lilla-t i stora världen

Kan gott och gott sammanfatta denna dag som icke tillfredsställande. Inga känslor. Inget skratt. Inget äkta leende. Dagen som jag sett fram emot så länge blev inte alls som jag hade hoppats.

Allt var perfekt förutom jag. Jag brukar älska att spela dart, umgås och mingla. Men inte idag. Darten gick illa så det gjorde inte saken bättre direkt.

Jag hatar när jag ”faller”. Jag hatar när jag inte är den jag vill vara. Så mycket som inte stämde idag. Har inga ord att beskriva läget mer. Jag hoppas att jag vaknar till en solig, varm och underbar Söndag.

/ Lilla-T

Dartmatchen som avgjordes på fredagskvällen slutade i vinst för vårat lag! Härligt!

Trots hög stämning och trevliga människor runt omkring mig så föll jag. Jag drog mig undan och stängde av. Blev noll. Några trodde jag var sur. Några trodde jag hade tråkigt. Men jag ville bara vara ensam.

Alla frågor som kommer när jag stänger av är jobbiga. För de flesta som inte riktigt känner mig, tror att jag alltid är den där glada typen som aldrig slutar skratta eller le.

Känner fortfarande att jag inte riktigt lyckats krypa upp till ytan. Men jag ska verkligen försöka att ha en underbar dag. För nu är det dart hela dagen inne i stan.

/ Lilla-T

Ja det är en bra fråga…..Vet ärligt talat inte hur jag mår…. Kan vara bra. Kan vara dåligt. Kan vara noll.

Hur ska jag få reda på det då? Vet inte det heller.

Det känns lite som om jag stängt av igen. Det var allt för länge sedan jag träffade min psykolog. Har en tid först nästa vecka. Jag försöker hålla huvudet ovanför ytan. Jag tar mina promenader och nu har jag även plockat fram en cykel.

Jag sysselsätter mig med dart så ofta jag kan. Det får mig att må bra. Jag träffar en hel bunt med underbara människor. Jag får bekräftelse på att jag finns och att jag duger!

Idag ska jag bara pyssla om mig själv. Måla naglarna. Mysa med en film. En cykeltur gjorde jag tidigare idag. Det var jätte skönt.

/ Lilla-T

Det blåser hårda vindar utanför mitt fönster. Inte ens Herr Katt vill gå ut. Har ställt in min dagliga promenad idag. Får ta en längre sträcka imorgon.

Ångesten river i min själ idag. Vill bara att dagen ska ta slut. Torsdag. Fredag kommer att bli en bra dag. Då är det dart på kvällen. Min favorit cup lottad-dubbel! Det ser jag fram emot.

Solen skiner och SMHI´s snövarning verkar inte komma. Underbart. Nu vill jag ha en varm och mysig vår!

/ Lilla-T

Varför kommer dessa krypningar i kroppen? Det sticker och bubblar i varenda del. Kommer inte till ro. Tankarna fladdrar. Huvudet snurrar och magen är i obalans.

Vet varken ut eller in om någonting. Känner mig vilsen.

Vill ha choklad. Har inte ätit en bit på en vecka nu. Duktigt, men förbannat jobbigt! Tur jag har min pepsi-max. Den lindrar.

Blev ingen dart idag. Saknade både pengar och bil. Trist….

Hoppas Herr Katt sover vid min sida.

Alla dessa dagar och veckor som bara går. Ibland upp och ibland ner. En bergochdalbana av värsta sorten. Såå tröttsamt…..

/ Lilla-T

Hela veckan har varit lite upp och ner. Känner mer. Känner allt men samtidigt inget. Det svänger. Dansar ensam.

Lördag idag. Ska kasta pil. Det blir roligt!

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

Jag vet att det är min depression som får mig att falla. Fallen kommer inte lika ofta längre. Men de kommer alltid lika plötsligt. De kommer med tårar och bröstsmärtor. Ångesten ökar och jag får svårt att andas.
Känslor som inte går att tvätta bort. Känslor om misslyckande. Känslor som slår emot mig med en väldig kraft.
Ensamheten är så påtaglig. Jag ser i almanackan att jag nu bara är en vecka från årsdagen. Ett år har gått och jag lever.

Vart finner jag styrkan att fortsätta? Har uträttat så mycket de sista dagarna. Har varit så glad. Men från en klar himmel kom mörkret. Jag vet inte varför. Jag vet inte när det vänder. Ibland tar det minuter. Ibland timmar eller dagar.
Bara att uthärda..

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

Prutt är ett bra ord att sammanfatta denna dag med. Inte för att det hänt något speciellt. Mer att den äckliga ångesten stryper mig! Vill inte ha. Vill inte ha. Kan min ångest förstå det?

Har inte lyckats få ett enda litet seriöst svar på mina blocket-annonser. Så jag får ta nya tag i morgon. För snart är det onsdag. Det betyder snart helg och dartmatch!

Något att se fram emot.

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

Men musiken brinner. Jag finns.

Volbeat/ Maybellene I Hoftenholder

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

Bubbel helvetet sprack för en sekund. Vill inte känna. Vill inte vara ledsen. Torkar tårarna och kryper tillbaka in i bubblan. Stänger av. Har läst de senaste av mina inlägg och insett att jag varit ytlig mot mig själv. Inte mottaglig för min egen sjukdom. Förnekelse.

Trampat på i något slags monotont tillstånd. Jag brukar säga att hellre känna än inte känna trots smärtan. Men ack så fel jag har haft. Jag vill verkligen slippa känna. Slippa ångestens starka grepp om min strupe. Jag får svårt att svälja och hjärtat dunkar så förbannat hårt. Mina fingrar darrar och jag har svårt att tänka klart.

Stegen framåt kastas tillbaka och jag halkar. När jag ser på mig själv så vet jag precis vad det är som händer. Jag har fått lära mig min sjukdoms alla steg. Jag ser på det som om det var någon annan än jag. För jag har i mina ”vakna” stunder självinsikt. Då jag vet vad som är fel och hur min resa mot målet ser ut.

Men samtidigt är allt i en gråskala och jag vet inte hur jag ska ta mig framåt. Hur jag ska få min livsgnista åter. Om tre veckor och en dag är det ett år sedan jag stod beredd att hoppa framför tåget. Ett år! Vart tog det vägen? Min situation känns fortfarande hopplös. Ser inte de framsteg jag gjort eller dess betydelse. Även om jag får höra det från de i min närhet, så går det ändå inte in. För det är jag som måste arbeta fram en metod som bevisar mitt avancemang.

Jag står utanför mig själv. Jag tittar. Jag är bitter på den jag blev. Jag förstår inte hur jag som var en kvinna av stål, kunde bli en betydelselös vattenpöl. Jag söker inte medlidande. Jag vill inte ha medlidande. För jag vill inte erkänna mig som svag. Men ändå så vet jag att jag är just så svag som jag inte vill vara. Jag söker heller inte förståelse. Jag söker själsfrid.

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

Det finns en dag på hela året som jag skulle kunna vara utan. Det är nyårsafton. Det är just denna dag som jag blir påmind om hur ensam jag egentligen är. Under mina gångna år har jag successivt arbetat bort mina forna vänner. Jag har inte varit tillgänglig. Jag har ändå alltid ställt upp för dem när det funnits skäl. Men jag har kanske inte vårdat vänskapen lika väl som mina arbeten.

Jag har inte släppt in dem nära mig. Jag har alltid varit stark och stått på egna ben. Inte berättat att jag mått dåligt eller haft ont. Men om jag sagt det så har jag inte varit tydlig med att det faktiskt är så illa som det är. I början på Februari 2010 hade jag bestämt mig. Jag ville inte leva längre. Många olika faktorer hade gjort att jag gradvis år efter år inte orkade längre. Då jag misslyckades med min tanke som gnagt i mig under en väldigt lång tid, föll jag i apati. Var okontaktbar under en månads tid.

Där någonstans försvann det vänner. Nu inte för att jag jobbade. Utan dessa hade stannat kvar ändå. Nu var det det faktum att jag var sjuk. Väldigt sjuk. Det kanske blev för mycket. Jag fick ofta höra: - Du vet att jag finns. Det är bara att ringa. Det låter enkelt. Men det är det inte. Jag har aldrig haft det så svårt att ringa någon som nu. Jag vill heller inte vara den som klagar över min sjukdom. För jag vet inte om den blir förstådd.

Jag har några vänner kvar. Två av dem är de goaste människorna, och som skulle göra allt för mig. Jag känner likadant för dem. Jag kan räkna mina nära vänner på en hand. Jag vet att det inte är antalet som är betydande. Men en dag som denna…… Att finna nya vänner är inget jag gör med lätthet. Jag tror mig vara ganska svår att lära känna. Jag ångrar många av mina val i livet. Men den största sorgen är nog den att jag ”medvetet” förkortade vänskapskretsen.

En kompis ringde idag. Vi var lika nedstämda båda två. Så varför inte vara det tillsammans? Sagt och gjort drog vi ut på en roadtrip. En mycket god idé med en decimeter nysnö och oplogade vägar. Eller inte. Men lilla Skruttan tog sig fram överallt! Vid tolvslaget stannade vi och tittade på raketer. Önskade varandra Gott Nytt År. För nu har jag lagt 2010 bakom mig. 2011 kan omöjligt bli värre. Nu 13 mil senare är jag åter hemma. Herr Katt mötte mig sömndrucken i dörren. Så nu ska vi gosa ner oss under täcket och invänta allt bra som kommer med 2011.

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

Migrän i all ära men nu räcker det. Har haft ont i huvudet sedan jag vaknade. Har tagit alvedon, men det släpper inte. Kan inte ta något annat preparat då det krockar med mina övriga mediciner. Så min migränspray bara ligger där och hånler mot mig. Har legat stilla i mitt nedsläckta tysta rum. Alldeles rastlös nu. Kan inte ligga ner längre.

Så nu trotsar jag värken och har bänkat mig vid datorn. Har för mycket tankar i kontoret där uppe. Känner ångest. Känner kraftlöshet. Är arg och besviken på mig själv. Ställde in mitt möte hos psykologen idag. Det var inget jag önskade men värken gjorde det omöjligt att sätta mig i bilen och åka de två milen till henne. Jag är besviken för att jag gått upp i vikt. Jag är arg för att jag inte gör något åt mitt tragiska liv.

Mina nojjor är många nu och de blir inte färre. Min egen analys av min status är den att jag inte har tillräckligt hög dos på mina antidepressiva tabletter. Men en höjning går ju inte. Min lever tar för mycket stryk. Jag beter mig som en tonåring. Jag är bara så vilsen i livets djungel. Vet varken ut eller in. Ambivalent är mitt andra namn.

Ångesten har ökat sedan sänkningen av dosen. Jag känner mig mer nollad. Får ta mer tabletter som dämpar min ångest. Jag trampar vatten. Snart är läsken slut och jag har verkligen ingen ork eller lust att åka och handla. Kanske bra. För då skulle jag säkert köpa choklad också. Det är inge bra. Jag mår redan illa när jag ser min spegelbild. Har inte vägt så här mycket på sex eller sju år! Inga kläder sitter bra längre. Inga jeans att ha. Inga toppar heller.

Nu har jag ett par jeans som sitter okej. Men jag skäms över att visa mig ute. Jag hatar min kropp just nu. Jag vet att medicinen jag tar till natten skulle göra att jag gick upp i vikt. Men jag insåg inte hur illa jag skulle tycka om det. Insåg inte hur viktfixerad jag tydligen är. Jag förstår att det kan verka löjligt för Er som vet vem jag är. Men jag mår dåligt över detta!

Har ingen som helst lust att köpa nya kläder. Vill inte acceptera min kropp nu. Tur det är vinter så jag kan gömma mig i mina stora polotröjor.

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

En liten svacka. Ett litet fall. Vad? Varför? Vet inte….Bara noll. Trött. Slut. Ledsen. Svag.

Ångesten stryper mig och jag vet inte varför…… Inga tankar som gnager. Ingen oro jag kan specificera. Inget som borde få mitt hjärta att göra volter.

Trött. Vill vila. Finner inte ro. Bara är. Besviken. Får inget vettigt gjort. Jag önskar som så många gånger förr, att ta nya tag i morgon. Att lägga manken till. Jag vill att allt ska vara enkelt. Att kunna se genom dimman. Att mina drömmar och mål besannas.

Snart Jul. Bara dagar kvar. Sen kommer ett nytt år.

Ska till husläkaren i morgon. Tog blodprov i fredags på min lever och sköldkörteln. Ska få svaren. Mot en ny bättre vecka…

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

När ångesten kommer gör den det smygandes. Ligger först lite stilla för att sedan öka i takt. En lätt våg som jag knappast märker. För att bli en tsunami och stryptaget om halsen är hårt. Hjärtat slår en volt och pulsen ökar. Jag sitter här så stilla jag bara kan. Vill och kan inte gå ut. Jag vet att det inte gör saken bättre, men jag bygger en inomhusigloo.

Det snöar för fulla muggar idag. Har kommit nästan en decimeter redan. Ska tydligen fortsätta hela dagen. Sitter med radion på och det rapporteras ständigt om nya avåkningar. Lite här och var runt om Stockholm står det bilar. Har tappat räkningen nu.

Herr Katt trotsar vädret och springer ute i snön. Han är inte det minsta rädd för att blöta ner tassarna. Hoppas han kommer in snart och vill värma sig i min famn……

Tur att jag har allt vad mina begär kräver hemma. Slipper sladda ut för att handla. Mor min har till och med handlat lite choklad om min abstinens skulle bli för svår. Gulligt! Nikotin och Pepsi-Max finns så helgen är räddad om jag skulle bli totalt insnöad.

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

Jag låter min ångest tala. Jag är yr och har ett hoppande hjärta. Inget jag gör tycks hjälpa. Jag är så innerligt trött. Huvudet värker. Fingrarna darrar. Orkar inte hålla en god min utåt idag. Jag sväljer inte min ångest.

Idag är min känsla av otillräcklighet stor. Jag kämpar mot en storm av viljor. Ett inre krig jag inte verkar kunna vinna. Mitt konstanta dåliga samvete mot allt och alla förstärker ångesten. Det spelar ingen roll vad som sägs. Felet är min syn på mig själv. Aldrig nöjd med det jag presterar.

Kan jag inte bli lite friskare? Visst skulle jag kunna jobba? Inte omöjligt att pressa lite till? Finns det något jag kan göra bättre? Kan jag inte skriva lite bättre? Skulle jag inte kunna få fler läsare? Visst skulle jag kunna göra något vettigt?

Allt detta leder till en obeskrivlig prestationsångest. Svårt att göra något alls när inte kroppen och huvudet är okej. Jag vill skrika högt LÄMNA MIG IFRED! Jag orkar inte mer. Har inget att skriva. Idag har jag ingen tro på Lilla-T. Idag får gärna bli imorgon. Kom Fredag och rädda mig. Kom Fredag med glädje. Jag tror på Fredag. Min Fredag……

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

Nä nu var det en sådan där dag igen. Igår alltså. Yr och ett hjärta som hoppade och for. Upp och ner och dubbla eller trippla slag. Måste få ett slut på det. Det är så ansträngande att ha en vilopuls strax över hundra.

När jag sedan skulle kasta min match så ökade pulsen av adrenalin och nervositet. Så det blev lite kaka på kaka. Jobbigt. Jag presterade inte det jag ville. Ju mer arg och frustrerad jag blev ju sämre dart spelade jag. Nåja…… Nu är säsongen över och drar igång först i slutet på januari. Ganska skönt.

På dagens agenda står det inte så mycket. Som uppvärmning blir det en färd till grannkomunen. Farbrors bil ska till Herr Bilmekaniker. Jag agerar taxi tillbaka. Sen står det att jag ska mysa med Herr Katt!!!! Det gör jag mer än gärna! Kanske avslutar dagen med ett besök hos en kompis.

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

Känner inget. Nollad. Vill göra. Orkar inte. Sitter bara här. Musiken är min vän. Väntar…..På vad? Vet inte. Finner ingen mening. Det snöar igen. Åker till stan ikväll. Lottad dubbel dart. Lyssna. Gåshud.

Sinead O´connor / The Emperor´s New Clothes

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

Söndag och nyvaken. Fryser och är inte alls på topp. Yrslig är bara förnamnet. Mina fingrar darrar och jag känner mig tom. Euforin som suttit i ett par dagar är inte längre kvar. Det är ett hål och jag vet inte hur denna dag kommer att se ut. Det jag vet är att alla mina syskon med familjer kommer alldeles strax.

Mor som fyllde år i fredags ska firas. Fullt ös med andra ord. Jag vet att jag måste vara social och jag vet att jag måste vara som ”vanligt”. Eller snarare vill vara som förut. Kanske just därför som ångesten river min själ.

Det är första advent idag. Har tagit fram det lilla julpynt jag har. Ett par tomtar och en halmgris. Ska försöka placera ut dem på ett stämmningsfullt sätt. Utanför mitt fönster faller det mer snö. Vackert. Allt blir tystare. Hoppas snön ligger kvar till jul….

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T

Mötet hos försäkringskassan var mer energislukande än jag kunnat ana. Redan vid fyratiden på eftermiddagen började jag gäspa. En stund senare la jag mig på sängen för att slötitta på teve. Tror inte att det ens hunnit gått tio minuter innan jag sov. Fullt påklädd och sminkad. Jag minns att Mor kom in och frågade om jag ville ha middag. Jag ska bara vila en stund till svarade jag.

Den stunden blev timmar! Vaknade klockan tre i morse! Färdig klädd för dagen! Hahha! Herr Katt som är morgonpigg ( men inte tre på natten), lyckades jag väcka när jag skulle ut för lite frisk luft. Han undrade vad i helsike jag höll på med! Men om nån är uppe så måste det ju betyda att jag ska äta! Så det var bara för mig att öppna en burk och ge honom.

Att försöka somna om var omöjligt. Tittade en stund på teve. Men mitt hjärta slog hårt och gjorde volter. Måste göra något! Kan inte bara ligga här! Jag blir tokig! Så det var då jag lyckades förstöra ett inlägg här. Har suttit här vid datorn sedan fyra och inte gjort så mycket. Känner mig stressad. Känner oro. Har tänt en massa ljus för att finna avkoppling. För utanför fönstret är det fortfarande mörkt och blåsigt. Varning för snökaos säger dem som vet. Måste ut och handla tidningarna så jag kan bli lite irriterad på deras dåliga journalistik! Få ett gott skratt, på grund av deras sammansättningar av kaos eller chock eller något annat för att beskriva det faktum att vi får snö.

För min del får det snöa och blåsa hur mycket det vill idag. För jag ska bara vara hemma och försöka njuta av tillvaron. Tillsammans med mina krummilurer och Herr Katt.

Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T