan jag skulle handlat idag finns säkert kvar imorgon. Det blir dubbla tröjor idag igen.

Kram på Er alla var Ni än är / lilla-T

Skrivkrampen idag är lika tung som värken i huvudet. Har ingen kraft. Den där dagliga promenaden får vänta. Jag vet att jag antagligen skulle må en aning bättre efteråt. Istället sitter jag som fastklistrad vid datorn och gör just ingenting. Funderar på om det finns någon förklaring till varför det gör ont. Jätte onödigt då det bara är att gilla läget. Ibland har man ont i huvudet. Men jag analyserar allt och tror mig komma lite närmre sanningen. För lite vätska? Nej. För lite sömn? Nej. För lite frisk luft? Ja. Oro för något? Ja. Det sistnämnda får bära hundhuvudet idag. Jag skyller på att jag inte tycker det ska bli en fest att träffa försäkringskassan på onsdag.

Jag är kallad till möte med min handläggare. Brevet damp ner i brevlådan igår. Ett brev så opersonligt. Jag vet att jag bara är en i mängden, och kan inte förvänta mig något annat. Men detta maskinskrivna brev var inte ens undertecknad av vederbörande. Kändes verkligen som att personen bara tryckt på en knapp, och svisch så var det klart. En uppmaning till mig att vara förberedd på några frågor gällande min återgång i arbete. Min första reaktion var försvar! Låt mig bli frisk innan Ni tvingar mig att ens fundera på att arbeta! Sen vid närmare eftertanke så förstår jag Deras kallelse.

Jag nästan välkomnar den. För det finns ingen utom jag som kan förklara min situation. Enbart att läsa läkarjournaler kan väl inte ge en korrekt helhetsbild. Nu ger De mig chansen att med egna ord beskriva. Att kunna berätta min historia. Det jag hoppas på är att mötet blir bra. Att jag kan gå därifrån med vetskapen om att jag är förstådd. Vetskapen om att De inte tänker piska mig till arbetsförmedlingen. Jag vill läka de sår som fortfarande blöder. Jag vill kunna vara vaken en hel dag utan ångest. Jag vill kunna se en liten glimt av nedtrappning på medikament. För i dagsläget vet jag så väl att det är dem som gör att jag kan tänka igen. Att jag vågar vara ute bland folk. Att jag någonstans långt inne har en livslåga. Jag har en lång resa framför mig. Jag har mycket kvar att tampas med. Jag letar dagligen små små halmstrån som tar mig en liten bit längre fram.

Idag ville jag skriva något glatt om snön som kom tillslut. Om alla lustiga anekdoter jag sitter på. Kanske även berätta att Herr Katt fällde sin första talgoxe idag. Eller varför inte en episod ur mitt arkiv. Men det får bli en annan dag. Jag kan informera Er djurvänner därute, att Vi begravde fågeln i skogen. Herr Katt och jag. Han var något besviken, men jag desto mer nöjd. Trevlig fredag på Er ute i vimlet!

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

Vaknade svettig ganska tidigt idag. Somnade om. Både jag och kroppen är trötta. Hjärtat fortsätter att hoppa upp och ner i hastighet. Tog en promenad för att rensa huvudet. Men istället kom tankar som jag måste ventilera. Frågor om något kunde gjorts annorlunda. Antagligen ja. Ska sätta mig ner och författa ett brev till husläkarmottagningen. För jag anser att skulden ligger där och inte hos de nära som gjorde allt vad läkaren sa. För visst kan man lita på sin doktor?

Dagen efter den som var tänkt som min sista, kördes jag till min husläkare. Kommer inte ihåg besöket där så väl. Kunde inte själv föra min talan. Jag var apatisk. Det jag minns är hennes milda och medlidande ögon. Vi åkte därifrån med recept på tabletter som skulle få mig att vakna lite mer. Dessa tabletter tog jag i höga doser och visste inte då att de var kraftigt beroendeframkallande. Jag äter dessa ångestdämpande tabletter än idag men i mycket mindre omfattning. Min kropp har blivit beroende.

Nu när jag har fått lite distans till allt som hänt så kommer ilskan. Hur kan en apatisk patient bli hemskickad med en burk piller? Tror inte jag behöver vara läkare för att förstå och se att den personen behöver specialistvård. Möjligen i form av ett besök på psykakuten. Istället fick mina nära försöka vårda mig och jag är dem evigt tacksam att de fanns där för mig. Men åter igen kommer jag tillbaka till det som varit centralt i mitt liv. Kan själv. Det lilla jag minns från den här perioden var ett besök av en psykolog som kom hem för att prata med mig. Men tråkigt nog såg hon inte att mitt problem var en aning större än att jag var mellanbarn! Inte heller hon som var utbildad psykolog hänvisade min familj till specialister. Jag förstår nu vilket helvete de måste ha genomlidit.

Det tog två remisser och fem månader innan jag kom till psykavdelningen i min kommun. Väl där kom frågan varför jag inte kommit tidigare. Jag svarade att den första remissen blev avslagen på grund av att jag inte ansågs tillräckligt sjuk. Herr överpsykolog tittade på mig och frågade om han fick lägga in mig en tid på sjukhus för att få en bättre bild av mitt psykiska tillstånd. Jag avböjde. För precis som förut tyckte jag inte att jag var så illa däran. Fanns de som behövde vården bättre tyckte jag. Något dumt kanske såhär i efterhand. Fick genom denna man kontakt med min psykolog som jag nu träffar en gång i veckan. Hon är fantastisk.

Så nu ska jag författa detta brev till min husläkare. Inte anklaga, utan mer berätta hur hon kanske ska handla nästa gång hon sitter med en apatisk människa framför sig. Jag tänker mest på mina anhöriga som skulle vårda mig. För själv led jag inte så mycket i början. Jag var i min bubbla. Först nu som jag kan tänka, hur mycket längre hade jag kommit om jag fått rätt vård direkt? Kunde tablettberoendet  ha undvikits? Jag har inget svar. Jag är inte bitter men jag hoppas ingen annan behöver gå samma väg.

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

Det har väl inte undgått någon som följer min resa, att jag tenderar att vara en aning pessimistisk. Att jag fokuserar lite för mycket på det som är dåligt, istället för att se det positiva i allt om än det lilla. Anledningen till det är som en god vän till mig sa. Om man inte förväntar sig något så slipper man bli besviken. Stämmer om man vill vara bitter och negativ. De senaste åren har varit fulla av tragedier och jag har mer eller mindre väntat på att något illa ska hända. För en olycka kommer sällan ensam.

Så med detta som bakgrund borde alla varningsklockor ha ringt i morse. Jag vaknade glad! Det har inte hänt sedan barnsben. Har ett fruktansvärt dåligt morgon humör. Vet inte varför, men det är sådan jag är. Sen åt jag glupskt två ostsmörgåsar till frukost! Frukost? Vad är det? Så fort ordet dyker upp mår jag illa. Det har hänt att jag intagit detta mål enstaka gånger, då oftast på semestern. Så här satt jag. Mätt och belåten och med ett leende på läpparna.

Fylld av min glädje börjar jag städa mitt rum! Ensam? Utan ångest? Ingen vid min sida för att styra upp i kaoset. Gick till och med ut i garaget och rotade fram mina filmer ur kartongerna. Sorterade alla och ställde dem prydligt på hyllan i skåpet. HALLÅ! Vad var det som hände? Ingen reaktion. Små studsade in i duschen. För idag skulle jag träffa en mycket god vän. Klädde sedan på mig och tog till sist på mig mina skor och min jacka. Då! Som från ingenstans. Hjärtat ökar takten, tar ett par frivolter och bultar kraftigt. Magen knyter sig i kramper, men jag andas normalt… Förstår ingenting.

Så istället för att tillbringa dagen med en vän blev det akuten. Efter EKG, blodprov,  sedvanlig läkar undersökning och ett otal timmar i ett väntrum kom diagnosen. Frisk som en nötkärna! Jätte bra!  Men jag kände mig lite dum som offrat akutens dyrbara tid på lite hjärtklappning. Det hela är med största sannorlikhet bieffekter av mina mediciner. Så nu kanske Ni förstår att jag oftast är negativ och ser saker svart. För så glad som jag var på morgonen är inte normalt. Så därför fastnar jag i mina tankebanor om att det alltid är något farligt på gång. Även nu när allt var bra med mig så känner jag att jag borde ha anat vad som var på ingående. För att vakna på ett så strålande humör kan jag inte minnas att jag tidigare gjort. Sitter nu och har dåligt samvete mot allt. Först mot min vän, sen Mor som satt med mig hela dagen, sen för att jag besvärat akuten med mitt problem och även mot Far som vankade av och an här hemma och väntade på oss. Men nu är det slut för idag. Jätte trött och alldeles utmattad. Här ska sovas mycket många timmar framöver.

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

Fy för att drabbas av skrivtorka! Eller mer att orden som annars kommer självmant nu i några dagar måste pressas fram. Det är trafikstockning i hjärnan. Kölappssystemet  verkar ha brakat samman. Oro i ledet. Vet inte vad det beror på, men jag som dagligdax kommer på meningar och fraser nu endast ser fragment. Halva ord och spretiga meningar utan innebörd. Trist. Trots kaoset i huvudet så är det samtidigt tomt. Det nästan ekar där uppe! En tomhet som är lite skrämmande. Har blivit van vid mitt turbulenta sinne och saknar nu dess virrvarr.

En gigantisk trötthet har infunnit sig och jag är konstant sömnig. Gäspar och kämpar för att hålla mig vaken. Som om någon dragit ur proppen och all energi runnit ut. Går upp som vanligt varje morgon, men är tvungen att sova en stund före middagen. Nu har det blivit mer än en stunds vila. Vi pratar nu om ett par timmar sömn mitt på dagen. En lite längre siesta. Detta har konstigt nog inte påverkat min nattsömn. Så jag förlikar mig med tanken om att jag just nu behöver mer sömn än vanligt. Trots min psykiska kolapps så har jag dagligen haft en massa måsten. Det största har varit att få ordning uppe i stugan. Rensa och köra till tippen med skräp. Inte bara en vända eller två utan tiotals med gånger. Det har varit både psykiskt och fysiskt ansträngande. Jag är ganska stark för min storlek men den mentala biten har varit svårare. Att skiljas från mitt hus. Att behöva stå där och se allt. Att kasta år av drömmar.

Nu när allt är över, kommer tröttheten. Mardrömmarna. Jag vaknar på morgonen alldeles svettig. Inte lite utan verkligen sjöblöt! Jag sover oroligt trots sömnpiller. Jag vrider mig om nätterna och vaknar i de mest bisarra positionerna. Har drömmar som är så verkliga. Kommer inte så ofta ihåg vad jag drömmer, men de jag lägger på minnet är inte så trevliga. Mycket av detta kan jag nog beskylla alla piller jag äter. Men lika otäckt ändå. Hade en dröm om min stuga. Har inte i vaket tillstånd tänkt på huset sen jag lämnade det. Antagligen för smärtsamt att bearbeta nu. Men efter drömmen har det flugit många tankar om det lilla röda huset. Vill men samtidigt inte åka längs ”min” väg och ta en titt. Men det får vänta. Minnen jag vill ha ett tag till.

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

Beredskapsläge. Faror runt varje knut. Rädslor i huvudet. Frågan om jag är totalt sinnesrubbad. Undran om jag lider av någon bokstavskombination. Varför känner jag inget? Har stängt av. ” Off” knappen aktiverad. Vill känna, men smärtan det medför är för tung för att bära idag. Mina händer är något instabila och har ett enormt behov av socker. Inte ens tre bullar och 100 gram choklad stillar darrningarna. Den tjocka smaken ligger kvar i munnen.

Idag går tankarna huller om buller. Trådar som inte har något slut. Försöker fånga dem i flykten. Misslyckas.  Hur långt har jag kommit? Hur långt har jag kvar?  Var är jag? Tittade på ett papper med frågor. Sådana frågor läkarna vill att man fyller i, för att kunna utvärdera en persons psykiska status. Jag kan efter åtta månaders rehabilitering konstatera att jag fortfarande har alla akuta symtom. Inser just att jag måste ha varit sjukare än vad jag vill minnas då. Sen kommer det frågor om jag verkligen har rätt dos på medicinen. Är det meningen att jag fortfarande ska stå på ruta ett?

Ska jag fortfarande hamna i facket för det som klassas som akut? Tycker att jag kämpar framåt för varje dag som går. Men vägen är krokig och bakom varje böj fortsätter vägen. Ser inte målsnöret. Ser inte ens en skymt av det. Jag har skrivit ett flertal gånger om att jag har fler dagar som är upp än ner. Men vid en närmare koll så har jag de senaste veckorna haft mest ner. Jag orkar inte. Saknar vilja, lust och energi. Önskar det fanns att köpa. Är trött. Bara trött. Utmattad.

Idag kommer det inte ske några mirakel från min sida. Idag ska jag bara ta det lugnt och stilla. Ett måste har jag. Det är att försöka masa mig till duschen. För det vet jag kan lätta lite på trycket. En varm dusch och sedan hoppa i rena mjuka kläder. Det är dagens uppgift.

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

Orkar inte höra på allt. Trista ord som blir till trista meningar. För idag vill jag vara ensam. Vill inte svara. Jag vill krypa ihop som en boll och dra täcket över huvudet. Har absolut ingen aning om varför jag är arg. Det finns ingen som varit elak. Det är bara inombords det brinner. Försöker slå bort tankar, men de studsar tillbaka. Orkar inte spela glad. Så idag gömmer jag mig här.

Tycks som om mina timmar har sprungit iväg. Hur kan snart dagen vara slut. Vill inte sova. Vill inte att det ska bli kväll. Samtidigt hatar jag att sitta här. Sitta och inte veta vad jag vill eller veta hur jag känner. Blir tokig när det är två viljor. Varför kan jag inte bara få känna mig tillfreds med allt? Varför finns det inte glädje till oss alla? Hur kan det vara ranson på lycka? Klart jag har förmågan och möjligheterna att förändra. Men jag ORKAR inte! Låt mig vara ifred. Jag har sådan lust att fylla mina lungor och skrika rakt ut. För jag vill bli hörd.

Till råga på allt så har bilen bestämt sig för att inte fortsätta vara hel. En massa ilskna lampor som blinkar och tutar. Så klart att bilen måste till en verkstad. För under motorhuven finns ingenting! Hur tänkte dem nu? Jasså…. En säker inkomstkälla från oss hederliga bilister. Knappt att man kan fylla på olja utan att behöva ringa en mekaniker. Tröttsamt. Irriterande. Typiskt. Är inte fri utan min skrutta. Men det är kanske lika bra att allt kommer på en gång. Så får det vara bra sen. Självklart inträffar sådant endast då jag har bråttom. Jag var lite sen redan innan. Men ett snabbt bilbyte och jag hann i tid. Tur att min familj är så snäll att låna ut en fungerande bil. En applåd till mig som lyckades med en perfekt fickparkering!

När den värsta gallan över bilen var spydd så blev resten av kvällen riktigt lyckad. Kom hem lagom sent och somnade ovaggad tillsammans med kissen.

Min kväll. Min ensamhet. Min TV. Min säng. Min katt. Min Ego-Trip. Låter faktiskt ändå rätt skönt.

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

Känner inget alls. Känner inget men samtidigt känner jag mycket. Idag är allt motsträvigt. Försöker finna kraft och lust att gå en promenad. Idag skulle världen kunna gå under och jag skulle inte ens höja på ögonbrynen. Idag skulle jag kunna vinna en miljon och jag skulle endast rycka på axlarna. Det sköna är att få en dag utan krummilurer i huvudet. Utan en massa om, när, ifall, kanske eller vad. Idag var jag tvungen att fråga vilken dag det var. För det spelar ingen som helst roll just nu. Mitt liv är ändå samma dag ut och dag in.

Mister överdoktor på psyk sa förra veckan, att nu när han höjer dosen på mina antidepressiva tabletter så kan ökad ångest uppkomma. Även ett mindre fall i depressionen. Så jag får tro på hans ord och hoppas att det blir bättre imorgon. Har god lust att hämta bipacksedeln och läsa lite.  En och annan biverkning lär jag ha drabbats av. Lite farligt dock. För jag lyckas att få de biverkningarna som är mest ovanliga. Direkt efter läsningen så känner jag att, tror minsann jag har den, eller den eller kanske båda. Hypokondri på hög nivå! Tur jag inte gått till läkaren, för han/hon skulle nog bara bekräfta min galenskap. Hahaha.

För gränsen mellan intelligens och galenskap är hårfin. Jag kanske bara är det första!!! Kanske vaknar någon dag och har knäckt värsta koden!!! Hm… Trevlig tanke. Var inte Einstein lite knäpp? Måste anlägga en mer crazy frisyr så ingen misstar sig på att jag är super intelligent! (Tänkte på Einsteins lite gråa burriga och vilda frisyr ).

Lite kul att jag bara skruvar saker, och jag förstår om Ni inte hänger med. För det gör inte jag heller. Hoppas Ni har överseende med lilla galna jag idag. För i mitt huvud ser jag saker som inte Ni ser. Så när jag går tillbaka ett stycke och läser, ser jag hur skruvat allt kan vara. Om jag inte var jag utan någon annan och läste samma text. Skulle jag nog inte riktigt hänga med! Hoppsan! Rörde jag till det ännu mer nu? Hahaha!

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

Tänk om jag kunde få vara så liten som jag känner mig vissa dagar. Tänk att få vara liten igen. Utan ansvar och betungande beslut. Att vara bekymmersfri och full av spring i benen. Tänk att få vara barn för en dag. Mitt i min turbulenta resa åker jag åldersmässigt upp och ner. Mesta delen är jag i tonåren. Svallande humör och en känsla av att inte veta vem jag är. Det är förvirrande för de nära och kära att inte veta från dag till dag hur gammal min mentala ålder är. En idé. Att sätta upp kort på mig själv i olika åldrar på väggen. Det enda jag behöver göra är att peka. Då skulle det bli lättare. För det är inte alltid jag har orken att visa. Många gånger sätts masken på och jag sväljer allt istället. Den där ”off” knappen finns alltför nära. Jag kämpar för varje dag. Jag kämpar för varje steg. Jag kämpar för varje andetag. Jag kämpar varje dag för att inte kasta in handduken.

Helt ärligt så önskar jag INGEN att behöva vara jag. Att känna den ångest som river. Att känna självförakt. Att höra min röst eka i huvudet. För jag hör min egen rösts trista monologer hela dagarna. Jag har vilda diskussioner. Helst om påhittade scenarion som jag är rädd ska hända. För jag är riktigt rädd. För vad går inte att sätta fingret på. Men det kastas och laboreras om och hur och vad konstant. Den enda gång jag upplever total tystnad är när jag sover. Men då har jag istället skruvade drömmar. Går att genomlida, kanske analysera om jag har lust.

Har bestämt mig för att övervinna mina röster och faktiskt vinna diskussionen. Vet nu att jag har fler dagar som är upp än ner. Jag kommer sällan ihåg de bra lika klart och tydligt som de dåliga. Jag fastnar ibland. Ser inte mina framsteg. Jag är rädd för vad som kommer ske. Jag vet inte om jag vågar. Det som inte dödar härdar. Så när jag trampat igenom detta helvete, hur härdad kommer jag inte vara då? Inget kan någonsin vara lika farligt, hemskt eller fruktansvärt rent känslomässigt som detta. Jag blickar fram. Jag är ensam på min resa. Vill Ni vara vid min sida och lätta på bördan?

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

Skulle inte jag hoppa i säng? Jo. Men det kom en sak emellan. Sitter här nu med en massa tårar som rinner, så synen är alldeles dimmig. Jag är täppt i näsan av all gråt. Det är mycket som fladdrar i mitt huvud nu. Kan inte riktigt sortera allt. Vet inte om jag gråter för att jag är ledsen eller arg. Eller kanske både och. Till saken hör att det finns ord och meningar som träffar precis där det gör som mest ont. Kanske sagda i desperation för sin egen sorg. Inte riktigt menade att komma ut som de gjorde. Det spelar faktiskt mindre roll för mig nu. För jag är likt förbannat ledsen. Jag kommer att kravla mig upp ur detta hål, det vet jag. Men ett slag i fel riktning blev det. Så idag (natt), kommer jag först. Jag tycker synd om mig själv och tänker bedriva självömkan ett tag. Larvigt, men ibland är det skönt.

Jag är definitivt inget helgon, och jag har med all säkerhet sagt saker som någon mått dåligt av. Det har vi nog alla. Vi är trots allt bara människor. Men jag vill ändå påpeka vikten av att sträva efter det rätta. Att inte tala utan att ha korrektur läst manuset. Som den förvirrade varelsen jag är så har jag en förmåga att tala först och tänka sen. Men jag har aldrig mig veterligen haft viljan att såra någon. Jag har däremot sagt saker jag ångrar då någon avfyrat salvan först. I rent självförsvar. Men det är tyvärr ingen tröst för den ångest man känner efteråt. Hoppas jag minns rätt nu =)!!! ( Kanske har glömt att jag sårat någon med vilja.)

Jag ska inte tråka ut Er mer idag. Sov gott alla där ute i vårt avlånga land.

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

Idag önskar jag att vädret kunde spegla mitt inre. Men istället för regn hånler solen mig rakt upp i ansiktet. En dag som endast är ledsam i egendomens tecken. För det materiella är symboler för det emotionella.  Spruckna drömmar och trasiga illusioner. Det som skulle bli något att bygga vidare på är nu ett minne blott. Min dröm om ett liv på landet och att bo i en liten dragig stuga, med sneda vinklar och en lukt av öppen spis. Jag hade det i många år och älskade det. Röd stuga med vita knutar högt belägen utan insyn från grannar. Där fann jag ro. Långt från stadens liv och faciliteter. Där en brasa knastrade och katter som kurrade mig till söms. En fristad där jag kunde andas. Ingen upplyst gata,så nätterna var underbart tysta och stjärnklara. Frisk luft, härliga skogar, öppna landskap och vackert vatten. Inget som störde mina sinnen. Ett hus med en själ så vacker. En historia att berätta. Nu är det någon annans. Saknar Dig otroligt mycket mitt lilla hus.

Nu är det nya tider. Bort med det gamla. Nya mål att nå. Jag lever nu med en dröm om att åter kunna skapa en idyll. En ny era i mitt liv börjar nu. Hoppas kunna återfå den ro jag hade där. Nerpackat i kartonger är allt jag äger, i väntan på att hitta något nytt. Kartonger som symboliserar mitt kaos. Hittar inget, hittar allt. Sakerna bär på mycket minnen. Både goda och mindre goda. Den spruckna drömmen finns kvar i mina lådor. De är staplade och inväntar min ork att gå igenom dem. Vissa minnen är mer smärtsamma än andra så jag avvaktar ett tag. Mycket har jag slängt. Vill någonstans inom mig börja om. Då måste mycket försvinna från det förflutna.

Så idag kramade jag om stugan och berättade hur mycket jag älskar det. Berättade att jag inte ville flytta. Stängde försiktigt den mycket slitna men underbara ytterdörren. Lämnade över nycklarna till min dröm till min efterträdare. Svalde mina tårar och tittade en sista gång mot stugan som stod så vackert i höstsolen. Jag gick ner de 51 stegen mot bilen och kämpade mot gråten. Vinkade adjö till en granne som var ute. Jag vände mig inte om. Jag åkte. Jag orkar inte le idag. Jag orkar inte. För min dröm är förstörd.

Nu ska jag se framåt. Finns nog en stuga där ute någonstans som ropar efter min kärlek och omvårdnad. Tidsnog ska jag finna en ny dröm. En ny framtid. Men den framtiden är min egen och jag ska resa dit ensam. För jag vet att jag kommer lyckas. Jag vet att jag kommer må bra en dag. Jag behöver bara lite tid….

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

Luftrörskatarren börjar så sakteligen lägga sig. Skönt. Kanske blir hostfri snart. Har efter en veckas hostande fått rejält med träningsvärk i magen! Vem säger att man inte tränar när man är sjuk! Hahaha! Är fortfarande sjukt trött. Tror att kombinationen av alla tabletter som jag äter tar ut sin rätt. Men snart är penicillin kuren slut, hostmedicinen urdrucken och alvedonen mot febern ett minne blott. Sen blir det bara de vanliga pillerna för att må ungefär som Ni andra.

En sak som är lite störande är att medicinen tar bort udden av de flesta känslorna. Jag blir liksom lite lagom av allt. Ett jämnt streck. Helt klart med många uppgångar och fall. Men i det stora hela ganska nollställd. Vet inte riktigt ibland hur jag mår eller vad jag känner. Jag får gå mer på magkänsla och erfarenhet av hur jag borde känna i en känd situation. Det svåraste tycker jag är att veta hur jag känner för nya människor. Och ibland känner jag flera saker samtidigt. Kaos. Ett exempel på tvåsidigt kännande är att samtidigt som jag vill ha närhet och ömhet, känner jag att jag måste ta avstånd. Kvävningskänsla. Panik att vara fasthållen. Fast det är jag som vill kramas. Vet inte riktigt hur jag ska hantera denna nya situation. Så främmande och så långt ifrån mitt  friska jag. Det jobbiga är hur jag ska hantera detta och hur det tas emot av mina nära.

Så mitt inre krig fortsätter. Har kanske för mycket tid nu att tänka. Tid att begrunda varje minut av mitt liv. Tid att fundera, begrunda och reflektera. Till viss del är det vad jag behöver, men det ökar även min ångest. För det finns inte mycket i mitt liv som distraherar mina tankar. Om natten kommer tankar och jag ligger och funderar på saker som varit så obetydliga förut. Det som stärker mig är min en-gång-i-veckan psykolog. När jag träffar henne kan jag verkligen berätta allt. Öppna mig och låta henne se mina skruvade tankar. För henne är jag inte onormal. För henne är jag mig själv. Hon ser under ytan och hjälper mig att sakta sakta bearbeta mitt liv. Inför henne känner jag heller ingen skam. För det är skammen som gör att jag inte vill vara ute bland folk. Jag skäms för jag inte kan läsa mer än några rader i taget. Jag skäms över att jag inte kan titta på en film utan att tappa handlingen. Jag skäms i samtal när jag inte hittar ord jag vill säga. Jag känner mycket skam.

Kram på Er alla var Ni än är / lilla-T

Jag befinner mig mitt i kriget med mig själv. Efter en trevlig kväll vaknar jag med en känsla så stark. En känsla av att jag är ensam i världen. Det är jag mot Er. Jag har inget att förlora så jag strider med de vassaste vapen. Världen är så enkelriktad och alla går i någon annans fotspår. Jag väljer att välja min egen väg och inte lyssna på Er. Jag är kall och hård. Jag vill inte vara som Er. Jag vill inte vara en i mängden. Jag vill vara jag och ingen annan. Jag må vara konstig, men jag tror det är jag som är normal. Är så trött på att inte vara frisk. Är så trött på att inte orka göra det jag vill. Trött på allt som rör sig där ute i världen. Kan jag bli frisk och förändra livet. Finns det verkligen bara ett sätt att leva sitt liv på? Finns det inte ett bättre alternativ? Är det bara jag som är så trött på allt det vanliga? Jag vill leva på mitt sätt. Jag vill inte behöva välja utefter Era önskemål. Bereda min väg och leva utan Era blickar. Ja jag är udda. Ja jag tänker inte som Ni. Ja jag är inte den som följer enkla regler om mode. Ja jag väljer ett liv utan barn. Ja jag är kritisk mot det mesta.

Jag vet inte om Ni är lyckligare för att Ni valde den stora breda motorvägen. Jag väljer de vägar som är lite krokigare och endast omgivna av öde marker och skog. Jag söker fortfarande meningen om livet. Tror inte det ska vara enkelt. Jag vill upptäcka allt som finns i livets avkrokar. Jag kommer aldrig sälla mig till den stora massan. Jag är i minoritet. När jag blir president så kommer världen att bli en bättre plats för oss. En bättre plats för den egna viljan. En plats utan motorvägar och snabba filer. En plats där naturen bestämmer och inte Vi. De glömda skall åter finnas runt omkring oss. Det glömda som sätter livet i fokus. Livet är mycket mer än det vi kan. Jag ska predika om livets möjligheter. Jag tänker visa Er en människas ödmjukhet. Jag vet att världen har så mycket för oss om vi är villiga att ta emot. Öppna ögon som ser klarsynt. Ingen dimma som döljer ögats riktiga nyans. Jag ska bli president!

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

Veckan fortsätter visst i samma svacka som den började. Idag vill jag ingenting, vill inte göra någonting. Ångestens grepp om min strupe trycker allt hårdare. Idag har jag ingen lust att tänka på alla måsten, idag har jag ingen lust att vara kraftfull. Så jag sitter här på min sängkant med datorn i knät. Telefonen ligger avstängd vid min sida och jag undrar om det gör någon skillnad? Hade någon ringt om den var på? Hade någon velat prata med mig? Men idag vill jag inte tala. Tisdag betyder psykolog besök. Inte ens det orkade jag. Trots att det är dessa dagar jag behöver det som mest.  Dock inget ont som inte har något gott med sig. Sitter här och lyssnar på underbar musik och inspirationen flödar. Genom dimman av ångest kommer det lösa ord, meningar och fraser till mig. Det är dem som söker upp mig. Jag greppar tag i en penna och kladdar ner det jag hinner. Sedan är det upp till mig att skriva. För dessa till synes osammanhängande strofer blir till dikter, eller sätts upp på mitt klotter plank. För att vid ett senare tillfälle komma till nytta.

Snart har hela dagen gått mig obemärkt förbi. Endast klockan som påminner om att tiden inte står still. Försöker samla krafter att ta tag i alla måsten imorgon. En spark där bak kan behövas ibland. För imorgon är det en ny dag. Nya äventyr. Nya förväntningar och förhoppningar. Idag bestämmer jag att imorgon blir en bra dag! Äta ordentligt till kvällen och bums i säng. Inga krusiduller på vägen. Sömn är bra och ska vara sammanhängande minst sju timmar. Blir lätt att rucka på den regeln när dag och natt inte har så skarpa konturer.

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

Ny vecka, ny dag och nya tag. Har en förfärlig hosta som inte vill kapitulera. Tur att det inte märks i skrift! Haha. Förra veckan som till största del innehöll hög puls och rastlöshet. Är nu som förbytt till en aning nedstämd och förvirrad. Mycket som förändras just nu i mitt liv som tar på krafterna. Därtill kommer en massa frågor, både stora och små. Frågor jag inte vet exakta svaren på och ingen annan än framtiden vet svaren. Frustrerande, ångest framkallande och likgiltighet.

Den stora frågan på tapeten är den om mitt ”happy place”. En plats dit jag kunnat fly och gömma mig. Där jag kunnat vara ensam. Mitt ställe. Min ensamhet. Min trygghet. Mitt varma krypin. En plats som snart är borta. Vad händer då? Vad gör jag med min tid då jag behöver vara ensam? Vart tar jag vägen för att finna fri luft? Finns det ett nytt happy place som ersättning? Finns det en plats för mig? Finns det frisk luft att andas och hitta nya krafter? Jag vet att jag inte i detta nu är kapabel att bo och leva ensam. Jag vet att jag behöver hjälp. Men någonstans vill jag känna mig fri, känna att det är min hemlighet. Har tryckt dessa tankar framför mig länge. Men nu är det så nära. Måste tampas med allt det jobbiga nu. För snart är min stuga någon annans. Någon annan som sitter vid brasan på vintern och myser. Någon annan som ser till att stugan står kvar på bergets topp. Någon annan som kramar om det och älskar det. I ett realistiskt synsätt vet jag att det är det bästa som kan göras, det bästa för att jag ska kunna gå ett steg vidare. Men jag vill inte, vill inte tappa det sista som är bara mitt!

Mitt nya happy place vet jag inte vart jag ska finna. Måste finna ett andnings hål att åka till där bara JAG existerar. Där jag kan vara den jag är, vara lycklig, vara ensam och finna trygghet. Jag känner att om jag ska försöka tvinga fram en sådan plats kommer jag inte att trivas. Jag vill bli hittad.

Trots alla mina negativa tankar idag så vill jag framåt. Vill leva och lära mig nya saker. Jag vill skapa mig ett nytt liv med allt det vackra jag kan tänka mig. Jag tänker inte ge upp nu! Jag har kommit en bit på vägen och någonstans ser jag en framtid.

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

Stopp! Stanna! Vänta! Hallå! Lyssna!

Vad hände igår? Jag som var så full av vilja. Full av upprymdhet inför att få umgås och ett nödvändigt miljöombyte. För nu börjar dessa fyra väggar bli allt för påträngande. Alldeles för kvaft för att jag ska kunna andas normalt. Spelar ingen roll om fönstret är öppet och släpper in hösten. Så full av vilja och så lite ork. Jag hade inte kraften att ställa mig upp och göra min i ordning. Sängen lockade och jag kröp istället under täcket. Klart jag inte mår bra över att ha sagt till vänner att dyka upp men ibland tvärvänder humöret och känslorna. Då blir jag den där jag inte vill vara, nämligen den man inte kan lita på. Men jag har analyserat mig själv (no shit!), och kommit fram till att det är den jag är just nu.

Ställ inga krav på mig,  och bli inte besviken när jag inte kan hålla det jag försöker lova. Därför är jag öppen med hur jag mår mot både kreti och pleti. Jag skäms inte längre för att vara sjuk. Jag skäms inte över att jag måste ta mitt liv timme för timme. För med min öppenhet hoppas jag på förståelse. Absolut inte medlidande men i alla fall en inblick i mitt liv. Jag vet att det inte är många som kan säga att de förstår, för man måste uppleva allt vad detta helvete har att erbjuda först. Men om jag är öppen mot Er alla så kan ni kanske dra paraleller till annat och då förstå på erat eget vis. Jag kräver inte att Ni ska förstå. Men jag kräver att Ni ska ha tålamod med mig.

En sak jag vill förmedla är vikten av att Ni håller det Ni lovar mig. För jag griper efter halmstrån varje dag, måste bygga mitt liv från noll igen. Kan vara en så banal sak som ett lovat samtal från någon. Ringer Du inte så har jag och min skruvade hjärna en massa förklaringar varför samtalet uteblev. Sa jag något fel? Har det hänt något? Var Dina ord bara tomma? Tycker du inte om mig mer? Och så fortsätter det i en rasande fart. Därför vädjar jag till Er där ute. Försök stå ut med mitt skiftande humör, försök att tycka om mig idag och imorgon, försök förstå att jag över analyserar allt. För jag kan inte alla dagar ta mig samman att ta kontakt med Er. Kan inte eller vill inte. Det är förvirrande jag vet. Var inte rädd att fråga mig något, var inte rädd att be mig förklara. Jag berättar mer än gärna hur livet som utbränd är, jag berättar den nakna sanningen bara du frågar.

Kram på Er alla var Ni än är / lilla-T

Så var det så dax att inse att jag har förlorat en dag. Insjuknade i tisdags kväll med feber och förkylning. Hela onsdagen är mer eller mindre borta ur minnet. Torsdag vet jag att jag var manisk. Trots feber och allmänt hängig. Närminnet är inte det bästa och förhoppningsvis blir det bättre i takt med att hjärnan läker. Lite trist bara att lyckas tappa en dag. Undra om jag gjorde nåt kul?!!! Haha. Idag är jag väldigt trött och vimsig. Trött av att vara sjuk på flera plan samtidigt. Men även av att det gått åt så mycket energi av att ha haft en manisk dag.

Denna maniskhet tedde sig så att jag hade ett mycket stort överskott av adrenalin. Ville göra så mycket på en gång. Ville skriva på min bok, blogga, chatta och försöka bygga en hemsida. Allt skulle helst ha varit klart redan igår. Så åter igen faller jag tillbaka i stress träsket. En känsla svår att sätta ord på men hjärtat bultar snabbt och hårt, händerna en aning ostabila, yrsel, forcerat tal och myror i benen. Att bli manisk är väl en del i allt som kroppen utsätts för, tänker på medecinering, ångest och tankar. En aning jobbigt att inte kunna slappna av. Att sitta still och vila med en vilopuls över 100 är inte lätt.

Så idag ska jag trotsa min utebbande förkylning och bege mig in till stan ikväll. Är feberfri och har en längtan att träffa trevliga människor en stund. De sista veckorna har jag inte varit så social som jag bör vara. Har känt mig lite upphängd och nedsläppt. Min goa terapeut har ordinerat mig minst en social kontakt varje dag. Sen om det är att gå till affären eller träffa familj och vänner spelar mindre roll. Allt för att jag inte ska utveckla en allt för svår socialfobi. Det är mycket lätt att stänga in sig istället för att möta livet i dess helhet. Eftersom i alla fall hos mig är jobbigt att se så frisk ut men ändå vara så sjuk. Detta har jag nämnt tidigare och kommer antagligen fortsätta att skriva om. För för mig är det viktigt att verkligen få poängtera det.

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

Har idag stora och starka känslor av hat. Det är ett mycket starkt ord som ska användas med försiktighet. Men mitt hat just nu gör mig både arg och irriterad. Känslorna som bubblar måste bara ut!! Men ilskan är trots sin existens bra att ha att göra med. Jag blir otroligt mycket mer kreativ och känner att adrenalinet rinner genom mina vener. Det är just inget speciellt som gjort mig arg denna dag utan mer att jag har en förmåga att irritera mig på saker i min omgivning. Det kan vara någon som inte använder blinkers och tvingar mig att bromsa hårt. Det kan vara något på tv eller någon på radio som använder ord på ett inkorrekt sätt. Ja allt och inget kan man säga. En temperamentsfull kvinna som har åsikter om precis allt!  En sak som jag tänker på är det jag hörde av en löst bekants bekant, när denne fick en snabb uppdatering av mitt senaste år. Den personen sa något i stil med ( blev så paff så jag inte kan citera) :

-Du det där med lyckopiller. Det är ju inget man ska hålla på att trycka i sig. Va faan , bara vila ett tag och allt blir bra ska du se.

Mitt svar blev nåt mumlande och jag gled snabbt in på ett annat ämne. Det där gnagde ett bra tag efteråt i mitt sinne. På ett sätt är det rätt att man inte ska använda mediciner om man verkligen inte behöver dem. Men i mitt och många andras fall är det ett måste för att ”vakna” ur apatin. Ett tillfälligt medikament för att sedan längre fram i tiden kunna trappa ner och leva som Er andra ”friska”. Det är kanske fel att jag blev arg inombords och ödslade med energin. Men jag kan inte ändra andras uppfattningar, endast informera om och hoppas att det kan leda till insiktsfullhet.

Min värsta insikt so far är den att jag är inte arg på någon annan, det är mig jag är arg på. Hade varit skönt att kunna skylla på antingen det ena eller det andra. Men hur sjutton bråkar man med sig själv? Hur ska jag resonera? Hur ska jag kunna föra en givande diskussion med mig själv? Jösses så man kan trassla in sig! Min utväg blir helt enkelt att förlika mig med tanken om att det som varit går ej att ändra på. Utan att i framtiden bli den jag vill vara.

Listan över mina själv -aggressioner är lång. Kan nämna några. Hur kunde jag låta andra påverka mig så mycket? Varför var min strävan att bli omtyckt så stor? Varför pressade jag mig till det yttersta i alla situationer? Varför sa jag aldrig nej? Ja ni ser….. kan fortsätta i all evighet. Men trots att min insikt gör ont ända in i själen så är jag glad att jag  inte är för sent ute att ändra mitt sätt att värdera Jaget. För det är faktiskt en uppgift jag ska ägna mig till nu. Jag ska göra det som är bra för mig. Jag ska utveckla mig framåt. Jag ska lära mig älska mig. Jag är ju trots allt tvungen att leva med mig själv resten av mitt liv. Alla andra i min omgivning kommer att komma och gå. Mitt Jag är värt lika mycket som Ditt. Jag har inte förrän idag satt mig främst. Jag lovar här och nu att bli bättre på att sätta gränser, lära mig säga nej, lära mig mina begränsningar och lära mig av mina erfarenheter.

Nåja…om det finns någon därute som läser allt jag rapar upp, så tänker jag avsluta dagens inlägg med några rader ur en låt som jag lyssnar på för att finna styrka att klara av dagen. Låten heter Supergirl och gruppen heter Reamonn.

She’s my girl, my supergirl.
And then she’d say, it’s Ok, I got lost on the way
but I’m a supergirl, and supergirls don’t cry.
And then she’d say, it’s alright, I got home late last night, but I’m a supergirl, and supergirls just fly.

Kram på er alla var Ni än är / Lilla-T

Vet inte om den dagliga huvudvärken beror på ändring i medicineringen, detox av twix eller att min hjärna går på högvarv. En sak som är säker är att det är mycket irriterande. Men oavsett orsak är det riktigt skönt att veta att hjärnans signaler fungerar. Signaler om att det inte är okej. Inte bara psykiskt utan även fysiskt. Jag kan endast spekulera i orsakerna men den enda som vet svaret är min hjärna. En alvedon och problemet är löst. Tänk om allt i livet skulle vara så enkelt. Ett piller och man mår kanon. Huvudvärken är möjligen en efterverkan av saker som är olösta knutar som behöver lösas upp.

Mina knutar är många och jag vet inte i vilken ände jag ska börja. Har tyckt mitt liv fram till nu varit rätt så enkelt. Helt plötsligt ska jag dagligen tampas med en knut eller två. Jag vet att med tiden blir jag starkare och knutarna allt färre. Men det är en lång resa fram till ett liv fri från dessa olösta knutar. Jag inser att hur ont det än gör så måste jag bearbeta bit för bit. Tröttande. Vissa dagar vill jag bara inte vara med på resan, och vilja dra i nödbromsen. Men jag är innerst inne en supergirl. Jag ska kämpa och övervinna min ångest. Övervinna mina rädslor och ta hem första priset. Priset som är FRIHET!

Kram på Er alla var Ni än är /Lilla-T

Ja just empati är väl en av de egenskaper de flesta av oss föds med. Vissa känner mer andra mindre. Anledningen till att jag skriver är inte för att Ni ska känna eller visa empati för mig utan jag erbjuder Er en valmöjlighet att få inblick i en människas resa tillbaka till livet. Eller en inblick i en depprimerad människas kamp att bli fri från ångest. För jag tror att med kunskap och erfarenhet av både sitt eget och andras liv gör det möjligt för oss att kunna bemöta människor lite mer öppet och lite mer ödmjukt.

Begreppen ”gå in i väggen”, deppig och ångest har för mig fått en helt annan betydelse de senaste månaderna än tidigare då jag var mitt uppe i karusellen.  Dessa begrepp använder de flesta av oss utan att tänka på att när de används dagligdax tillslut tappar djupet i sin verkliga betydelse. För jag har inga starkare ord att använda för mitt psykiska tillstånd.

Att gå in i väggen är inte att va lite extra trött under en kortare period. För mig var det att hamna i total apati och vara helt okontaktbar. I medicinsk synvinkel är det att det blir knas uppe i hjärnkontoret. Nervbanor som måste hitta nya vägar och kopplas ihop igen. Eller nåt ditåt. Är inte en doktor men det är kanske mer lätt förståeligt. Detta medför att jag inte kan läsa längre stunder och hänger inte riktigt med i djupa disskutioner. Det är mycket frustrerande att se frisk ut på utsidan och inte riktigt ha allt under kontroll uppe i knoppen. Men med tiden kommer det att läka som tur är!

Ångest är något för mig förknippat med ett mycket stort obehag. Tänk Er att någon har tagit stryptag om Er hals. Det trycket sitter där och ökar i situationer som är obekväma. Situationer som man innan inte ens reflekterat över. Det kan vara en så enkel sak som att gå in på den lokala ICA-butiken. Man vänder i dörren och går. Mediciner som dämpar detta finns men är nästan alla starkt beroendeframkallande. Så jag kämpar på. Kombinationer av flera tabletter gör att det i förlängningen ska få bort ångesten helt. Vilken dröm det skulle va!  Men under en period framöver är jag beroende av dessa tabletter för att orka komma ut och möta livet som det är.

Dagens status är faktiskt helt okej i mina ögon sett. Att skriva hjälper att släppa på ångesten och kanske hjälper någon som läser att veta att man inte är ensam och ge Er ”friska” människor lite mer kunskap. Iallafall om mig.

Kram på Er alla var ni än är/ Lilla-T