lilla-t i stora världen

Då var man en promenad rikare och några kalorier fattigare. Underlaget var något sladdigt och på sina håll gällde det att trippa försiktigt. Åter hemma nu och inga brutna ben. Naturen- Lilla-T 0-1!

I mitt huvud svischar tankarna som på värsta autobahn. Fångar en och annan som sedan sliter sig ur mitt grepp. Vet inte, kan inte, vill inte, vet mycket, vill mycket och kan mycket. Avstod från att köra bil igår och gör så även idag. Yrseln är något bättre idag och jag önskar att vara utan den i morgon. Känner en allmän nedstämndhet som inte blir bättre av allt som snurrar där uppe i huvudet. Jag analyserar och vrider och vänder på tankar men kommer ingen vart ändå. Jag har nu denna förmiddag redan dömt ut denna dag. Rött kort direkt och inväntar en ny match.

Vetskapen om de snabba vändningarna i humöret lämnar en springa av hopp. Jag väntar…..

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

Vaknade tidigt idag och som vanligt väldigt svettig. Men idag mår jag bra! Klart jag har mina smärtor och min sjukdom, men jag mår bra. Såg ett program igår kväll som påverkade mig djupt. Jag såg saker med nya ögon. Jag vill inte minimalisera min egen sjukdom eller någon annans. För det är eviga strider Vi utkämpar. Det jag kom till insikt om var det att jag kan påverka min situation, och många med mig också. Vi kan med olika sorters hjälp, vilket är beroende på vilken typ av människor Vi är och utifrån våra ”sjukdomar”, komma att bli friska en dag.

Det jag vill poängtera är att det är jag som styr över mitt mående. Ingen annan. Jag får de verktyg jag behöver och arbetar utifrån det. Dokumentären jag såg handlade om barn i Afrika som blivit utnyttjade av vuxna. De barnen hamnar i situationer som Vi aldrig skulle kunna vilja önska våran värsta fiende. Jag vet att detta hemska brott finns i alla länder och jag lider med varje barn. De visade programmet utifrån en organisation som heter Bobbi Bear. De arbetar för barnens rätt. Jag blev mycket rörd över att dessa människor sätter sig själva i farliga situationer för barnens välmående. Jag har inga ord. Om jag hade möjlighet skulle jag hjälpa. Det jag gjort är att bli prenumerant på deras nyhetsbrev. Kommer även att donera en slant när jag får en peng över.

Helst skulle jag vilja bidra till alla organisationer som finns. För det är sådan jag är. Jag vill hjälpa. Och speciellt när det kommer till barn. Jag kan påverka min egen väg tillbaka till livet, men för vissa är det inte en självklarhet. Dessa utsatta barn ropar inte på hjälp så att någon hör. Dessa barn vet inte att hjälpen finns. Detta gäller alla barn i den här situationen oavsett i vilket hörn av världen de befinner sig. Vi vuxna har ett väldigt stort ansvar. Det är Vi som ska visa vägen. Men hos en del människor som är gravt sjuka finns det inget som säger att detta behandlande av barn är så otroligt fel.

Jag är väldigt tacksam att jag har haft en lycklig barndom. Jag vill att varje barn ska få växa upp utan att Vi vuxna ger dem en trasig start. Jag saknar ord att fortsätta skriva om detta hemska ämne. Ta hand om varandra och varandras barn. För barnen är Våran framtid.

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

Ibland måste jag påminna mig själv om varför jag sitter här och skriver vad som skulle klassas som meningslöst. För vem vill läsa om någon meninglös människas meningslösa dagar? Inte jag i alla fall. För meningslöshet leder ingen vart. Just därför måste jag övertyga mig själv om att det jag skriver inte är meningslöst dravell bara. Utan min faktiskt enligt mig själv spännande resa. Jag har inte den blekaste aning om vart resan går. Jag kan bara se de stationer jag passerat. Jag vet hur jag inte vill leva mitt liv. Men är vilsen i min framtid.

När jag nu var ute och tog en nypa luft kom tankar till mig. Tankar om att jag för det mesta skriver om hur dåligt jag mår. Det ledde till följd tankar om att det vill väl ingen vettig människa läsa om. Sen slog det mig. Det är faktiskt så att mitt skrivande återspeglar en diagnostiserad psykiskt sjuk människa under rehabilitering. Jag vet att jag inte har den bredaste läsarkretsen. Men till Er som jag vet läser och orkar ta in mitt kaos, vill jag säga att jag uppskattar Er mer än vad Ni tror. För hur ensam jag än känner mig vissa dagar vet jag att Ni finns där. Jag har börjat skrivandet på min bok. Men jag trivs bättre som bloggare då jag når Er på nolltid. Jag får feedback både här och via sms eller mail. Jag vet att Ni ser mig. TACK!

Med detta sagt är det nu tid att gå till avdelningen som tar emot klagomål. Vilken tur att det är öppet dygnet runt och årets alla dagar. Till och med helgfria söndagar! ( För Er som tror att jag tror att det finns sådana söndagar, vill jag tillägga att jag vet att de inte existerar. Bara jag som försöker lätta upp stämningen lite innan jag avfyrar salvan).

För nu närmar sig min klocka 22:00 och yrseln vägrar ge med sig. Jag har så förbannat ont i min höger arm. Musarmen bråkar och jag har utvecklat ett ganlion på handleden. BLÄ! Höger fotled värker men är inte svullen. Mina fingrar är tjockare och det är trögt att knyta handen. Vänster knä har varit trasigt i cirka tjugo år. Till sist är det smärta i korsryggen. Undra om jag glömde nåt? Det roliga i detta är att jag är enligt alla läkare fullt frisk. Har överrörliga leder som är en förklaring till mitt onda. Nu har jag klagat färdigt för denna gång. Nu blir det att ta Herr Katt under armen och inta horisontalläge. Undrar om marken är vit när jag vaknar? Sov gott och dröm sött!

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

Fortfarande sömndrucken åkte jag och tog blodprovet. Sjuksystern var vänlig och negligerade inte det faktum att jag kände obehag. Hon använde den absolut tunnaste nålen, för barn kan jag tänka mig. På ett kick var allt över. Inte en tår och det enda som syntes var nu ett stort plåster. For hem och undrade hur jag kunde vara så lugn? Nästa gång om det blir någon annan gång så vet jag att jag klarar det med bravur. Synd att jag är för stor för att få ett fint bokmärke som bevis för mitt mod!

Den allmänna statusen i dag är ganska god. Men jag är en aning yrslig. Inte när jag sitter eller ligger, utan när jag står upp eller går. Kanske för att jag tömdes på ett helt rör blod! Så nu tänker jag inte försöka mig på några akrobatiska övningar, utan sitta alldeles still här vid dator. Utanför fönstret faller vinterns första snö. Mycket vackert. På radion varnas Vi stockholmare för att bege oss ut med bil. Det ena trafikmeddelandet efter det andra avlöser varandra om avåkningar. Hur gör De i norra Sverige? För här tycks Vi vara lika förvånade och tagna på sängen varje vinter. Jag sitter här och myser!

En bra sak med snö är att det känns mycket nära jul. Jag ser fram mot denna högtid mer än någonsin. Det kommer att vara min första jul på fem år som jag inte jobbar! Inte se när alla jätte stressade människor stormar in och ut ur butiken. Att inte behöva bli irriterad på folk som snäser istället för att tacka för den höga och goda service jag erbjudit. Inte somna framför Kalle Anka med glöggen i den ena handen och en lussekatt i den andra. Att för en gångs skull vakna och kunna njuta av att det är jul. Att umgås med min familj. Se när mina syskonbarn strålar och hoppar av glädje. I år ska jag pynta varje vrå med en tomte. Jag ska klä granen och tända levande ljus. Jag ska känna julen till fullo!

Så idag ska jag förära snöns nedkomst med att öppna min nyinköpta pepparkaksburk! Ja jag vet att det är fusk att börja före första advent. Men jag kan inte bärga mig längre. Jag river ur ett par veckor ur min kalender och låtsas att det nu är advent!

Kram på Er alla var Ni är / Lilla-T

Vid tolv rycket idag hade jag samlat tillräckligt med mod till mig. Styrde först för att fylla lite bensin i Skruttan. Tankarna virvlade om jätte nålar och en darrhänt sjuksyster. Åkte i nervösdimma till sjukhuset. Måste ha varit en aning förvirrad för jag betalade parkering för två timmar! Det drabbar ju bara lilla fattiga jag.

Med tunga steg följde jag skyltarna till provtagningen. Tryckte för nummerlapp och satt mig ner för att vänta på min tur. Denna lapp blev både svettig och skrynklig innan mitt nummer visades på skärmen. Jag lämnade lite skamsen över den svettiga lappen till sjuksystern. Hon visade mig till en plats bakom ett skynke.

Vågade knappt sätta mig ner för tankar om flykt var så starka. Motvilligt mummlar jag mitt personnummer och systern knappar i datorn. Hon tittar på mig och frågar med polsk accent när jag tog min medicin sist. Jag svarar att jag nog vill ligga ned när de tömmer min kropp på blod. Sen flackar jag med blicken och svarar på frågan som jag tycktes ha glömt. Ett ögonblick sa hon och hasade iväg i sina foppatofflor.

Nu hade jag chansen att fly. Famlar med handen ned mot golvet för att greppa tag om min handväska. DÅ…… Kommer hon givetvis tillbaka. Jaha….Bara bita i det sura äpplet och jag började ta av mig min jacka. Hon satte sig på motsatt sida, tittade på mig. Nu rann svettpärlor längs ryggen. Men hon log och sa att jag inte kunde ta provet nu. VAFALLS! Så all vånda för INGENTING! Blev faktiskt lite upprörd för nu hade jag ju kapitulerat. Tydligen hade min psykolog utelämnat den lilla detaljen att för att ta provet får jag inte intagit medikament på tolv timmar!

Slokörad tackade jag för mig. Gick mot min bil som hade cirka en timme och fyrtio minuter kvar på tiden. Jaja. Satte mig i bilen och såg en dam närma sig betalapparaten. Jag vevade ner rutan och erbjöd henne min p-lapp. Damen blev jätte glad och log sådär som bara tanter gör. Styrde hemåt med en varm känsla av att ha gjort någon glad.

I morgon är det nya tag som gäller för provtagning. Känns som om det kommer gå som en dans. Kan ju inte behöva upprepa samma nervösa dag som idag.

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

Jag har aldrig varit mycket för att gå omkring i inredningsbutiker. Men igår mer eller mindre ramlade jag in i en. Nu när jag inte har plats eller ekonomi så hittade jag en massa underbara saker. Det jag fastnade mest för och som jag faktiskt velat ha i flera år, hittade jag nu. En jätte snygg amerikakoffert! Åhhhh….Den stod där och log mot mig. Prislappen var inte på fyrsiffrigt och kanske inte helt oöverkomligt om ett par månader. Den ska jag bara ha!

Butiken heter Chilli. Jag vandrade runt och såg mest ut som en fågelholk hela tiden. Tänk att det fanns en butik som visste vad jag tyckte om! Jisses! Hittade små prylar som jag nu satt upp på en att-köpa-lista-när-jag-har-råd. Det var den sötaste spargrisen , en väckarklocka och burkar med söta motiv. Jag har en förkärlek till burkar, och samlar på mig de jag gillar. Inte för att jag vet vad jag ska ha i dem, men jag är helt såld på burkar.

Tyvärr visade det sig att dessa produkter ej finns på deras hemsida och jag befarar att de inte finns i lager så värst länge. Så jag har skickat ett brev till jultomten och hoppas att han får det snart. För om jag vaknar upp en morgon inom en snar framtid som miljonär, så vet jag precis vart jag ska åka för att sätta sprätt på en del av min förmögenhet!

Detta glädjerus fick sig en törn när jag vaknade och insåg att termometern krupit en bra bit under noll. Hur kan SMHI göra så mot mig? Jag har inte bett om att vintern ska komma nu. Jag drömmer fortfarande om en vantfri månad. Så nu måste jag investera i en vinterjacka istället för fina inredningssaker. FY! Inget att hänga läpp över, men jag gillar det inte!

Ska idag ta mod till mig och åka och ta blodprov. Nu har jag skjutit på det alldeles för länge. Önska mig lycka till. Om min sprutfobi kan jag berätta för Er en annan dag. Sladda lugnt där ute alla Ni (och jag ) som fortfarande trotsar vinterns intåg och kör med sommardäck!

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

Idag tänker jag berätta för Er hur det är att bo hemma hos sina föräldrar vid trettiofyra års ålder. Givetvis är det både på gott och ont. Det goda uppväger ALLT! För hade det inte varit för mina underbara föräldrar och vänner hade jag inte suttit här idag. Jag är nog kan man säga en tonåring till sinnet just nu. Svallande humör, trotsig och förstås en slarver i mångt och mycket. Det skönaste att bo här är att hur tråkigt jag än tycker att det är så ser De till att jag äter och sover och framför allt sköter mina mediciner. Men det inbjuder även till en rad roliga händelser. Med tanke på min ålder kan Ni tänka Er att mina föräldrar inte längre är ungdomen själva. Så vissa saker förändras i takt med åldern. Det jag vill berätta är att hörseln är ett sinne som inte blir bättre med åren.

Jag och mina syskon har växt upp med en Mor som är hörselskadad. Hon bär hörapparater och läser på läpparna. Det roliga är att ingen kan höra på hennes tal att hon har mycket långt ifrån bra hörsel. Detta har aldrig varit något problem för oss och jag tror och hoppas att Vi blivit en aning mer förstående för att leva med ett handikapp. Vi talar tydligt och har aldrig en hand för munnen så inte Mor hänger med. Nu till berättelsen.

Huset här är utrustat med ett larm. BRA! Vilket innebär att ytterdörren har en sensor som skickar en signal till en dosa som låter PLING när dörren öppnas, och låter PLONG när dörren stängs. Smidigt sätt att veta om någon kommer in objuden till exempel. Min kära Far har inte heller han fullgod hörsel. Så nu när mitt rum ligger vägg i vägg med deras vardagsrum kan jag höra ordagrant vad som sägs på teven. Trevligt men inte då De gillar att höja volymen när det spelar dansbandsmusik! Och gärna stampa i takt så hela huset skakar! Jag höjer således i min tur min teve eller stereo. Ljudkriget kan börja! Hahahahah!

Så i natt. Jag var ute sådär härligt sent så man möter killen som delar ut morgontidningen. Om man nu kan kalla 02.00 morgon. Ingen lampa var tänd utanför så jag skramlade ett tag med nycklarna, men tänkte att vad spelar det för roll? De hör ju ändå ingenting. Tills…… Jag öppnar dörren så tyst jag bara kan. Pling! Attans! Jaja….ett pling kanske inte är så farligt. De sover nog djupt i denna arla morgonstund. Smyger försiktigt in och drar igen dörren jätte försiktigt för att inte väcka De mer om De vaknat av plinget. Då….. PLONG! Sådär ja! Om ingen varit vaken innan så var De garanterat vakna nu! Tack till Securitas som gör det totalt omöjligt för oss gamla ”tonåringar” att ramla in när helst Vi vill på natten! Nåväl. Nu kunde Vi alla somna tryckt bakom våran larmade dörr.

Idag blir det mys med Herr Katt som står på agendan. Alldeles för kallt för oss att vara ute idag anser jag. Eller är det bara en sådan där kram-dag?

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

Jag hälsar alldeles strax John Blund välkommen. Vill endast avsluta dagen med ett par rader ur en text.

Man lever bara två gånger

Man älskar bara en gång

Men den gången är alltid lika vacker

Och var gång är evig

Man lever bara två gånger

Man älskar bara en gång

Men den gången är alltid lika vacker

Och var gång har allt

Tack Lustans Lakejer för denna underbara låt. Min framtid ska bli mitt andra liv. Där jag skriver mitt manus. Att älska hoppas jag få uppleva igen. För om man bara kan älska en gång, så vore det rätt kört för mig !

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

Sömnen var tung och tröttheten började redan vid halv åtta igår kväll. Kände inte riktigt igen det jag kände. Alldeles stirrig och krypningar i kroppen. Somnade utslagen och svettandes i en hög på sängen. Fullt påklädd och sminkad. Glasögonen lyckades jag ta av mig. Andades tungt och varje kroppsdel kändes svår att röra. Mina fingrar var svullna och det gjorde ont att böja dem. Kroppen tycktes väga minst ett par ton.

Frukosten idag bestod av en del självömkan, en del ångest och en del stress. Nattens oro fortsatte. Hyper stressad men vet inte varför. Till lunch blev det ännu mer ångest, skuldkänslor och lite extra kryddad stress. Jag hade bestämt med min syster att gå på bio idag och äta ute. Hon ordnade med sin man att allt var under kontroll med barnen, så hon skulle kunna tillbringa dagen med mig. Vid tanken på att röra mig ute bland folk idag ger ångest. En klaustrofobisk känsla och en rädsla. Så självklart har jag skuldkänslor mot min syster. Hon säger att det inte är någon fara och att det kommer fler tillfällen. Men jag mår dåligt över det ändå. Syster, förlåt!

Jag fryser. Det är tjugo grader varmt inne. Men jag fryser. Mina fingrar är kalla och mina fötter kryper in under kroppen. Axlarna uppskjutna mot öronen som om det skulle hjälpa mig bli varmare. Snarare ett tecken på stress. Tar lite ångest till mellanmål och inväntar om ett par timmar middagen. Undrar vad som står på menyn?

Jag är jätte duktig på att trycka ned mig själv i skorna. Så för att öka den känslan har jag lyssnat på kärleksballader hela dagen. Så när jag redan mår dåligt kan jag väl må lite sämre när jag ändå håller på. Hade jag kunnat hade jag gråtit. Men har inga tårar kvar. De tog slut någon gång förra veckan. Men inombords är det sorg. Den bästa  ”depp”  låten som jag lyssnat på en sådär fem gånger idag är Thåström´s Flicka med Guld. Åhhh……Vilken begåvad musiker han är! Nu ska jag ta mig i kragen! På återseende!

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

Jaha då var det torsdag då. Hade tänkt att skriva av mig lite bitterhet. Så jag inte är ensam med den. Omtänksamt av mig va?

Idag är jag tom inombords. Tom på känslor och tom på energi. Kan varken känna hat, glädje, kärlek eller lust. Det enda som håller tomheten sällskap är ledsamheten. För jag är vilsen utan ett direkt mål. Jo att bli frisk, men inget mer. Jag har inget längre som jag kan kalla ”mitt”. Det som Vi alla vill känna är nog trygghet. Livet blir en aning tryggare om man har tak över huvudet, ett arbete att gå till, vänner och familj. Att livet har en mening och man vet att man gör nytta. Jag saknar mycket av detta och har ändå det mesta av det. Piruett!

I stunder som denna känns det ändå väldigt ensamt. Inte för att jag inte trivs att vara ensam, utan mer bara just ensam. Förstår Ni? Det finns en värld här utanför och jag vill inget hellre än att springa ut. Men det är någonting som tar emot. Något som håller mig tillbaka. Vet inte om det är av rädsla för vad som skulle kunna ske eller om det är någonting annat. Men jag känner ingen rädsla idag. Bara ett tomt hål. Eko!

Igår var min telefon sådär hånfullt tyst igen. Hade i och för sig ingen lust att prata, men så betydelselös jag känner mig. Jag vet att det är ett bekräftelse behov jag har. Idag tackar jag Dig som ringde och verkligen menade att vilja höra hur jag mår. Det värmde. Samtalet blev ganska kort, men det räckte. Jag fick veta att jag existerade och att jag betyder något för någon. Är förvirrad och vet inte riktigt om jag kan känna alla känslor Vi är utrustade med. Vet inte om det är något jag saknar som jag vill ha. Jag har många sidor och jag vet att en av dem inte vill vara ensam. Det jag vill är att ge kärlek. För någonstans djupt inne så har jag och vill ge kärlek. Samma sak att få känna mig älskad.

Just nu är det min katt som får min kärlek. Han börjar bli riktigt bortskämd. Det är honom jag längtar till när jag är på väg hem ifrån något. Det är honom jag pratar med om allt som tynger mig. Det är han som vilar i mitt knä när jag sitter vid datorn. Det är han som delar min säng och värmer den. Han är det finaste jag har och älskar honom så innerligt. För honom skulle jag kunna gå genom eld. Jag gör allt för att han ska ha det bra. Jag tror han förstår.

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

Fy att det har passerat tre dagar och jag sitter fortfarande bara här och gör just ingenting. Dagarna degar ihop sig till ett töcken. Ser inte riktigt vad som är eller har varit eller vad som kommer. Har ingen lust med något och bara tanken på aktivitet är jobbig. Att inte ha gjort något alls är också jobbigt. Jag känner mig en aning värdelös. Förr så kunde jag inte se mig själv med att göra ingenting. Mitt forna Jag skriker åt mig att ta mig i kragen! Sparkar mig hårt och mycket där bak. Men jag sitter ändå här. Slår dövörat till och ignorerar.

Jag tänker mycket. No shit! När jag idag satt i bilen flög tankarna bakåt i tiden. För det är mycket jag är arg på. Jag är nog ganska bitter trots att jag inte vill vara det. Men nu är jag inte en sådan person som kan rycka på axlarna och gå vidare. Det jag tänkte på idag var all tid som jag inte har haft. Jag är arg för att jag endast en gång som vuxen har haft tre veckors sammanhängande semester. Jag är arg för att jag är svag och inte har orkat. Jag är rent utsagt förbannad och besviken på att jag fallit. Jag vet att en ”ursäkt” är just att jag alltid har jobbat. Men för mig är det så fel. Jag har alltid älskat att jobba. Jag kan inte acceptera denna svagare version av mig själv.

Samtidigt kan jag inte tänka mig hur och vad och när jag ska arbeta igen. Har acklimatiserat mig till att vara ”sjuk”. För på något skruvat sätt så gömmer sig delar av mig i detta. Jag blir ursäktad när jag inte orkar. Jag kan sova länge eller inte alls för jag är sjuk. Javisst är det mycket jag skulle vilja göra men då tryter orken. Om jag inte var galen innan så är jag det helt klart nu.

Jag är två Lilla-T. En stark som just nu. Då jag har en massa energi och ilska, som jag vill göra något bra av. Sen har jag mitt svaga jag. Dyker upp utan förvarning och stannar olika länge. Jag tycker allt bara är så tröttande med två Jag. Om jag tycker det, hur ska då Ni tycka? Hur vet Ni vem Jag är? Känner för att ställa mig upp och fylla mina lungor för att skrika. Hur ska jag göra med allt?

Jag  kan inte förändra det som varit. Men jag kan påverka och besluta om hur min framtid kommer att se ut.

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

En natt av konstant hostande tog på krafterna. Var uppe vid fyra och drack hostmedicin. Hjälpte lite och somnade om. Denna något hackiga sömn gjorde att jag inte vaknade förrän klockan elva. Precis som alla andra dagar jag vaknar sent, så känns det som om hela dagen är förstörd. Men det är den inte vid en närmare eftertanke. Så idag blev inget gjort. Inte för att dagen är slut än på många timmar, men det är liksom ingen idé att börja något projekt nu.

Sitter vid mitt skrivbord och lyssnar på musik när jag planlöst surfar runt på nätet. Börjar smått att tröttna på att höra samma låtar om och om igen hela dagarna. Kanske ska sätta på radion istället. Kan vara skönt att höra röster. Tröttsamt om man lyssnar på en sådan där reklamkanal bara. Lika trist på radio som på tv.

En sak jag borde göra är att åka till den nyöppnade stormarknaden idag. Där har de väldigt bra pris på vindruvor den här veckan. Det är så gott. Jag är egentligen sugen på choklad, men har lovat att skära ned kraftigt på det. Så vindruvor blir ett bra substitut.

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

Äntligen är ordningen återställd! Underbart med vintertid! Balansen total. När jag blir president kommer fenomenet med sommartid att försvinna förgott. Vem kom på att vi vill ändra en timme på våren? Detta innebär enbart en massa problem. För varje år då vi ska ställa om klockan kommer diskussionen. Är det fram eller bak vi drar klockan? Jag har hört kom-ihåg-ramsor, den ena värre en den andra för hur vi ska veta åt vilket håll timmen ska. Kvällstidningarna har extra stora feta artiklar så vi inte ska glömma. Trots alla påminnelser är det lika roligt varje gång att höra från vänner och bekanta om hur de kom för sent eller för tidigt till jobbet just denna morgon.

Mitt stora problem med sommartid är att det liksom stjäls en timme bara sådär utan straff! Jag har provat lite olika knep för att inte den timmen ska kännas så mycket. Den ena är att gå och lägga sig en timme tidigare kvällen innan. Det resulterar oftast i att jag ligger klarvaken, och inväntar att timmen försvinner mitt framför ögonen på mig. POFF! Och så är den borta. Lika förvånad varje år. De år jag lyckats somna i tid och vaknar nästa morgon, då är jag likförbannat trött och sur för att ”min” timme är borta. Så hur jag än vrider och vänder på det så är jag alltid lika irriterad.

Från det att klockan ställts fram och tills den går tillbaka jagar jag denna timme. Makalöst. Men jag är i gott sällskap av Far. Han är lika ilsken som jag. Mina motståndare hävdar att det är sååå mysigt med ljusare kvällar. Jag säger : KÖP EN LAMPA! JAG LIDER!

Men äntligen äntligen är det ordning på torpet igen! Mina klockor tickar åter som de ska. Nöjd. Ett litet litet problem bara. En fråga. Varför har vi inget namn på denna timme? Måste komma på ett riktigt elakt namn åt den. Skönt att det dröjer länge tills den kommer och bråkar med mig igen.

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T