Sömnlös i Förorten
Hade grymt svårt att somna igår. Tankarna fladdrade en hit och en dit. Det mesta kretsade kring mitt kommande arbete.
Jag vet att det kommer att gå bra. Men ändå snurrar huvudet runt runt runt. Har inte jobbat på 17 månader. Så allt ter sig en aning skrämmande.
Hur kommer mina kollegor att vara? Hur kommer mina arbetspass att se ut? Hur kommer jag att reagera när jag fortfarande går på en massa medicin? Vad händer om jag ”faller” mentalt? Kommer jag att bli accepterad?
Många frågor som växer i takt med att klockan blir natt. Alla problem blir så stora då.
Samtidigt som jag är nervös så ser jag fram emot nästa vecka. Jag är tacksam och glad att jag får komma ut och arbetsträna. Jag vill inget hellre än att komma tillbaka till ett ”vanligt” liv.
Jag vill kunna arbeta 40 timmar i veckan och inte 70 som förut. Jag vill kunna ha semester igen. Jag vill ha arbetskollegor att prata med. Jag vill så mycket och hoppas på att många av mina önskningar går i uppfyllelse!
/ Lilla-T