lilla-t i stora världen

Vaknar. Somnar om. Vaknar. Ligger i dvala. Vaknar. Går upp på ostadiga ben. Vingliga steg. Lite känsla av att inte vara helt nykter. Får anstränga mig för att prata tydligt. Morgontimmarna i sängen flög förbi. Jag hörde ljud och tyckte mig vara vaken, skulle bara blunda lite. Uppfattade aldrig att jag sov för jag hörde alla ljuden. Ljudet av tvättmaskinen och teven.

Känner mig loj. Allt jag gör sker i ultrarapid. Idag ställer jag bilen och får skjuts till dartmatchen. Vill och kan inte köra då min reaktionsförmåga känns nedsatt. Anledningen av dagens status tror jag är av att jag tog ångestdämpande medicin precis före sömntabletten. Plus att klockan var rätt mycket då jag tog tabletterna.

Jag mår på inget sätt dåligt idag, bara nollad. Om regnet avtar beger jag mig ut på en promenad. Den där vinterjackan jag skulle handlat idag finns säkert kvar imorgon. Det blir dubbla tröjor idag igen.

Kram på Er alla var Ni än är / lilla-T

Tänkte bara skriva några rader innan ögonen drar ner rullgardinen. Är väldigt trött. Den här dagen tog på krafterna. Den sista slurken i tanken gick åt för att komma hem. Idag har jag varit iväg på en dart och poker tävling. Galet roligt har jag haft! Fick en liten trötthetssvacka  men den åtgärdades genom ett litet socker intag. Sen var det fullt ös igen. Jag känner nu när jag kan slappna av hur ångesten kommer krypande. Jag har skjutit den framför mig och lyckats kontrollera den hela dagen och kvällen. Men nu finns det ingen energi kvar. Jag kapitulerar.

Jag har stora planer för morgondagen och hoppas att jag kan infria några av dem. Jag ska banne mig klara det! Nummer ett är att gå en halvtimmes promenad, vilket inte borde vara något svårt när första steget är taget. Efter att ha inandats så mycket frisk luft så är en tur till centrum inte helt fel. Som Ni kanske märkt så har temperaturen varit runt nollan och då är det lätt att man fryser. Så istället för att gå runt med dubbla polotröjor är tanken att en vinterjacka ska inhandlas. När jag sedan är utom fara för att drabbas av nedkylning ska jag bege mig in till stan för att kasta dart match. Mycket men inte helt ouppnåeligt. Jag kryper till sängs och laddar inför morgondagen. Sov gott och dröm sött. Ses imorgon.

Kram på Er alla var Ni än är / lilla-T

Okej…..Jag inleder med att varna känsliga läsare för dagens inlägg. Det kan bli en aning rörigt och hoppigt idag. Jag bara måste skriva av mig. Om vad är jag inte helt säker på. Det återstår att se. För uppe i hjärnan trängs en massa krummilurer. De stökar och bråkar om vem som ska få sin röst hörd. Jag ska försöka sätta ord på en känsla jag har nu. Vet inte om jag tidigare upplevt det jag känner, och om så var det väl så här det kändes på julaftonsmorgonen som barn. Mina fingrar darrar, jag kan inte koppla av, jag vill vila men kroppen säger annat och jag har fullt ös på tankarna. Adrenalin pumpar och alla ord krockar i huvudet.

Är förväntansfull på något härligt sätt. Men samtidigt jagad av mig själv. Jag är en bil på racerbanan som är på väg att få bensinstopp. Jag vet att energin inte kommer att räcka hela dagen. Det oroar mig. För idag är det ett evenemang jag ska närvara på som pågår hela dagen, kvällen och en bit in på natten. Jag är orolig att jag någonstans på vägen inte orkar. Har i flera veckor sett fram till just denna lördag. Vill vill vill! Jag kommer tömma den lilla rosa reservdunken och lite till.

Darrar så jag får använda sudd-knappen på tangentbordet. Träffar i ett bokstaven bredvid! Tur att det går att korrigera. Hoppar över ord då jag ligger så mycket längre fram i meningen i huvudet. Så jag skriver,läser,fnissar,suddar och försöker igen.

Igår kväll hade jag så jätte roligt och har lite kramp i skrattmagen.Det som var tänkt som en kväll med film och kattmys, blev i all hast en socialkväll ute. Hade inga förväntningar utan var mer lite sur och dämpad innan jag kom dit. För jag kände mig fel. Inga kläder som passade, ingen riktig lust, håret ville annat än jag och en miljon andra saker. Men kvällen blev något i världsklass!

Nu är stunden kommen att åter titta djupt in i garderoben. Rota, leta, prova,byta,titta, vända och sen gå tillbaka till det första som provades. Slår aldrig fel! Men jag lär mig då inte av detta utan kör samma procedur om och om igen! Over and out folks!

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

Lite strul på vägen. Men nu tycks gästboken äntligen fungera!

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

Skrivkrampen idag är lika tung som värken i huvudet. Har ingen kraft. Den där dagliga promenaden får vänta. Jag vet att jag antagligen skulle må en aning bättre efteråt. Istället sitter jag som fastklistrad vid datorn och gör just ingenting. Funderar på om det finns någon förklaring till varför det gör ont. Jätte onödigt då det bara är att gilla läget. Ibland har man ont i huvudet. Men jag analyserar allt och tror mig komma lite närmre sanningen. För lite vätska? Nej. För lite sömn? Nej. För lite frisk luft? Ja. Oro för något? Ja. Det sistnämnda får bära hundhuvudet idag. Jag skyller på att jag inte tycker det ska bli en fest att träffa försäkringskassan på onsdag.

Jag är kallad till möte med min handläggare. Brevet damp ner i brevlådan igår. Ett brev så opersonligt. Jag vet att jag bara är en i mängden, och kan inte förvänta mig något annat. Men detta maskinskrivna brev var inte ens undertecknad av vederbörande. Kändes verkligen som att personen bara tryckt på en knapp, och svisch så var det klart. En uppmaning till mig att vara förberedd på några frågor gällande min återgång i arbete. Min första reaktion var försvar! Låt mig bli frisk innan Ni tvingar mig att ens fundera på att arbeta! Sen vid närmare eftertanke så förstår jag Deras kallelse.

Jag nästan välkomnar den. För det finns ingen utom jag som kan förklara min situation. Enbart att läsa läkarjournaler kan väl inte ge en korrekt helhetsbild. Nu ger De mig chansen att med egna ord beskriva. Att kunna berätta min historia. Det jag hoppas på är att mötet blir bra. Att jag kan gå därifrån med vetskapen om att jag är förstådd. Vetskapen om att De inte tänker piska mig till arbetsförmedlingen. Jag vill läka de sår som fortfarande blöder. Jag vill kunna vara vaken en hel dag utan ångest. Jag vill kunna se en liten glimt av nedtrappning på medikament. För i dagsläget vet jag så väl att det är dem som gör att jag kan tänka igen. Att jag vågar vara ute bland folk. Att jag någonstans långt inne har en livslåga. Jag har en lång resa framför mig. Jag har mycket kvar att tampas med. Jag letar dagligen små små halmstrån som tar mig en liten bit längre fram.

Idag ville jag skriva något glatt om snön som kom tillslut. Om alla lustiga anekdoter jag sitter på. Kanske även berätta att Herr Katt fällde sin första talgoxe idag. Eller varför inte en episod ur mitt arkiv. Men det får bli en annan dag. Jag kan informera Er djurvänner därute, att Vi begravde fågeln i skogen. Herr Katt och jag. Han var något besviken, men jag desto mer nöjd. Trevlig fredag på Er ute i vimlet!

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

Anarkin lever! Jag undrar vad det är jag lider av? Jag menar förutom depressionen, ångesten, glömskan och den totala förvirringen. Nu bryter jag mot regler och etiketter när jag gör två inlägg på samma dag! Inte acceptabelt! Nåja…. Jag lider tyvärr av nyfikenhet, bra men inte i för stor mängd. Jag som sitter mest framför datorn hela dagarna hamnar ibland på de roligaste sidorna. Lägg till ett rea-pris eller ordet gratis och jag är såld! Så otroligt lätt lurad! Så nu ska jag bjuda Er på vad som kan hända när man är nyfiken.

Det inträffade för en vecka sedan. Jag kom till en sida som gav bort saker gratis. WOW! Nästan för bra för att vara sant! Jo självklart är inget gratis tyvärr. Moms och frakt debiterades. Men hur som helst så satt jag där och drömde. Jag designade och skrev och tryckte på beställ. Kalaset gick på en dryg hundralapp. Överkomligt. Men vad hade jag köpt? Jag var jätte nöjd! Jag hade låtit min hjärna fladdra iväg och helt plötsligt så var jag en stor företagsledare eller liknande! Jag har nog drabbats av storhetsvansinne, hybris eller kalla det ren galenskap. Men kul var det.

Så fort jag hör brevbäraren så springer jag ut för att se om det kommit. För jag väntar leverans. Jag har beställt visitkort! Ingen aning om nu i efterhand vad jag ska göra med dem!!!! Hahahah! Sen fick jag även en visitkortshållare med på köpet! WOW! Inte nog med det….Galenskapen fortsätter. Jag har designat en t-tröja! En penna! Ett anteckningsblock! Adressetiketter! Allt detta med min egen Lilla-T i stora världen tryck! Jösses Amalia. Så nu förstår ni omfattningen av min nyfikenhet. Kunde liksom inte låta bli. Lät så bra då. Men nu? Så jag skänker Er gärna ett visitkort om Ni vill. Jag kommer nämligen få 500 stycken! Jag hoppas Ni skrattar lika mycket som jag!

Det jag vill säga är nog bara det att mitt liv är i övrigt rätt trist. Så en sådan här sak kan jag skratta åt i flera dagar. Att för en liten stund drömma mig bort och fantisera. Jag berättade redan från början att jag skriver sanningen. Så även vill jag bjuda på detta dårskap! Till Er som känner mig ber jag ödmjukast att inte håna mig offentligt! Det gör jag så bra ändå! Hahahha! Nä inte ska det hållas tillbaka något. Jag klarar nog en gliring eller två =) !!! Nu väntar jag med spänning på nästa dag. Det kanske kommer då. Hoppas hoppas hoppas!

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

Vaknar och är besviken. Jag som hade sett fram mot en vit morgon och se Herr Katts första vinter. Men icke sa Nicke. För återigen har tidningsrubrikerna ljugit. Förvånad? Inte ett dugg! Jag tänker på alla stackare som stressade slet fram vinterdäcken och satte alarmet lite tidigare så de inte skulle komma försent till jobbet. Hahahahhaha! Så roligt på samma gång! Jag vet att det inte är snällt. Men jag får så härliga bilder i huvudet, på alla män som jobbar frenetiskt för att inte deras fruar ska hamna i diket. Jösses, ni skulle se!

Från det ena till det andra så satt jag och surfade lite igår. Hittade till en sida om hur man bloggar. Så tydligen gör jag allt fel! Hahahah! För det finns vissa saker man ska tänka på tydligen. Och lilla jag trodde i min enfald att det var vad som skrevs som var det intressanta. Men nej nej nej. Regel nummer ett: minst en bild per inlägg. Öhhhhh……Så det var så det var. Tänkte inte på det. För det måste väl vara så att mottagaren inte är kompetent nog att läsa. Utan måste ha en bild att titta på. Ja för intresset skulle bli så mycket större om det fanns något som visade till exempel hur man såg ut! Hur ytligt kändes inte det då? Det är nu min pump ökar takten. Skulle en bild på mig göra att jag får fler läsare? Nej!!!!! För det kan väl inte spela någon roll över huvudtaget hur den som skriver ser ut! Det är väl upp till var och en om huruvida man väljer att visa sitt ansikte i sin blogg eller ej. Upprörande! Jag hoppas och tror att Ni som läser det jag skriver är så pass funtade, att Ert intresse ligger i det skrivna och inte i hur många bilder jag lägger ut. Så! Skönt! Färdig klagat!

Jag har och kommer alltid gå min egen väg. Därför sätter jag mig på bakhasarna och vägrar falla in i ett bloggregelverk. De andra reglerna orkade jag inte läsa då jag blev lite eld och lågor över nummer ett. Hahaha! Mitt temperament är intakt. Tack och lov för det. Jag tenderar kanske att överreagera, men jag har aldrig tråkigt! Jag har åsikter om precis allt! Det här var bara en i raden av många.

Idag ska det bli promenad nummer fyra. Men det finns en anledning till det. Nu är det nämligen så att jag har varit utan choklad i snart två dygn!!! En hyffsad abstinens har infunnit sig. Jag bara måste ha! En mjölkchokladkaka……Eller kanske en twix….Dreglar snart ner datorn. Bäst att skynda sig iväg. Innan snön kommer! Har inte hunnit vintersula skorna än! Så det blir kanske en promenad med livet som insats! Hahahahah!

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

Regnet som piskade min kropp igår har uteblivit idag. Nu hotar Expressens första sida istället med snöchock! Nämen oj oj oj ! ALARM! Hur i jösse namn ska Vi klara en vinter till med snö? Bäst att bunkra konserver. För snart kommer det snö, och det har Vi inte haft på nästan 100 år! Hahahahha! Tänk att Vi måste bli påminda varje år  att Vi bor i ett nordligt land, där det är vinter stor del av året. Bättre vore om De kunde varna för att Vi får en sommar som är längre än den brukar vara. Nej för då läggs skulden på Oss istället. Då är det stora rubriker om hur Vi ska leva för att bli mer klimatsmarta. Tur att Vi får en vinter snart. Var lite orolig där ett tag. Eller….. NOT!

Men hur som helst ledde dagens inköp av dagstidningarna mig att gå en rask promenad. Tredje dagen i rad med frisk luft. Dag ett tjugo minuter, dag två tjugofyra och idag trettio minuter. Klappar mig på axeln och tycker jag gjort något bra. Idag var huvudet blankt under vägen. Tänkte inte. Skönt. Jag bara gick. Måste ge mitt tack till Dig som genom att knuffa och puffa på mig idag fick mig att gå. Vaknade med ingen lust att göra något alls. Då jag inte hade orken själv så fanns Du där. Jag blev en aning irriterad men bara på lilla lata jag. För det är dagar som denna jag behöver en hästspark där bak. Någon som inte ger upp, utan någon som orkar peta och säga orden jag behöver höra. TACK!

Ikväll ska jag trotsa snöchocken och ge mig iväg. Jag tänker inte bygga min igloo än på ett tag. Så Skruttan och jag åker ut och har en social kväll. Kanske blir det en tidig kväll, eller en sen. Vem vet? Jag är min egen och åker hem när jag vill! Jag bryter ett invant mönster om att vara lagom sen hem. Idag är jag inte vanlig. Idag känner jag mig en aning busig! Lite galet knäpp på ett bra sätt. Jag vill nog påstå att den friska luften gjorde mig gott. Känner mig lite gladare, lite lugnare och en aning har ångest greppet släppt. Mitt rusande hjärta har en mer jämn takt. Fortfarande lite för hög puls, men helt klart under kontroll. Love U All!

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

Hur svårt ska det vara? Vem ska jag adressera det till? Hur ska jag formulera mig? Jösses vad jobbigt det blev. Lägger det åt sidan en stund. Istället för till husläkaren så har jag nu skrivit ett brev till försäkringskassan. Tycker nästan lite synd om de som arbetar där. De får nog ta emot en fruktansvärt massa arga samtal. Men någonstans i kaoset har de regler som de måste följa. Är en hel bunt av människor som tyvärr blir drabbade. Men oavsett min personliga inställning om att det ska löna sig att arbeta, så är reglerna helt klart för hårda. För det finns de som inte har möjlighet att ta en anställning. Så nu ”straffas” dem för att vissa utnyttjat systemet. Det är dessa parasiter som ska väck och inte de som skulle göra vad som helst för att bli friska och arbeta.

Jag skriver till FK för att jag får fel ersättning. Jag är ägare till ett aktiebolag, men av misstag så kryssades rutan för arbetslös i på mina sjukintyg av min husläkare. Trots att detta har korrigerats så anses jag tydligen som arbetslös av FK. I kontakt med min arbetslöshetskassa och arbetsförmedlingen så har de en annan syn på saken. Har haft flera olika handläggare på FK och ingen vet hur detta ska lösas. Det finns tydligen inga regler i dylika fall! Utan de bedömmer från fall till fall! Luddigt!

Det är inte lätt att vara sjuk när man ska tänka och agera som frisk. Men brevet blev skrivet för hand, känns lite mer personligt, och ska levereras imorgon. Nu vet jag att det inte kommer att gå som en dans men jag har ändå gjort ett försök. För att jag sitter här hemma och klagar hjälper knappast. Måste göra något och se vad som händer. Det gäller nästan allt att man ska i mån av ork och tid faktiskt försöka påverka sådant man tycker är fel. Kan vara en liten sak men uttrycker Vi vad Vi vill så kan det ske under. Jag tänker inte dömma ut FK innan de får en chans att ge mig ett svar. Vem vet? De kanske är vettiga medmänniskor som beslutar i mitt ärende. Så nu är det bara att vänta. Avvakta. Glad att jag äntligen fann orken och energin att författa brevet. Det har legat som ett ok över mig, tills nu!

Vad sägs om en liten promenad innan regnet de hotar med från SMHI börjar falla? För det är väl ändå en säker källa? Hahaha!

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

Vaknade svettig ganska tidigt idag. Somnade om. Både jag och kroppen är trötta. Hjärtat fortsätter att hoppa upp och ner i hastighet. Tog en promenad för att rensa huvudet. Men istället kom tankar som jag måste ventilera. Frågor om något kunde gjorts annorlunda. Antagligen ja. Ska sätta mig ner och författa ett brev till husläkarmottagningen. För jag anser att skulden ligger där och inte hos de nära som gjorde allt vad läkaren sa. För visst kan man lita på sin doktor?

Dagen efter den som var tänkt som min sista, kördes jag till min husläkare. Kommer inte ihåg besöket där så väl. Kunde inte själv föra min talan. Jag var apatisk. Det jag minns är hennes milda och medlidande ögon. Vi åkte därifrån med recept på tabletter som skulle få mig att vakna lite mer. Dessa tabletter tog jag i höga doser och visste inte då att de var kraftigt beroendeframkallande. Jag äter dessa ångestdämpande tabletter än idag men i mycket mindre omfattning. Min kropp har blivit beroende.

Nu när jag har fått lite distans till allt som hänt så kommer ilskan. Hur kan en apatisk patient bli hemskickad med en burk piller? Tror inte jag behöver vara läkare för att förstå och se att den personen behöver specialistvård. Möjligen i form av ett besök på psykakuten. Istället fick mina nära försöka vårda mig och jag är dem evigt tacksam att de fanns där för mig. Men åter igen kommer jag tillbaka till det som varit centralt i mitt liv. Kan själv. Det lilla jag minns från den här perioden var ett besök av en psykolog som kom hem för att prata med mig. Men tråkigt nog såg hon inte att mitt problem var en aning större än att jag var mellanbarn! Inte heller hon som var utbildad psykolog hänvisade min familj till specialister. Jag förstår nu vilket helvete de måste ha genomlidit.

Det tog två remisser och fem månader innan jag kom till psykavdelningen i min kommun. Väl där kom frågan varför jag inte kommit tidigare. Jag svarade att den första remissen blev avslagen på grund av att jag inte ansågs tillräckligt sjuk. Herr överpsykolog tittade på mig och frågade om han fick lägga in mig en tid på sjukhus för att få en bättre bild av mitt psykiska tillstånd. Jag avböjde. För precis som förut tyckte jag inte att jag var så illa däran. Fanns de som behövde vården bättre tyckte jag. Något dumt kanske såhär i efterhand. Fick genom denna man kontakt med min psykolog som jag nu träffar en gång i veckan. Hon är fantastisk.

Så nu ska jag författa detta brev till min husläkare. Inte anklaga, utan mer berätta hur hon kanske ska handla nästa gång hon sitter med en apatisk människa framför sig. Jag tänker mest på mina anhöriga som skulle vårda mig. För själv led jag inte så mycket i början. Jag var i min bubbla. Först nu som jag kan tänka, hur mycket längre hade jag kommit om jag fått rätt vård direkt? Kunde tablettberoendet  ha undvikits? Jag har inget svar. Jag är inte bitter men jag hoppas ingen annan behöver gå samma väg.

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

Det har väl inte undgått någon som följer min resa, att jag tenderar att vara en aning pessimistisk. Att jag fokuserar lite för mycket på det som är dåligt, istället för att se det positiva i allt om än det lilla. Anledningen till det är som en god vän till mig sa. Om man inte förväntar sig något så slipper man bli besviken. Stämmer om man vill vara bitter och negativ. De senaste åren har varit fulla av tragedier och jag har mer eller mindre väntat på att något illa ska hända. För en olycka kommer sällan ensam.

Så med detta som bakgrund borde alla varningsklockor ha ringt i morse. Jag vaknade glad! Det har inte hänt sedan barnsben. Har ett fruktansvärt dåligt morgon humör. Vet inte varför, men det är sådan jag är. Sen åt jag glupskt två ostsmörgåsar till frukost! Frukost? Vad är det? Så fort ordet dyker upp mår jag illa. Det har hänt att jag intagit detta mål enstaka gånger, då oftast på semestern. Så här satt jag. Mätt och belåten och med ett leende på läpparna.

Fylld av min glädje börjar jag städa mitt rum! Ensam? Utan ångest? Ingen vid min sida för att styra upp i kaoset. Gick till och med ut i garaget och rotade fram mina filmer ur kartongerna. Sorterade alla och ställde dem prydligt på hyllan i skåpet. HALLÅ! Vad var det som hände? Ingen reaktion. Små studsade in i duschen. För idag skulle jag träffa en mycket god vän. Klädde sedan på mig och tog till sist på mig mina skor och min jacka. Då! Som från ingenstans. Hjärtat ökar takten, tar ett par frivolter och bultar kraftigt. Magen knyter sig i kramper, men jag andas normalt… Förstår ingenting.

Så istället för att tillbringa dagen med en vän blev det akuten. Efter EKG, blodprov,  sedvanlig läkar undersökning och ett otal timmar i ett väntrum kom diagnosen. Frisk som en nötkärna! Jätte bra!  Men jag kände mig lite dum som offrat akutens dyrbara tid på lite hjärtklappning. Det hela är med största sannorlikhet bieffekter av mina mediciner. Så nu kanske Ni förstår att jag oftast är negativ och ser saker svart. För så glad som jag var på morgonen är inte normalt. Så därför fastnar jag i mina tankebanor om att det alltid är något farligt på gång. Även nu när allt var bra med mig så känner jag att jag borde ha anat vad som var på ingående. För att vakna på ett så strålande humör kan jag inte minnas att jag tidigare gjort. Sitter nu och har dåligt samvete mot allt. Först mot min vän, sen Mor som satt med mig hela dagen, sen för att jag besvärat akuten med mitt problem och även mot Far som vankade av och an här hemma och väntade på oss. Men nu är det slut för idag. Jätte trött och alldeles utmattad. Här ska sovas mycket många timmar framöver.

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

En dröm jag har är att flytta. Inget emot där jag bor nu. Men jag skulle verkligen vilja flytta i till den stora Staden. En egen lya att rå om. Kunna vara ensam i mängden. Att känna mig social men ändå vara ensam. Jag skulle vilja kunna ta en promenad bland Er andra. Men ändå att ingen känner igen mig. Välja mina möten. För här stöter jag på människor som vet vem jag är och som jag inte vill vara den jag är nu inför. Undviker platser, tar omvägar för att slippa se. Det är vissa dagar ett himla sjå att pussla ihop ärenden på flera olika platser och ständigt titta ner i backen för att slippa möta igenkännande ögon.

Jag vet att det inte är genomförbart i detta nu. Många faktorer som spelar in. Det första är den trygghet jag finner i mitt boende nu. Att aldrig vara mer än ett litet rop ifrån. Att maten sköts regelbundet och av insyn. Svårt att slarva. För jag vet att just maten är ett problem. När jag inte mår bra så ”glömmer” jag bort att äta. Jag prioriterar annat. Samtidigt vet jag att det är viktigt att äta. För att inte äta är något jag kan mycket väl. Har klarat mig förr i långa perioder utan mat. Så det vet jag att jag överlever. Ett annat hinder är alla mina tabletter. Inget jag medvetet skulle drittla med. Men jätte skönt att någon annan tar det ansvaret.

Ett eget krypin. En egen dörr att stänga omvärlden ute eller släppa in. Men jag vet att jag skulle få ge upp min kärlek Herr Katt. Skulle aldrig frånta honom hans frihet att få vara ute. Anser att katter ska vara ute och inte sitta inne. En katt ska få all stimulering som den kräver. Svårt att uppfylla i en lägenhet i Stan. Sen har jag inte ekonomin som det kräver. Så om någon vill sponsra emottages det tacksamt =) !

Många hinder men jag har i alla fall en dröm. Som inte är helt ouppnåelig. Jag vet att jag en dag kan stå på egna ben. Att en dag slippa mina stödhjul som jag än så länge behöver. För ett tag sedan ville jag ut på landet igen, men jag känner mer och mer att det får bli senare i livet. Först vill jag känna doften av avgaser, myllret av vilsna människor, varuhusen som avlöser varandra och stillheten i parken. Allt har sin tid, och nu är jag här. Försöker att gilla läget och sikta framåt. Min tid kommer snart. Det känner jag.

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

Fy för att drabbas av skrivtorka! Eller mer att orden som annars kommer självmant nu i några dagar måste pressas fram. Det är trafikstockning i hjärnan. Kölappssystemet  verkar ha brakat samman. Oro i ledet. Vet inte vad det beror på, men jag som dagligdax kommer på meningar och fraser nu endast ser fragment. Halva ord och spretiga meningar utan innebörd. Trist. Trots kaoset i huvudet så är det samtidigt tomt. Det nästan ekar där uppe! En tomhet som är lite skrämmande. Har blivit van vid mitt turbulenta sinne och saknar nu dess virrvarr.

En gigantisk trötthet har infunnit sig och jag är konstant sömnig. Gäspar och kämpar för att hålla mig vaken. Som om någon dragit ur proppen och all energi runnit ut. Går upp som vanligt varje morgon, men är tvungen att sova en stund före middagen. Nu har det blivit mer än en stunds vila. Vi pratar nu om ett par timmar sömn mitt på dagen. En lite längre siesta. Detta har konstigt nog inte påverkat min nattsömn. Så jag förlikar mig med tanken om att jag just nu behöver mer sömn än vanligt. Trots min psykiska kolapps så har jag dagligen haft en massa måsten. Det största har varit att få ordning uppe i stugan. Rensa och köra till tippen med skräp. Inte bara en vända eller två utan tiotals med gånger. Det har varit både psykiskt och fysiskt ansträngande. Jag är ganska stark för min storlek men den mentala biten har varit svårare. Att skiljas från mitt hus. Att behöva stå där och se allt. Att kasta år av drömmar.

Nu när allt är över, kommer tröttheten. Mardrömmarna. Jag vaknar på morgonen alldeles svettig. Inte lite utan verkligen sjöblöt! Jag sover oroligt trots sömnpiller. Jag vrider mig om nätterna och vaknar i de mest bisarra positionerna. Har drömmar som är så verkliga. Kommer inte så ofta ihåg vad jag drömmer, men de jag lägger på minnet är inte så trevliga. Mycket av detta kan jag nog beskylla alla piller jag äter. Men lika otäckt ändå. Hade en dröm om min stuga. Har inte i vaket tillstånd tänkt på huset sen jag lämnade det. Antagligen för smärtsamt att bearbeta nu. Men efter drömmen har det flugit många tankar om det lilla röda huset. Vill men samtidigt inte åka längs ”min” väg och ta en titt. Men det får vänta. Minnen jag vill ha ett tag till.

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

Undrens tid är icke förbi. Lilla Skruttan som trilskades så förra veckan och behövde vård av mekaniker. Startade i morse helt utan problem! Inte en enda lampa blinkade på instrumentpanelen. TJOSS! Tror nog mina böner om dyra reservdelar hördes. En självlagande bil är det inte många som har! Så modig som jag är tog jag mig en tur. Jag stannade vid en mack och köpte färdkost. Några bananer, en klase vindruvor, en vaniljbulle och självklart en läsk. Glad i hågen styrde Vi ut till skogs. Vi körde över kommungränsen och in på små grusvägar. Rakt ut i naturen.

Passerade, eller mer tog en omväg faktiskt, det lilla bageriet som gräddar de godaste kringlorna. Ett måste på bilfärden. Så mysigt och underbart. Riktig frihets känsla. Vi kunde stanna när som och åka vart som. Vinden ven och det yrde löv från träden. Men vad gjorde det? Jag satt alldeles trygg bakom ratten. Men säg den glädje som varar. Efter sisådär femton mil är man ganska mör. Så nästan hemma inträffar det hemska.

Mitt i ett filbyte så hörs det ett högt TUT och hela instrumentpanelen liknar en upplyst blinkande julgran! Men vad nu då!!!!???? Hinner svära en harang innan instruktionsboken kommit fram. Hittar rätt sida och läser nåt om ABS bromsar och antisladd eller vad det heter. Provar att bromsa och det fungerar. Pust! Så jag kör vidare och i huvudet kommer åter dessa virvlande tankar om reservdelar, mekaniker, dyrt,dyrt och åter dyrt. I en redan stram budget finns det inget utrymme för sådana utgifter. Så väl hemma och Skruttan stannat så sitter jag kvar en stund. Inväntar något. Vad? Vet inte. Men magin från i morse kanske finns kvar…..

Vrider om nyckeln efter en stund. Vad tror Ni? Snart börjar jag nog tro på att det bor snälla tomtar här. För åter igen så fanns det inga lampor som skrek eller blinkade. TJOHO!! Vad Tomten än heter så är jag honom evigt tacksam! Nu kan jag sova lugnt inatt. God natt på Er alla, människa eller tomte.

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

Beredskapsläge. Faror runt varje knut. Rädslor i huvudet. Frågan om jag är totalt sinnesrubbad. Undran om jag lider av någon bokstavskombination. Varför känner jag inget? Har stängt av. ” Off” knappen aktiverad. Vill känna, men smärtan det medför är för tung för att bära idag. Mina händer är något instabila och har ett enormt behov av socker. Inte ens tre bullar och 100 gram choklad stillar darrningarna. Den tjocka smaken ligger kvar i munnen.

Idag går tankarna huller om buller. Trådar som inte har något slut. Försöker fånga dem i flykten. Misslyckas.  Hur långt har jag kommit? Hur långt har jag kvar?  Var är jag? Tittade på ett papper med frågor. Sådana frågor läkarna vill att man fyller i, för att kunna utvärdera en persons psykiska status. Jag kan efter åtta månaders rehabilitering konstatera att jag fortfarande har alla akuta symtom. Inser just att jag måste ha varit sjukare än vad jag vill minnas då. Sen kommer det frågor om jag verkligen har rätt dos på medicinen. Är det meningen att jag fortfarande ska stå på ruta ett?

Ska jag fortfarande hamna i facket för det som klassas som akut? Tycker att jag kämpar framåt för varje dag som går. Men vägen är krokig och bakom varje böj fortsätter vägen. Ser inte målsnöret. Ser inte ens en skymt av det. Jag har skrivit ett flertal gånger om att jag har fler dagar som är upp än ner. Men vid en närmare koll så har jag de senaste veckorna haft mest ner. Jag orkar inte. Saknar vilja, lust och energi. Önskar det fanns att köpa. Är trött. Bara trött. Utmattad.

Idag kommer det inte ske några mirakel från min sida. Idag ska jag bara ta det lugnt och stilla. Ett måste har jag. Det är att försöka masa mig till duschen. För det vet jag kan lätta lite på trycket. En varm dusch och sedan hoppa i rena mjuka kläder. Det är dagens uppgift.

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

Så kom hösten. Inte av mig efterlängtad, men samtidigt så fantastiskt vackert. Solen som inte riktigt värmer, men får trädens alla färger att glänsa så klart. Termometern orkar sig ännu över på rätt sida noll. Det är nu som de gosigaste strumporna åker på. Den mjukaste polotröjan träs över huvudet. Sommartäcket byts ut mot ett av tjockare slag. Mysdagar.

Herr Katt har kortare och kortare dagar ute. Han är ömsom i mattes knä eller ihop kurad på filten i garderoben. Ja jag vet att han är bortskämd. Jag har inrett en hylla i garderoben som är hans. Där är det lagom mörkt och lagom mjukt. Önskar när det är kallt som idag att kunna göra honom sällskap på hyllan.

Det allra bästa är när jag går till sängs. Om natten somnar jag till hans lugna spinnande.  Herr Katt är idag mitt allt. Jag blir varm inombords bara av att säga hans namn. Det är Vi liksom. Han kommer mig till mötes och hoppar upp i min famn. Han ligger hos mig när jag har en dålig dag. Han ligger i mitt knä och snarkar djupt på kvällen. Herr Katt och jag är bästa vänner. Den kärlek han ger mig är obeskrivbar. Den är så tydlig. Han kommer in efter en tur i det fria och jamar. Som om han berättar vad som hänt där ute. Fantastiskt.

Tänk vad djur kan få en människa att må bra. Spelar just ingen roll av vilken sort. Men katter är det bästa jag vet.

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

Idag var en dag då jag tog på mig en roll jag inte tidigare haft. En roll som gjorde mig en aning starkare. Jag som varit ”offer” i åtta månader, kunde idag ställa mig som ”frisk”. Idag var en dag då jag var bollplanket. Det var jag som tog ett stadigt tag om någons hand. Jag hörde ett förtvivlat rop på hjälp. Jag såg mönster och signaler genom min erfarenhet som ”sjuk”. Jag kunde tyda och tolka. För när det är som värst saknas ord. Jag var en länk. För några timmar var jag den som fick hjälpa. Från att ha en massa skrot i huvudet, blev jag fullständigt klar på nolltid. Reagerade och var lugn. Strukturerad. Ångestens grepp släppte och jag var fullständigt fokuserad.

Jag vet att det är svårt att be om hjälp. Jag vet hur det känns när ångesten river i själen. Jag vet hur det känns när tårarna inte slutar falla. Jag vet hur innerligt man vill försvinna från de egna tankarna. Samtidigt som jag känner lättnad, känner jag även stor sorg. För jag vill inte se någon annan i det skicket jag var i när detta året tog sin början. Min sorg är att veta vilken resa det är rent psykiskt. Min lättnad är att kunna vara till någon annans nytta. För jag har sagt det tidigare. Jag hoppas och tror att de som betraktar min färd även kan ta del av mina erfarenheter. Att veta att man inte är ensam. Ingen blir gladare än jag när människor tar till sig min ”sjukdom”.

Det underbara är ändå att våran vänskap har fått en stämpel. Vi har varandra att luta oss mot. För Vi kan förstå känslor Vi känner som ”friska” inte tampas med. Jag är otroligt glad, stolt och tacksam att Du kom till mig. Nu ska Vi tillsammans åt samma håll. Vi behöver inte vara ensamna längs vägen. Nu är det Vi mot världen. Jag sviker Dig aldrig.

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

En ny vecka, en ny dag. Känns som om tiden bara går och här står jag. Mitt uppe i något jag inte själv har någon vidare kontroll över. Det är få saker som jag med egen vilja kan råda över. För någon annan ser till att jag får rätt medicin. Någon annan ger mig min medicin på rätt tider och rätt dagar. Någon annan ser till att jag går upp varje morgon. Det är människor i min närhet som har den mentala kontrollen. Min kontroll ligger först i att bearbeta och reflektera över det som varit. Komma till insikt om att det som hänt har hänt. Inse att det inte går att ändra på. Nu ligger fokus framåt och vad jag kan åstadkomma härifrån och dit. Ta lärdom av mina misstag. Ta lärdom av hur jag var då. Skapa mig ett mer stabilt jag. En person som inte ska vara så fruktansvärd prestations inriktad. Att lära mig njuta här och nu. För imorgon kommer ändå.

Mina krav på mig själv har alltid varit höga. Jag har fått bekräftelse genom mina prestationer. Men jag har bittert fått erfar baksidan. Det finns ingen som har tackat mig för att jag körde slut mig själv. Inte ens jag. Jag tror att vi alla söker bekräftelse på ett eller annat sätt. Jag valde men blev jag nöjd? Nej. Jag kunde alltid prestera mer och bättre. Om jag nu inte längre presterar jobbmässigt, så vill jag ändå få bekräftelse. Just på att jag existerar. För nån grå prick som försvinner i den stora massan är inget jag drömmer om.

Jag vet att det inte är ett måste men jag vill hitta andra kanaler som gör att jag finns. Få höra att jag duger. Få ett övertag rent psykiskt. Att inte mina tankar om mig själv som misslyckad ska besannas. Det är en av anledningarna till att jag inte trivs. Finns så otroligt mycket som jag nu i efterhand ångrar. Jag har helt enkelt misslyckats. Det är något jag försöker arbeta bort. Ge mig själv en klapp på axeln ibland och intalar mig om att jag duger. Måste sänka mina krav. Annars fastnar jag i vinkelvolten. För något jag inte vill är att behöva gå tillbaka till det stressiga liv jag levde. Jag vill inte missa fler högtider med mina nära. Jag vill träffa och se mina syskonbarn växa upp och vara med i deras utveckling i livet. Finnas som en närvarande moster/faster. Inte vara en avlägsen släkting som skickar ett vykort till födelsedagen. Jag vill som alla andra vara älskad. Men jag vill bli mest älskad av livet. För det är där Vi är nu. Mitt i livet. Mitt emellan då och sen.

Jag kommer i sinom tid älska livet. Kommer livet älska mig?

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

Orkar inte höra på allt. Trista ord som blir till trista meningar. För idag vill jag vara ensam. Vill inte svara. Jag vill krypa ihop som en boll och dra täcket över huvudet. Har absolut ingen aning om varför jag är arg. Det finns ingen som varit elak. Det är bara inombords det brinner. Försöker slå bort tankar, men de studsar tillbaka. Orkar inte spela glad. Så idag gömmer jag mig här.

Tycks som om mina timmar har sprungit iväg. Hur kan snart dagen vara slut. Vill inte sova. Vill inte att det ska bli kväll. Samtidigt hatar jag att sitta här. Sitta och inte veta vad jag vill eller veta hur jag känner. Blir tokig när det är två viljor. Varför kan jag inte bara få känna mig tillfreds med allt? Varför finns det inte glädje till oss alla? Hur kan det vara ranson på lycka? Klart jag har förmågan och möjligheterna att förändra. Men jag ORKAR inte! Låt mig vara ifred. Jag har sådan lust att fylla mina lungor och skrika rakt ut. För jag vill bli hörd.

Till råga på allt så har bilen bestämt sig för att inte fortsätta vara hel. En massa ilskna lampor som blinkar och tutar. Så klart att bilen måste till en verkstad. För under motorhuven finns ingenting! Hur tänkte dem nu? Jasså…. En säker inkomstkälla från oss hederliga bilister. Knappt att man kan fylla på olja utan att behöva ringa en mekaniker. Tröttsamt. Irriterande. Typiskt. Är inte fri utan min skrutta. Men det är kanske lika bra att allt kommer på en gång. Så får det vara bra sen. Självklart inträffar sådant endast då jag har bråttom. Jag var lite sen redan innan. Men ett snabbt bilbyte och jag hann i tid. Tur att min familj är så snäll att låna ut en fungerande bil. En applåd till mig som lyckades med en perfekt fickparkering!

När den värsta gallan över bilen var spydd så blev resten av kvällen riktigt lyckad. Kom hem lagom sent och somnade ovaggad tillsammans med kissen.

Min kväll. Min ensamhet. Min TV. Min säng. Min katt. Min Ego-Trip. Låter faktiskt ändå rätt skönt.

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

Känner inget alls. Känner inget men samtidigt känner jag mycket. Idag är allt motsträvigt. Försöker finna kraft och lust att gå en promenad. Idag skulle världen kunna gå under och jag skulle inte ens höja på ögonbrynen. Idag skulle jag kunna vinna en miljon och jag skulle endast rycka på axlarna. Det sköna är att få en dag utan krummilurer i huvudet. Utan en massa om, när, ifall, kanske eller vad. Idag var jag tvungen att fråga vilken dag det var. För det spelar ingen som helst roll just nu. Mitt liv är ändå samma dag ut och dag in.

Mister överdoktor på psyk sa förra veckan, att nu när han höjer dosen på mina antidepressiva tabletter så kan ökad ångest uppkomma. Även ett mindre fall i depressionen. Så jag får tro på hans ord och hoppas att det blir bättre imorgon. Har god lust att hämta bipacksedeln och läsa lite.  En och annan biverkning lär jag ha drabbats av. Lite farligt dock. För jag lyckas att få de biverkningarna som är mest ovanliga. Direkt efter läsningen så känner jag att, tror minsann jag har den, eller den eller kanske båda. Hypokondri på hög nivå! Tur jag inte gått till läkaren, för han/hon skulle nog bara bekräfta min galenskap. Hahaha.

För gränsen mellan intelligens och galenskap är hårfin. Jag kanske bara är det första!!! Kanske vaknar någon dag och har knäckt värsta koden!!! Hm… Trevlig tanke. Var inte Einstein lite knäpp? Måste anlägga en mer crazy frisyr så ingen misstar sig på att jag är super intelligent! (Tänkte på Einsteins lite gråa burriga och vilda frisyr ).

Lite kul att jag bara skruvar saker, och jag förstår om Ni inte hänger med. För det gör inte jag heller. Hoppas Ni har överseende med lilla galna jag idag. För i mitt huvud ser jag saker som inte Ni ser. Så när jag går tillbaka ett stycke och läser, ser jag hur skruvat allt kan vara. Om jag inte var jag utan någon annan och läste samma text. Skulle jag nog inte riktigt hänga med! Hoppsan! Rörde jag till det ännu mer nu? Hahaha!

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T