NU
Nu är det dax att börja ta tag i det som fått ligga på hyllan. Nu finns det inga hinder i vägen. Inga ursäkter att komma med. För nu har jag funnit mig tillrätta i mitt gamla flickrum. Jag har sålt stugan. Altanen är färdigspikad. Mina ursäkter är nu slut för att slippa ta tag i mitt nya liv. Så nu spottar jag i nävarna!
Det som är prioritet ett är att skriva ett vecko schema! Ja just det. Ett schema för att finna rutiner. Det är tydligen viktigt att ha struktur på dagarna. Vilket jag förstår. Så nu ska jag ruta in mitt liv. Bli Skalman. Fasta tider för mat, sömn, promenader och nöjen. Har faktiskt hittat i en gammal låda färgat papper. Så det blir tydligt. En färg för varje aktivitet. Struktur. Jag förstår om detta låter simpelt för Er som är friska. Men det är ett sätt att finna ork. Finna en anledning att gå upp ur sängen varje morgon. Att ge sig själv en spark där bak. För annars blir det gärna så att det som går att skjutas upp skjuts upp.
Har fått två läxor av min hjärnskrynklare. Den första är att ha minst en social kontakt om dagen. Om än så lite som att gå till affären och handla en tidning. Att möta människor. För den sociala fobin ligger runt hörnet och bara väntar på att få slå klorna i mig. Jag vet inte hur många gånger jag hittat ursäkter för att slippa möta andra personer. Jag blir rädd, osäker, paranoid och får ångest.
Den andra är att lära mig ha tråkigt. ????? Öhhhh…… hur gör jag då? Jag har levt ett liv utan pauser. Alltid haft något för händerna. Jag blir rastlös, irriterad, stressad och arg. För det är inte bra att känna såhär. Det är dessa faktorer som ligger lite bakom min sjukdom. Jag var superkvinnan som orkade allt. Den konstanta stressen som hängde över mig. En känsla av att någon går bakom dig och blåser dig i nacken. Jagad. Så fort jag inte var aktiv kom ångesten. Tankar som cirkulerade. Att var jag inte uppe i tempo var jag lat, dålig, tråkig och ointressant.
Jag måste nu inse att det är helt okej att inte alltid vara på topp. Jag är inte en dålig människa när jag gör ingenting. Men det är en process. Måste kunna acceptera och ändra mitt sätt att tänka. Måste för att slippa stressen jag fortfarande känner. Just nu är det stressen att bli frisk som är störst. Men det är ingenting jag kan påskynda. Först måste jag inse att jag är sjuk. Att jag har begränsningar. Jag kan bara inte vissa saker. Det gör att jag känner självförakt. Så det blir ett stort projekt att ändra en så i mig djupt förankrad inställning. Det är jag som ska ändra mig. Det är jag som måste sätta gränser. Endast jag kan göra mig frisk. Mina mediciner är ett hjälpmedel. De andra verktygen för att laga mig har jag själv någonstans.
Idag öppnar jag min verktygslåda och börjar bygga från grunden.
Kram på Er alla var Ni än är / Lilla-T
känns som att det här inlägget fick dig att skriva nästa !!!! det är bra att va målmedveten men det måste inte ske igår . låt det ta sin tid med små steg i taget . sakta men säkert ;D du har hela livet på dig !