lilla-t i stora världen

Klockan kvart i nio i morse satt jag i väntrummet till psykologen. Vi som satt där sneglade lite på varandra. Alla tror jag tänkte på samma sak. Undra vad hon eller han kommer hit för? Jag tänkte i mitt stilla sinne: Syns det på mig? Syns det att jag är psykiskt instabil?

Självklart inte är svaret. Men ibland önskade jag att det gjorde det. För att acceptansen tror jag skulle öka. Att jag inte orkar eller vill göra saker. Det är inget personligt mot någon eller så. Det är min sjukdom. Jag försöker skilja på oss två. Jag och sjukdomen. Jag vägrar bli ett med den.

Idag talade vi mycket om mina frågor och funderingar kring att vara eller inte vara bipolär. Nutidens finare ord för manodepresiv. Jag kan ha det eller också inte. Det återstår att se. Men det var skönt att få någon att bolla med. Vi avhandlade även min ensamhetskänsla. Hur jag har fått ökad ångest och hur jag ska tackla den.

Jag berättade om mina tårar som kommer helt okontrollerat och vid vilken tidpunkt som helst. Jag talade om min oro som jag känner. Oron över att inte ha någon bil. Då mottagningen ligger ett par mil från min bostad, finns det nu risk för att jag måste byta klinik….Byta till en som ligger närmare. Som jag kan ta mig till kollektivt när jag inte kan låna mina föräldrars bil.

Det sista hon sa var att jag måste ringa till krisgruppen, de kvällar eller helger som jag är riktigt ledsen. Att jag inte ska försöka bära det ensam. Förstår Ni att jag älskar min psykolog!?!

Tog en långpromenad efter besöket. Så nu är jag slut både psykiskt och fysiskt. Men det känns lite lättare i huvudet nu. Fick en ny tid hos henne nästa vecka. Underbart.

/ Lilla-T