Plötsligt Brast Det
Jag vet att det är min depression som får mig att falla. Fallen kommer inte lika ofta längre. Men de kommer alltid lika plötsligt. De kommer med tårar och bröstsmärtor. Ångesten ökar och jag får svårt att andas.
Känslor som inte går att tvätta bort. Känslor om misslyckande. Känslor som slår emot mig med en väldig kraft.
Ensamheten är så påtaglig. Jag ser i almanackan att jag nu bara är en vecka från årsdagen. Ett år har gått och jag lever.
Vart finner jag styrkan att fortsätta? Har uträttat så mycket de sista dagarna. Har varit så glad. Men från en klar himmel kom mörkret. Jag vet inte varför. Jag vet inte när det vänder. Ibland tar det minuter. Ibland timmar eller dagar.
Bara att uthärda..
Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T
tänk att det bara är en vecka kvar !!!!
ett år med mycket känslor och upplevelser !!!
fantastiskt att få vara med på din resa mot det goda och hoppfulla som du verkligen försöker ge utlopp för i det du skriver .
det har för mig varit en fantastisk upplevelse att få läsa och kommentera dina upp och nedgångar i denna föränderliga värld vi lever i !!! din öppenhet och ärlighet ger i varje fall mig tron att du är på rätt väg och kommer att landa stående på båda fötterna med huvudet högt upp i skyn för att tala om att , här kommer jag .
tro kan försätta berg , säger dom ….
see ya in the wild and cracy world
Vill absolut inte påstå att jag vet hur du har det, men jag kan känna igen mig i mycket av vad du skriver Lilla-T.
Ps: Tycker om dina tankar Tobbe roligt att läsa dina inlägg!
Inom mig fylls jag av hopp när jag läser Tobbe!
Att det jag skriver tas emot.
Min framtid ter sig så suddigt.
Tack för att Du står vid min sida och är med mig på min resa!