lilla-t i stora världen

Idag tänker jag berätta för Er hur det är att bo hemma hos sina föräldrar vid trettiofyra års ålder. Givetvis är det både på gott och ont. Det goda uppväger ALLT! För hade det inte varit för mina underbara föräldrar och vänner hade jag inte suttit här idag. Jag är nog kan man säga en tonåring till sinnet just nu. Svallande humör, trotsig och förstås en slarver i mångt och mycket. Det skönaste att bo här är att hur tråkigt jag än tycker att det är så ser De till att jag äter och sover och framför allt sköter mina mediciner. Men det inbjuder även till en rad roliga händelser. Med tanke på min ålder kan Ni tänka Er att mina föräldrar inte längre är ungdomen själva. Så vissa saker förändras i takt med åldern. Det jag vill berätta är att hörseln är ett sinne som inte blir bättre med åren.

Jag och mina syskon har växt upp med en Mor som är hörselskadad. Hon bär hörapparater och läser på läpparna. Det roliga är att ingen kan höra på hennes tal att hon har mycket långt ifrån bra hörsel. Detta har aldrig varit något problem för oss och jag tror och hoppas att Vi blivit en aning mer förstående för att leva med ett handikapp. Vi talar tydligt och har aldrig en hand för munnen så inte Mor hänger med. Nu till berättelsen.

Huset här är utrustat med ett larm. BRA! Vilket innebär att ytterdörren har en sensor som skickar en signal till en dosa som låter PLING när dörren öppnas, och låter PLONG när dörren stängs. Smidigt sätt att veta om någon kommer in objuden till exempel. Min kära Far har inte heller han fullgod hörsel. Så nu när mitt rum ligger vägg i vägg med deras vardagsrum kan jag höra ordagrant vad som sägs på teven. Trevligt men inte då De gillar att höja volymen när det spelar dansbandsmusik! Och gärna stampa i takt så hela huset skakar! Jag höjer således i min tur min teve eller stereo. Ljudkriget kan börja! Hahahahah!

Så i natt. Jag var ute sådär härligt sent så man möter killen som delar ut morgontidningen. Om man nu kan kalla 02.00 morgon. Ingen lampa var tänd utanför så jag skramlade ett tag med nycklarna, men tänkte att vad spelar det för roll? De hör ju ändå ingenting. Tills…… Jag öppnar dörren så tyst jag bara kan. Pling! Attans! Jaja….ett pling kanske inte är så farligt. De sover nog djupt i denna arla morgonstund. Smyger försiktigt in och drar igen dörren jätte försiktigt för att inte väcka De mer om De vaknat av plinget. Då….. PLONG! Sådär ja! Om ingen varit vaken innan så var De garanterat vakna nu! Tack till Securitas som gör det totalt omöjligt för oss gamla ”tonåringar” att ramla in när helst Vi vill på natten! Nåväl. Nu kunde Vi alla somna tryckt bakom våran larmade dörr.

Idag blir det mys med Herr Katt som står på agendan. Alldeles för kallt för oss att vara ute idag anser jag. Eller är det bara en sådan där kram-dag?

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T