lilla-t i stora världen

Jag har suttit och tittat tillbaka på äldre inlägg. Det jag märker är att nu när jag börjar må bättre så skriver jag sämre. Eller kanske inte sämre, utan mindre och har mer skrivkramp.

Jag är otroligt tacksam att det går framåt. Däremot är jag chockad över hur fort det har vänt! Ångesten är minimal och jag har inga eller få ”dumma” tankar. Mina krummilurer i huvudet är färre och jag ser allt lite mer positivt.

Jag påpekade detta för min psykolog igår. Då jag berättade om hur glad jag var att medicinen Abilify verkade göra mig så mycket bättre. Hon sa att medicinen endast är mina kryckor och att det största jobbet har jag gjort själv! Jippie!

Min högsta önskan just nu är att få börja arbeta igen. Börja lite smått. Några timmar i veckan skulle nog göra mig gott. Just nu känns det som om jag bara förspiller en massa tid. Dagarna är tråkiga och långa. Förut behövde jag vara hemma. Förut orkade jag inte vara vaken en hel dag. Förut tärde ångesten i mitt bröst. Förut hade jag ingen energi.

Men nu. Nu har jag återfått en del av min energi. Nu har jag återfått viljan att göra saker. Jag vill leva!

/ Lilla-T