lilla-t i stora världen

Mitt besök hos husläkaren igår var bra. Mina levervärden hade blivit bättre. Hon fastslog att det var medicinen som hade gjort min lever illa och inte alkohol, hälsokost(???) eller arv. Så med detta som grund åkte jag idag till min överpsykolog.

Han har blivit mycket mer sympatisk av någon anledning. Han sitter inte bara i sin stol och knappar i datorn. Idag satte han sig i fåtöljen mitt emot mig. Vi samtalade. Jag blev sedd!

Han förklarade saker. Som att jag är känslig mot serotonin, och egentligen bör ha en högre dos på mina antidepressiva tabletter. Men vi avstår höjning för att skona min lever. Han förklarade även att han kände en viss oro. Att jag fortfarande trots framsteg är mycket skör. Att motgångar jag möter kan få mig att falla. Han förklarade att jag måste ringa direkt då, antingen till mottagningen eller till det ambulerande teamet. Han sa även att han ser på mig att jag har en stark mur omkring mig. Att jag döljer mitt verkliga mående.

För det är jag. Han satte fingret precis på rätt ställe. Trots att jag är öppen med hur jag känner mig, så släpper jag inte riktigt ut mina känslor. Jag lägger gärna locket på. Jag vill må bättre än vad jag gör. Jag vill säga bra när Ni frågar mig om hur jag mår. Jag mår bra. Men jag har inte riktigt kontakt med det som inte är bra. Jag trycker allt för ofta på min off knapp.

Han framhöll vikten av att ta små steg. Att jag måste våga vara den som behöver hjälp och förståelse. Inte vara den som hjälper och förstår. Min forcerade person måste ta och varva ner. Jag har nu varit sjukskriven sedan februari. Men har fortfarande en hög stress nivå. Han ska prata med min psykolog så hon kan lära mig hur jag går tillväga. För jag behöver hjälp. Jag måste bara inse att jag inte klarar denna bit själv.

Jag hatar att be om hjälp. Jag hatar att behöva visa den jag är nu. Jag hatar att sänka garden och släppa in någon. Jag tror att jag kan fixa allt fortfarande själv. Jag litar inte på någon. Jag litar inte på hjälpen jag får.

Någonstans djup inom mig finns det något som säger: Du kan själv. Bit ihop och bara fortsätt. Du är starkast själv. Du passar inte in så var för dig själv. Akta din rygg.

Jag har mycket att bearbeta. Jag har många läxor att lära mig. Jag försöker…..

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T