lilla-t i stora världen

Ångesten är åter här! Åhh…..vad jag har saknat den….. NOT! Fick vara fri i några få timmar. Men nu kom den och det med besked. Jag har precis svalt några lergigan och då brukar det inte dröja länge innan det släpper något. Jag vet att man inte ska handla i agitation. Men jag är så illa tvungen! Så alla jag sårar med detta inlägg ber jag ödmjukast om ursäkt. Ta inte åt Er, jag måste bara få det ur huvudet.

För just i detta nu. I skrivande stund är jag så förbannad. Jag känner hat,ilska frustation och allt vad Ni kan tänka Er. Jag är arg på precis ALLT! Jag är trött på allt som är sådär gulligt och mjukt och härligt. Jag är arg och trött på alla dessa människor som tror sig veta eller förstå en uns av vad jag går igenom. Jag är totalt less på alla klämmkäcka kommentarer som t.ex: Det blir bättre. Fortsätt framåt. Jag har varit där så jag vet hur du mår. Tänk possitivt. NEJ NEJ NEJ!!!!!!

Det finns ingen som vet hur jag känner! Jag är så fantastiskt trött på att kämpa. Förstår Ni inte att jag inte orkar! Ångesten ger jag gladeligen bort gratis! Det Ni ser är endast den påklistrade fasaden! Under ytan kokar det av så mycket som gör ont. Jag blir tokig! Jag är så trött på alla som har det så förbannat bra! Avundsjuk? Absolut! Men det är lika irriterande ändå. Varför kan inte jag vara lycklig? Varför kan inte jag få leva med någon som gör mig glad? Bo i ett radhus i en trist och grå förort. Varför har inte jag 1,3 barn som alla andra? Jag vill också köra runt i en kombi med en gläffsande golden retriver i baksätet. Jag vill storhandla med alla andra på fredagseftermiddagen. Stå i långa köer med skrikande barn som hänger och klänger i allt de ser.

Jag vill sitta och sippa på en drink efter barnens läggtid. Bläddra i någon meningslös tant-blaska och titta på allsång från Skansen. Jag vill sitta i bilkö varje dag till och från ett 8-17 jobb. Jag vill också bränna barnens köttbullar och skylla det på deras Far. Jag vill sitta och deklarera alla aktier som sålts under året.

Varför är inte jag som Ni? Varför finner jag inte lycka? Ber jag om för mycket? Okej…..jag kan nöja mig med att bli frisk från denna helvetes sjukdom! Förlåt för att jag spyr ut allt. Nu kanske jag äntligen kan somna. Så kanske möjligtvis eventuellt jag är tillbaka i morgon med en något gladare attityd.

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

Idag är ångesten påtaglig. Känns inte bättre av att vara konstant yr heller. Jag tog en oxascand nu och hoppas ångesten snart släpper. Jag trotsade kroppen och åkte till affären. För vad ska T göra utan sin Pepsi-Max? Jag kan kontrollera ångesten för en kortare stund, och lyckas med små inköp. Jag var inte borta länge, men nu är jag trött. Det tar på den lilla energin jag har att ha ångestdagar. Lyckligtvis så blir de dagarna allt färre och jag tror att medicinen gör vad den ska.

Utanför håller solen på att gå ned. Dax att tända lite levande ljus tror jag. Det bästa med mörkret är just det att få sitta inne med tända ljus. Ett ljus är hopp. Ett ljus är levande. Ett ljus är vackert. Så jag tänder ett par stycken och fortsätter skriva på min ”bok”.

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

Ja då fick jag åter uppleva hur det är att inte kunna somna ordentligt. Nu när jag har en medicin som jag tar på kvällen tar det max tjugo minuter innan jag somnar. Det har fungerat perfekt ända fram till igår. Försökte lägga mig bekvämt, på sidan och lite snett i sängen. Det gick inte. La mig på rygg. Fy va obekvämt. La mig på magen. Ännu värre. Tillbaka till utgångsläget. Bättre. Ville sova men ångesttrycket över min hals gjorde det svårt att andas. Var för trött i kroppen för att resa mig och hämta burken med lergigan.

Somnade efter en evighet men som antagligen bara var en halvtimme. Sov utan att svettas! Vaknade och nu känner jag mig ändå ganska utvilad. För ett par kvällar sedan tog jag bort en av tabletterna jag ska ta innan jag somnar. För det är sedan dubblandet av den medicinen som jag fått yrsel och diverse andra problem. Jag vet att man inte ska hålla på att trixa själv, men vad ska jag göra?

Det ska bli skönt att få komma till en ny läkare i morgon. Jag har aldrig bett om ett andra utlåtande tidigare. För det känns så fel att ”misstro” den läkaren man gått hos. Men nu i mitt nya liv tänker jag inte låta min kropp och själ lida som tidigare. Jag skäms inte utan känner istället hopp.

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T